Så hyllar Stockholm

sin vän David Bowie

Bowie är ball 2018: den döde popikonen ska hyllas stort gånger tre under året. Men hur såg hans relation till Stockholm ut? Nja. Rätt sval ändå.

Det hann bli åtta konserter i Stockholm; den första 1976, den sista 2003. Men trots idogt grävande finns få anekdoter som skeppas runt likt vandringspokaler bland stadens David Bowie-fanatiker. Hans förlängda Mercedes behövde fixas vid Norrtull en gång, men det flera ton tunga åket var för stort för att komma in i verkstaden. Det är ungefär allt. Någon Axl Rose som biter dörrvakter i benen, det var Bowie inte.

– Jag vet att de som jobbade med honom här på 70-talet var förvånade och besvikna över att han skiljde det privata så hårt från artisten, att de inte fick kontakt. Men jo, han var väl på nattklubbarna Alexandra och Café Opera, precis som alla andra kändisar på den tiden, säger Pontus Holmgren, extrem expert på The Thin White Duke, ett av den engelske superstjärnans många alter egon.

Holmgren, som själv har ett förflutet som popstjärna i Pontus & Amerikanerna, har specialiserat sig på just det där första Sverigebesöket 1976. För honom ligger attraktionen i den ständiga förändringen hos Bowie. I kontrast med eran var han glamorös i en klass för sig själv, skrev låtar som var lika fantastiska som han själv såg ut. Visst fanns andra samtida glam-artister, som Marc Bolan, men de körde fast. De utvecklades inte.

– Det finns så många delar av Bowie. Han var smart och hade en intellektuell skärpa som andra saknade. Det är hans storhet.

Pontus Holmgren tycker att sångaren också bildade skola för hur dagens megastjärnor fortfarande beter sig.

– Då på 70-talet fanns en motsättning mellan hippie-eran och det moderna medietänket. Artister bjöd till mer, men han var tidigt väldigt medveten om att styra sin image. Redan under Ziggy Stardust-perioden höll han sig borta från journalister för att bygga myten, det där hemlighetsfulla skimret.

Anekdoten om hur David Bowie anlände 30 sekunder innan han skulle spela på Lollipop-festivalen 1997 (se här intill), tycker Holmgren är ”otroligt cool”.

– Det är fascinerande att en människa lyckas göra så. Folk undrade alltid om kan kunde röra sig ute bland allmänheten. Enligt honom själv så gjorde han det och sa att den bästa förklädnaden är en keps på huvudet och en grekisk tidning i rockfickan, som det går att ta fram och gömma sig bakom.

Mannen och myten bakom tidningen må ha besökt oss en försvarlig mängd gånger, och alltid varit populär, men någon Sverigevän modell Springsteen, det var han aldrig.

– Fast Mick Ronson, hans gamla gitarrist på 70-talet, bodde i Stockholm i början av 90-talet. Deras splittring var väl inte så bra, men Bowie kanske var här och hälsade på Ronson ändå? Utan att vi vet det.

Historier om mystiska män med huvudbonader och utländska tidningar, efterlyses.

Han var väl på nattklubbarna Alexandra och Café Opera, precis som alla andra kändisar på den tiden.