Poetiskt och vackert om ofritt herdeliv
Det är bara applådera det faktum att ”Wolf and sheep” får biopremiär. Men skam vore väl annars – Shahrbanoo Sadats debutfilm har trots allt en svensk samproducent. Hur som helst är vi inte direkt bortskämda med filmer från Afghanistan på repertoaren (även om den spelades in i grannlandet Tadzjikistan).
Men det är knappast bara i kraft av sin spelplats som ”Wolf and sheep” är en film utöver det vanliga. Den vann högsta priset i en av Cannesfestivalens sidosektioner 2016 och Sadat följer filmens unga fåraherdar med poetisk närvaro.
Barnperspektivet förenar filmen med Hana Makhmalbafs ”Buddha föll av skam” från 2008, en annan samtidsskildring av ett Afghanistan bortom Kabul, som också visades på svensk bio. Men där Makhmalbafs tog avstamp i en världsnyhet, nämligen talibanernas s prängning av de berömda Buddhastatyerna i början av 2000- t alet, väljer Sadat att stå med bägge fötterna i lantliga vardagen. Det innebär inte alls att ”Wolf and sheep” är en pliktskyldig dokumentär, något slags redovisning av livet på den afghanska landsbygden. Tvärtom innehåller filmen också mer fantastiska inslag och berättar bland annat om hur en varglik gestalt på två ben hemsöker rika människor på nätterna.
Konflikterna som uppstår mellan barnen och vuxenvärlden skapar nerv åt ”Wolf and sheep” som annars bygger på existentiella stämningar och iakttagelser. Filmens styrkor är framför allt Sadats handlag med de unga amatörskådespelarna och fotografen Virginie Surdejs känsla för miljöerna. Byn är långt ifrån någon pastoral idyll men inte heller helvetet på jorden. Därför lyckas filmen vara både ömsint vacker och nedslående om det ofria livet på landet.