Olustframkallande finstämd tragedi
THELMA REGI: Joachim Trier MEDVERKANDE: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen, Ellen Dorrit Petersen SPELTID: 116 minuter BETYG:
Inte för att ”Louder than bombs” var ett beställningsjobb – manuset skrev Trier som vanligt tillsammans med Eskil Vogt – utan för att filmen kändes som ett opersonligt hopkok av dysfunktionella familjeskildringar. I ”Thelma” återvänder han alltså till mer välbekanta miljöer och fokuserar återigen på människor med ett bra tag kvar till medelåldern.
I den spirituella debutfilmen ”Reprise” från 2006 fick vi följa två unga män med författardrömmar, men också psykisk ohälsa, medan den svarttonade ”Oslo, 31 augusti” från 2011 handlade om en ung man som inte kan skaka av sig melankolin efter sitt drogmissbruk.
”Thelma” utspelar sig i samma värld, närmare bestämt bland den unga medelklassen i Norges huvudstad, men Trier bryter ändå ny mark – och inte bara på grund av den kvinnliga huvudrolllen. Genom filmens paranormala inslag ger han sig ut i okända genreterränger, men behåller samtidigt sin känsla för ungdomlig längtan och leda. Eftersom ”Carrie” nämns i filmens marknadsföring är det knappast någon spoiler att peka ut likheterna med Brian De Palmas skräckfilm från 1976: här finns en strängt kristen uppväxt, här finns känslosvall i skolmiljö och här finns en ung kvinna med dödlig tankeförmåga.
”Thelma” är dock ingen simpel hämndhistoria och även det handlar om kvinnliga superkrafter är det inte frågan om någon peppig ”Wonder Woman”. Trier tvingar oss tvärtom att ompröva våra sympatier eller åtminstone se den andra sidan av saken. I bakgrunden hotar en mörk familjehemlighet inklusive en av årets mest smärtsamma filmbilder. ”Thelma” är imponerande intelligent och olustframkallande.
Genom filmens paranormala inslag ger han sig ut på okända genreterränger.