Betungande fin film om få förunnad idyll
Efter att Aftonbladet i veckan nyhetslarmade om att barn i sexårsåldern slänger könsord efter varandra på skolgården kunde inte biopremiären för Margreth Olins senaste dokumentär komma mer lägligt. I ”Barndom” berättar den norska filmskaparen om barn och pedagoger som är milda till tusen. Filmen blir en påminnelse om att det fortfarande existerar barndomsidyller någonstans i världen.
Titeln är skriven i obestämd form, utan beskrivande adjektiv eller andra specifikationer, men ”Barndom” skulle förstås kunna döpas om till ”Världens mest privilegierade barndom”. Det är en observerande dokumentärer som skildrar vardagen på en förskola i ett av världens mest välmående länder, bland barnen till föräldrar som kör dyra volvomodeller.
Det är ett slags antites till den brittiska filmaren Kim Longinottos drabbande dokumentär ”Håll mig hårt, låt mig gå” från 2007, om utmaningarna på en skola med utåtagerande barn från trasiga bakgrunder. Och det är ovanligt att se en dokumentär av det här slaget, utan problematiserande eller samhällskritisk infallsvinkel. Olin tecknar i stället en paradisisk undantagstillvaro, rensad från vuxenvärldens svek och tillkortakommanden.
Olin är nog medveten om att uppväxtvillkoren i ”Barndom” knappast är representativa, men i bästa fall kan den fungera uppfordrande utopistiskt. För visst förtjänar varje unge att behandlas med samma inkännande närhet och bildas i samma nyfikna anda som sexåringarna i Olins film. Resultatet är fint och förtrollande, men filmen rekommenderas kanske inte till redan samvetstyngda storstadsföräldrar s om i nte har möjlighet att omgående flytta till den norska landsbygden.
Det är ovanligt att se en dokumentär av det här slaget, utan problematiserande eller samhällskritisk infallsvinkel.