Blev osams med alla och tackade för mig

Det fungerar, till en början. Alltså veckorna innan jul. Förberedelserna. En mamma som ringer och längtar, en syster som är traditionsenlig och vill ha glöggkvällar och paketinslagning till någon instrumental version av Gläns över sjö och strand. Jag gillar julhelgen hela vägen fram tills dess att en släkting slänger sig med fraser som ”så skönt att slippa julklappar i år” samtidigt som hen förnöjt drar sitt slitna mastercard i galleriorna och schemalägger julfirandet till punkt och pricka. ”Den som inte kollar Kalle klockan 15:00 är en idiot”, o.s.v. Jag har märkt att jag uppskattar julhelgen så länge den är på en armlängds avstånd. För när jag väl sitter där ute på vischan med släkten och tvingas vara glad, hungrig, uppklädd, lagom och tacksam kan jag inte bli annat än trött. Trött på frågor om civilstatus, om jag aldrig blir sugen på julskinka. Efter 11 år som vegetarian? Nej. Det är ju julafton! Och är inte barn meningen med livet ändå? Äsch!

Hela jävla julen är ju omhuldad av skenhelighet och förväntningar, om inte på självaste högtiden så på resten av varandras liv. Jag försökte sova bort hela juldagen i tron om att jag har levt ensam så länge att jag inte klarar av för mycket intryck på en och samma dag. Men rätt som det var började sms:en från andra enstöringar trilla in.

”Gick in på gästrummet och satte på mig lurar. Direkt kom det kommentarer som ”hallå, vad gör du? Mår du bra? Är du sur? Sluta gå iväg och kom och umgås istället”,

skrev en vän.

”Vill åka härifrån”, skrev en annan. Helt ärligt gjorde mig osams med hela min familj innan jag tackade för mig. I samma sekund som jag klev utanför dörren lämnade jag storhelgerna bakom mig. Det var i alla fall vad jag trodde. Idag vaknade jag upp med stressutslag i hela ansiktet och jag har fortfarande en nyårsafton att ta mig igenom. Kan jag finta den dagen? I så fall kan vi snacka tacksamhet.