”Lindhagen har gett mig glädjen tillbaka”
Från världens största arenor till Essinge IP. Men Elaine Estrela Moura klagar inte. Faktum är att hon stortrivs i Lindhagen FF – på fotbollens bakgård.
Till slut pratade jag ganska bra eftersom jag var så orädd att testa det jag läst på mina svenska lagkamrater.
Det var jag som hörde av mig till Lindhagen. Jag hade läst och hört att de hade en sådan gemenskap och jag kände att där måste jag spela! Det visade sig att de inte bara var ord, det stämde faktiskt. Det är ett otroligt härligt gäng och spelarna är väldigt duktiga. Bara för att det är division 3 behöver det inte betyda att det inte finns talang. Jag tycker att man hakar upp sig för mycket på divisioner, skillnaden är inte så stor.
Efter att jag varit tränare några år i bland annat Djurgården så började jag känna stress med utbildning, tränarjobb och civilt jobb. Det fanns en press på mig som gjorde att det inte alltid kändes roligt med fotboll. Jag kände att jag ville börja spela igen och hitta tillbaka till glädjen i fotbollen. Och så har det blivit! Vi får se hur länge jag spelar, jag är 35 år, men jag blir kvar i Sverige, det har blivit mitt andra hemland. Jag läser tränarutbildningen just nu och det är mitt mål att arbeta med det i framtiden, antingen för ett herr- eller damlag, det spelar ingen roll.
När jag kom till Sverige första gången för att spela i Umeå 2004 var det tufft i början. Det var kallt och jag kände att jag ville tillbaka till Brasilien. Dessutom kunde jag ingen svenska och bara lite engelska. Men jag ville lära mig språket, och sa till min lagkamrat Martha som också är från Brasilien att ”jag måste lära mig svenska!”. En dag bad jag vår tränare att köpa böcker med ord och grammatik. Jag har alltid gillat att plugga så jag började läsa svenska själv på kvällarna, och till slut pratade jag ganska bra eftersom jag var så orädd att testa det jag läst på mina svenska lagkamrater.
Det största jag upplevt inom fotbollen är OS i Aten 2004. Det var mitt genombrott och det var helt magiskt att representera mitt land. Jag är uppväxt i en fattig del av Brasilien och plötsligt stod jag uppradad för att spela en OS-premiär. Jag kunde inte sluta tänka på min familj och min mamma. Det var helt overkligt. Jag får gåshud när jag tänker på det än idag. Men när matchen började släppte känslan och till slut vann vi alla matcher utom finalen. Det blev silver, men min mamma sa redan innan turneringen att oavsett vilken medalj vi tog så var jag hennes stjärna. Mitt andranamn är Estrela, stjärna på portugisiska.