Aldrig att jag skulle bli så här oengagerad

Jag har en hel del grejer att göra va. Laga mat, till exempel. Tar en jävla tid. Det är ju så mycket mer än själva lagandet. Man ska komma på vad man är sugen på, handla och dessutom diska efter. Ja, och så måste jag fila på karriären och fila på figuren. Försöka hitta någonstans att bo och någon att skaffa barn med. Borsta tänderna. Däremellan hinna dricka bubbel med vänner och prata om just allt detta. Oftast tycker vi ungefär samma. Att uppbåda energi för planering av samhällsomstörtande verksamhet på tuben mellan jobbet och gymmet känns fjärran. Så i veckan träffar jag fyra brinnande 18-åringar med stort rättspatos för en intervju. Med en övertygelse som blåser mig av stolen smattrar de fram väl underbyggda åsikter i 200 kilometer i timmen. De pratar om RÄTT och FEL och SÅHÄR FÅR DET INTE GÅ TILL. Argumenten är vassa, välformulerade. Pigga. Jag sugs plötsligt 15 år bakåt i tiden. Minns hur starkt jag kände för all världens orättvisor. Hur jag förbannade den apatiska vuxenvärlden och hur jag enträget sökte mig till människor som tyckte tvärtemot, enkom för maximal intensitet i debatten.

”När man blir äldre orkar man inte gå igång så på allt”, sa mamma. Över min döda kropp, tänkte jag. Än mindre väntade jag mig att jag en dag skulle skriva en oengagerad krönika om hur oengagerad jag blivit.

Men the kids, erfor jag alltså under min intervju, the kids är ännu helt uppenbart alright. Tacka fan för det. Vem ska annars förändra världen? Inte jag i alla fall. Har en hel del grejer att göra va.