Sagan om den trasiga tjugan
Det var en gång en pojke som hette Erland. Erland hade fått en trasig tjuga i sin hand. Inte en hötjuga, utan en sedel, en sån där med Astrid Lindgren på. Den fixar vi lätt med lite tejp, tänkte Erland. Men tji fick han. Affärens sedelmottagare spottade ut tjugan.
– Du kan inte betala med den, sa kassörskan. Prova att växla in den i en bank.
Erland traskade vidare till ett av de få bankkontor i staden som fortfarande hanterar reda pengar. Ingen lycka där heller.
– Gå till Riksbanken, sa kassörskan. Dom löser in trasiga sedlar.
Erland styrde kosan mot det stora palatset i svart granit på Brunkebergstorg, där landets riksbank håller till. Han tog i dörren, men hejdades av en väktare.
– Vad vill du, då, frågade väktaren. – Jag vill bara lösa in en trasig tjuga, svarade Erland.
– Det kan du inte göra här, svarade väktaren. Men du kan få en blankett att skicka in tillsammans med sedeln.
Erland blev insläppt, och möttes av ytterligare två väktare, denna gång bakom en tjock glasruta. Han fick känslan av att vara vid Fort Knox. Kanske är Riksbanken nästan som Fort Knox i miniatyr, tänkte han.
– Vad vill du, då? frågade den ene väktaren med myndig röst.
– Växla in en trasig tjuga, svarade Erland.
Väktaren tog fram en blankett ur en låda och stack ut den genom en springa i den tjocka glasrutan.
– Fyll i den här blanketten och skicka in den tillsammans med sedeln, sade väktaren. Erland tänkte en stund. Sedan läste han på blanketten: ”Ansökan om inlösen av skadade eller missfärgade sedlar”. Alltså ingen garanti att man får tillbaka pengarna. Plus nio kronor i porto, där rök hälften, tänkte Erland.
Är det värt det för elva kronor. Jodå, det är det. Det kostar Riksbanken betydligt mer att hantera ärendet, och något straff ska dom väl ha för att dom inte vill hantera de sedlar som de själva ger ut. Tänkte Erland.