Kerold Klang: Glöm inte 1870-talet!
Det är februarivår i luften och man strosar nedför Nybrogatan och tänker på 1870-talet. Det gör man osökt eftersom debatterna och bråken i stan kring stadsutveckling, rivningsvågor, arkitekturkriser och även politikers trovärdighet, till stor del handlar om just ett par miljöer från det ganska glömda och lite enklare decenniet före krusidullerna och den svulstiga jugendbarocken som vi annars brukar förknippa med artonhundratalet.
På Nybrogatan rivs halva Astoriahuset från 1873. Den väldiga 145-åriga nyrenässansfasaden mot gatans torgbildning stympas till förmån för nybyggd nybrutalism.
Det är givetvis helt onödigt att kvadda torgets helhetscharm. Rivningsskälet är fler kontorsytor och höjt tomtvärde, inte ett värn för stadens estetik.
Ett särintresse, helt enkelt.
Tre kvarter från Astoria hamnar jag på andra sidan Nybroviken. På Blasieholmens udde står ännu Sjötullhuset från 1876, till designen ett litet jaktslott i utkanten av en mel- laneuropeisk herrgårdsäga, Kråkorna i de åldriga lindarna bakom grannhuset Nationalmuseum från 1866 har kraxat olycksbådande i flera år.
Risken är stor att 1870-talsmiljön ersätts av Sveriges mest malplacerade byggnadskonstruktion. Stadens markanvisning på Blasieholmen är sålunda på god väg att gå till historien som ett av Stockholm värsta visuella felbeslut genom tiderna.
Några steg runt hörnet mot Strömkajen sker motsatsen. Grand Hôtel är insvept i presenningar som avbildar husets kommande utseende. Det hyvlade hotellet får tillbaka fasaden från 1874 med lister, ”fönsterögonbryn” och dekorationer.
Grand har förstått någonting; Stockholms signum är att staden är gammal, det ska märkas, det drar turister och kommer än mer i framtiden att bidra till stadens internationella framgångssaga.
Kanske ska vi inte klaga på Länsförsäkringar som brutaliserar Nybrogatan och Nobel som vill krascha Blasieholmen.
De gör bara sina jobb i vars kärnverksamheter och målbilder kultu- rellt samhällsansvar för stadens fysiska miljö inte ingår. Det ansvaret ligger istället hos stadens beslutsfattare, deras önskan att Stockholm ska vara Europas mest företagsvänliga stad håller på att ersätta dess själ med röriga byggexperiment i iskall nutidsblank platthet på alldeles fel platser.
Ju mer vi censurerar det förgångna, desto mer förlorar vi i erfarenhet och kunskap och kanske även hoppet om framtiden.
Det är inte lätt att veta vart man ska ta vägen om man samtidigt jobbar hårt på att glömma vem man är. Stockholm fanns också på 1870-talet.
Det ska synas.
Stadens markanvisning på Blasieholmen är sålunda på god väg att gå till historien som ett av Stockholm värsta visuella felbeslut genom tiderna.