Strömavbrott? Pft! Jag har haft mörkt i tre dygn
Två gånger på två veckor har Söderort klappat ihop. Förra veckan var det Årstadal och Liljeholmskajen som blev utan vatten nästan en hel dag och den här veckan var det strömavbrottet som drog igång katastroftänket hos stadsborna. Eller inget tänk alls kanske. Domedagen var kommen, åtminstone på Facebook. Det är skrämmande ändå. Hur lamslagna människor blir av att strömmen är borta några timmar eller att vattnet är borta en knapp dag. Det är en sak att den stillastående kollektivtrafiken tär på tålamodet (men det gör den var och varannan dag om vintrarna i Stockholm, så vid det här laget borde de flesta vara vana). Och att alla har olika behov för att klara av vardagen fattar vem som helst. Men att bli förkrossad över att du får äta en svettig fralla med smör och ost till frukost, lunch och middag en dag och skippa morgonduschen, plattången och kvällsbadet en annan – det mina vänner, är ingen katastrof. Det enda som kan liknas vid en katastrof i det är människors behov av att tycka synd om sig själva och vältra sig i sin egen och andras förödande tillvaro på Facebook.
Det var ett strömavbrott. Tio djupa andetag och ett famlande i mörkret senare är ditt liv helt återställt igen. Du som drabbades av strömavbrottet kommer bli förbannad när jag avslöjar att jag inte är bosatt i Söderort själv. Men om jag säger att det varit strömlöst hos mig i tre dagar, är jag kvalificerad för Hunger Games då?
Jag kan varken kallas prepper eller survivalist och jag har inte gjort det till min livsstil eller hobby att förbereda mig för en möjlig katastrof. En säkring gick och sedan dess har mitt antika proppskåp strejkat. Men hör och häpna, ännu går det ingen nöd på mig.