Vilka får plats i ett modernt Stockholm?

När jag var barn arbetade mina föräldrar på behandlingshem för före detta missbrukare. Jag tyckte att de hade ett spännande jobb och skröt ofta inför kompisar om att mamma och pappa jobbade med ”folk som knarkat”. Riktiga berättelser från deras jobb blandades i mitt huvud med antaganden och saker jag hört på annat håll. ”En person på min pappas jobb som tagit knark trodde att han kunde flyga och var nära att hoppa från ett hus”, sa jag någon gång till en vän. Jag var osäker på om det var sant. Men det lät spännande och farligt.

Mystiken skingrades när jag lite äldre fick följa med till jobbet. Där fanns människor som hette saker som Jimmy, Stefan, Håkan och Birgitta som inte var mycket konstigare än vuxna i allmänhet. De kanske rökte fler cigg och svor lite mer men i övrigt: en stor besvikelse. De var ju helt ospännande!

Poängen jag söker är att det är mycket lättare att skapa bilder, myter och fördomar om någon man inte känner.

Det långa reportaget längre bak i den här tidningen är ett försök att sprida lite mer kunskap om en grupp människor i Stockholm som få känner men som just nu står i centrum för en infekterad konflikt – och på samma gång reda ut vad motsättningarna kring den här gruppen egentligen handlar om.

Det handlar om aktiva sprutnarkomaner och landstingets beslut att öppna ytterligare ett skattefinansierat sprututbyte i stan. Runtom står grannar, en förskola, polisen, tjänstemän och politiker.

Det är en ambitiös teckning av en fråga som gång på gång gör sig påmind i Stockholm: vilka får plats i en modern storstad? Och i förlängningen, vilka är du beredd att lära känna i den?