Motsägelsefull poesi med svårtolkat budskap
Det är svårt att göra film, det ska gudarna veta. Det förstår man om inte förr efter Nikeisha Anderssons ”Para knas”. Eller rättare sagt under själva filmen – det tar nämligen inte lång tid innan regidebuten spårar ur och resultatet är en tågkrasch som vi trots allt sällan ser maken till inom svensk film.
Frågan är varför ingen har dragit i nödbromsen. Nikeisha Andersson är en ung och autodidakt musikvideoregissör som har fått chansen att debutera på vita duken, men hon verkar helt ha lämnats åt sitt öde. En biofilm är något annat än en musikvideo, även om ”Para knas” med sina 75 minuter nätt och jämnt klockar in på långfilmslängd.
Filmen har vissa tematiska likheter med Rojda Sekersöz ”Dröm vidare” som hade premiär tidigare i år, eftersom den handlar om kvinnlig vänskap i förorten liksom om valet mellan brottets bana och den smala vägen. Problemet är att ”Para knas” struntar i både karaktärspsykologi och gestaltning utan att för den sakens skull göra inspirerat kaos till överordnad princip. För det måste inte vara fel att berätta om osympatiska rollfigurer eller lämna den narrativa mittfåran, eller göra en hel film som består av osammanhängande vinjetter, men allting i ”Para knas” är schabloner. Här finns enstaka bilder som utmärker sig, bland annat i användningen av färg, men det blir aldrig mer än isolerade undantag.
Sara är kanske bioårets mest rebelliska rollfigur, som struntar i skulder och bara söker kickar, men ”Para knas” är inte en film som står på hennes sida. Istället utvecklar sig det hela till en moralkaka om sedeslöst leverne. Å andra sidan är det inte helt lätt att avgöra eftersom filmen ramas in av motsägelsefull poesi. Synd på en så lovande filmtitel.
Resultatet är en tågkrasch som vi trots allt sällan ser maken till inom svensk film.