Vem uppskattar egentligen smällare och fimpar?

Å, vilken natt. Nu är den över. Till nästa gång. Då smäller dom igen. Som ”Påsksmällare”.

Vem kan ärligen säga att hen verkligen uppskattar detta fantasilösa skjutande? I mörkret och regnet står några vilsna människor på Karlaplan och avlossar den ena skottsalvan efter den andra. Till glädje för vem? Min fantasi tryter. Ingen vettig, ”vuxen” människa kan tycka att det är njutbart att tvingas lyssna till dessa hårda, kalla, om döden påminnande knallar? Ett fyrverkeri kan jag möjligen begripa. En viss skönhet står ibland att finna i de färgmönster som tecknas mot en mörk himmel. Men ingen skräms väl av lite färgprakt? Som dessutom endast pågår i några sekunder? Jo, kanske ändå? Djuren? Häst, hund …

Jag minns familjens hundar när jag var barn. Dom kröp gnyende in under soffan när det blixtrade utanför stugans fönster och hästarna på ängen föreföll absolut inte oberörda av vare sig blixt eller dunder.

”Vad bryr sig en vind om förbud?”

Vad hjälper alla dessa miljoner förbudsförslag? RÖKNING undanbedes vänligt men bestämt. Rök inte här. Tänk på de små barnen. Släng inga fimpar. Etcetera …

Sätt dig på en bänk en solig vårdag och låt dina blickar vandra. Vad skall du finna? Fimpar, fimpar och åter fimpar. Trots alla förbudskampanjer landet runt som vi alltså struntar i halleluja!

Smällare och fimpar bort. Mission impossible? Fan tro’t, sa Relling?

Det finns människor i vår närhet som kommer från länder där skottlossning tillhör den så kalllade vardagen. Dom flydde från den. Men dom glömmer den inte. Den finns kvar i deras drömmar. Som mardrömmar. Tål att tänka

på?