HÅLLER HOF
För stammisarna Ebbe, "Franke" och Erik finns det alltid plats på Wasahof.
Servitören på Wasahof och pekar på ett gäng herrar som sitter längs väggen på uteserveringen.
– Ja de där gubbarna har suttit här sen 1969, konstaterar han.
Erik Jerring. Peter ”Franke” Franke, Lennart Holm och Ebbe Lahrman är några av herrarna i gänget som alltid har ett reserverat bord på Wasahof.
De är stammisarnas stammisar, femsex herrar, några meter från Vasaparken, varsitt glas och ett par cigg hit och dit. Från klockan fyra på eftermiddagen till lite när som, året om, sitter herrarna vid bordet som alltid är reserverat bara till dem.
En av stammisarna är Lennart Holm – han som med familj drivit Wasahof sedan 1969. I dag är det hans två söner som ansvarar för krogen och Lennart sitter med sina vänner vid deras bord.
– När Lennart var chefen brukade han säga till oss ”nu får ni flytta på er för nu kommer det riktiga gäster”, berättar en av herrarna i sällskapet.
Astrid Lindgren och flygplansklubb
De berättar anekdoter om Astrid Lindgren som bodde på våningen ovanför, att hon tydligen brukade kliva ner en
När Lennart var chefen brukade han säga till oss ’nu får ni flytta på er för nu kommer det riktiga gäster’. Lennart Holm tog över Wasahof 1969.
trappa och beställa mat. Och att Lennart var först i Stockholm med skaldjursplatå. Importerade ostron och viner redan på 70-talet. Och de talar om vänner som gått bort.
– Själva embryot till det här grabbgänget var väl flygplansklubben. Då när vi kastade modellflygplan i parken och alla fick tre kast var och den som kas- tade längst vann, säger Erik Jerring.
Alla röker utom Jerring. Dock är alla överens om att rökförbudet 2005 var ett glädjebesked.
– Innan fick man skära sig fram i röken, och tänk bara på personalen som va tvungen att jobba i det där! Jag minns också att det var några dårar som sa ”då ska jag sluta”, som om det vore ett straff – det var väl precis det som var meningen, säger Franke.
Drick upp
Det börjar bli kallt och nu är personalmötet inne i baren slut så nu öppnar serveringen inne och herrarna går in i värmen.
– Franke, har du lust att peta till mig det där tomma glaset, säger en servitris samtidigt som hon häller upp en öl till honom.
– Vi känner ju alla i personalen och de känner oss. VI har väl blivit en del av varandras liv. Det som är fint är också att det inte är så hög ruljans på personalen. Det har varit samma personal i flera år här, så det är ju en trygghetskänsla, säger Ebbe Lahrman.
– Det står alltid en reserverad-skylt här i femton minuter ifall vi inte hunnit komma, säger Erik Jerring.