Splittrad men bjussig skildring av konstvärlden

Retstickan Ruben Östlunds främsta egenskap som regissör är att han skapar ett behov av att prata. Han vet vilka knappar han ska trycka på för att väcka reaktioner och debatt. Och ett högre betyg kan man väl inte ge en filmskapare av idag – samtidens informationsflöde ger ju upphov till en uppmärksamhetsekonomi där det gäller att sticka ut. som mottog den prestigetunga Guldpalmen i Cannes och utspelar sig på ett fiktivt galleri för samtidskonst. Filmens huvudperson, spelad av danske skådespelaren Claes Bang, är den slipade curatorn som håller anföranden om relationell estetik. Tidigt i filmen får han kritiska frågor av en journalist om konstvärldens fikonspråk.

Å andra sidan begriper museets ledning, precis som Östlund, vikten av att nå ut och sätta igång ett samtal. En av filmens konflikter gäller en mindre välbetänkt PR-kampanj för ett konstverk som delar titel med filmen. När journalisterna börjar skrika ut sina inbilska frågor står curatorn för det hele i skottgluggen.

Precis som Östlund själv under debatten om filmen ”Play”? Likheterna mellan konst- och filmvärlden är trots allt uppenbara, även om det är oklart hur mycket som är självironi. Så vad ska man säga om ”The square”? Det är en film full av underhållande dålig stämning, och inte bara mellan museet och medierna. När curatorn lämnar innerstaden och gör en olycksalig utflykt i förorten kompletteras den dåliga stämningen av ett dåligt samvete över klassamhället.

Det är splittrat och skissartat men i gengäld späckat av inspirerade infall. Oavsett om Östlund bjuder på sig s j älv el l er inte är han en bjussig filmskapare.