Sprututbyte: Vården som delar Stockholm
Landstingets plan att placera ett sprututbyte vid en förskola har skapat en djup konflikt. De allra flesta tycker att den här vården ska finnas. Men ingen vill ha den som granne.
De som injicerar droger ska få rena sprutor. Men var ska klinikerna ligga? Landstingets plan att lägga ett sprututbyte vid en förskola har skapat en djup konflikt. Alla tycker att det är bra vård. Men ingen vill ha den i sin egen bakgård.
Text: Christoffer Röstlund Jonsson | Foto: Sacharias Källdén
”Om ett barn sticker sig på en spruta, vem av er tar ansvar?!”
Stämningen är ilsken inne på hotellet vid Globen. I en konferenssal försöker politiker, läkare och tjänstemän svara på frågor om det planerade sprututbytet vid Gullmarsplan. Det går sådär, och frågan om ansvar förblir obesvarad, men river ner applåder, precis som andra arga utfall. Ofta handlar utfallen om att de som bestämmer ljuger och smyger, och att de som brukar narkotika är farliga. Det som skaver mest är en närliggande förskola.
Människorna, blivande grannar till utbytet men även en lokal S-politiker, anklagar de ansvariga för att mörka beslutsprocessen. De tycker att det finns tillräckligt många missbrukare där de bor och vill ha vattentäta löften att det här inte kommer att göra livet sämre kring Gullmarsplan.
Konflikten ställer frågan om vem som får plats i en storstad på sin spets. De som injicerar narkotika är en utsatt grupp. Barnen på förskolan intill är en annan. I princip alla tycker att sprututbyte är bra. Ingen, verkligen ingen, vill ha det på sin egen bakgård. Allra minst bredvid en förskola.
Efter mötet dröjer sig Liberalernas Jessica Ericsson kvar. Hon suckar. Som hög landstingspolitiker har hon fått ta de tyngsta smällarna. Två livvakter vakar på en armslängds avstånd.
– Det här är ingen valvinnare. Den enda anledningen att backa det är att vården behövs. Och den behövs snabbt. Jag visste inte att det fanns så mycket rädsla, säger hon.
Sex partier – L, KD, C, S, V och MP – har varit med om att klubba beslutet men på mötet märks det knappt. M är öppet emot sprututbyte av princip men V och S har under kvällen sällat sig till de som tycker att den tilltänkta adressen Skulptörvägen är galen.
På ett sprututbyte kan den som injicerar narkotika byta smutsiga verktyg mot rena för att förhindra att sjukdomar sprids. Det är ett pantsystem: en spruta in, en ut. Stockholm fick sitt första byte 2013, bredvid S:t Görans sjukhus på Kungsholmen. Men det behövs ett till. Och lokalen på Skulptörvägen 8 uppfyller de önskade kriterierna: Söderort, nära kommunikationer och, kanske viktigast, känt hos målgruppen.
Capio bedrev nämligen länge en annan typ av beroendevård här, men flyttade ut vid årsskiftet 2016/2017. För landstinget är rockaden inget märkligt. De ersätter en sorts beroendevård med en annan beroendevård. Det nya utbytet skulle ha varit på plats i april 2017 men ombyggnationer drog ut på tiden och i november, efter att det lyfts i media, exploderade proteststormen från de närboende med affischer och upprop.
Det här är ingen valvinnare. Den enda anledningen att backa det är att vården behövs.
De lokala stadsdelspolitikerna stämde in i kritiken och politikerna i landstinget började tveka. Kanske gick det ändå att hitta något annat?
Anna Viklund och Frida Wikström bor ett stenkast bort från lokalen på Skulptörvägen och har båda engagerat sig helhjärtat i kampen. Sprutubyte är jättebra vård – bara inte så nära barnen. De känner sig överkörda och upplever en arrogans från myndighetshåll.
Kvinnorna är oroade för ökad drogförsäljning, öppen injicering och personer som kan bli våldsamma.
– De flesta är säkert väldigt skötsamma men det är ändå en grupp med ett högriskbeteende. Och vad vill man göra när man fått sin spruta? Jo, man vill köpa och injicera direkt. Det är drogens natur. Det här ska vara ett trivsamt område där barnen kan röra sig fritt i de närliggande skogsdungarna, säger Frida Wikström, som plöjer offentliga handlingar för att se om allt verkligen gått rätt till byråkratiskt.
Och jo, det har det, enligt landstinget. Det har behandlats som vilket vårdärende som helst. Men ingen tror psykiatrins chef Maria Hägerstrand, när hon svarar att de verkligen letat andra lokaler.
– Vi har koll på våra lokaler. Det här är den lediga som passar de uppställda kraven. Det är tråkigt att folk inte tror på oss. Jag tror att de reagerar så eftersom man pratar om sprutor. Men det är samma fysiska personer som varit där tidigare, som ska fortsätta gå, säger hon.
I utkanten av
Slakthusområdet, nära granne med Årsta-Enskede-Vantörs stadsdelsförvaltning, drivs sedan 12 år en ”informell” verksamhet för de som vill få gratis rena injektionsverktyg. Det är Stockholms brukarförening som sköter allt ideellt.
Trots att få märker det kommer det hit cirka 20 stycken människor per dag. Som mest kan det bli ett 50tal. Här råder anonymitet och det finns inget krav på att du ska vara över 18 år. Det gör att många som är rädda för att bli av med jobbet – eller barnen – hellre åker hit än till Kungsholmen. Å andra sidan finns här ingen annan vård, som blodprov, än själva bytet.
En av de som går hit är Johan, 30 år, som använt olika narkotika i tio år. Han förstår att folk kring Gullmarsplan är oroliga.
– Som sprutnarkoman ses man generellt som skit, av alla. Jag fattar det, folk associerar till någon som går på stan och gormar. Men det är fördomar. Jag känner inte alls igen mig. När jag berättar för någon att jag är sprutnarkoman ser jag direkt hur hela deras ansikte bara vrider sig och de slutar lyssna. De slutar bry sig. Man är inte en människa längre, be- rättar Johan på bred norrländska.
Just nu använder han heroin, cannabis och Subutex. Han är nästan klar med en utbildning till mättekniker men har pausat pluggandet medan han ”löser lite problem i livet”. Han har sympatier för att en icke-brukande småbarnsförälder inte vill ha människor som honom som granne. Men att de måste tänka framåt. Vad händer om det inte finns sprututbyte?
– Det här är en tung problematik. Du kan inte bara skyffla det åt sidan. Det är få som vill ha sitt liv så här. Jag vill inte det. Jag har alltid skött mig, haft jobb, inte varit hemlös. De flesta av oss sköter sig. Ge det en chans. Folk kommer att fortsätta använda sprutor ändå, men de kommer att sprida sjukdomar.
Enligt professor Björn Johnson, forskare i drogbruk vid Malmö universitet, är det svårt att beskriva grup-
Och vad vill man göra när man fått sin spruta? Jo, man vill köpa och injicera direkt. Det är drogens natur.