Ögonblick vid Riddarfjärden – och kriget mot Ukraina
Ögonblicken i ett tåg när det passerar Gamla stan och Riddarfjärden nära solnedgången.
Kvällsljuset från Riddarfjärden flödar in i vagnen, starkt, milt. Folk i vagnen tittar upp och ut och på varandra, alla i en egen värld som i det ljuset plötsligt, oförklarligt tycks gemensamt för dem alla.
Blickar möts i samförstånd och inga frågor ställs och inga blir besvarade och ingen har behov av en förklaring till det oförklarliga och ingenting hinner förstöra stunden där i vagnen innan tåget åter rullar in i mörka tunnlar, uppbrott, avsked, okänd framtid.
På andra sidan Riddarfjärden ses trafikströmmen på Västerbron tyst röra sig i motljuset strax under solen. Snart ska Riddarfjärden mjukt roteras av planeten in i Stockholmsskymningen.
Och samma skymning hade någon timme tidigare sänkt sig över Svarta havet och Ukraina. Nu i kriget skjuts från ryska krigsfartyg i Svarta havet kryssningsrobotar mot västra Ukraina (DN, SvD 19/3).
Under dem på marken flyende civila, barn i splittrade familjer, överfyllda tåg med flyktingar medan järnvägarna angrips.
Den 8 april hade omkring 4 000 flyktingar samlats vid järnvägsstationen i Kramatorsk då ryska raketer angrep stationen och 59 människor dödades (DN 9/4, Expr. 29/4).
Den 25 april attackerade Ryssland fem järnvägsstationer (DN, AP 26/4).
Många av de flyende på tågen i Ukraina är nu redan här i Sverige. Fler och fler av dem passerar och ser Riddarfjärden från ett tåg eller buss. Och kanske sammansmälter deras längtan efter hemmet, maken, pappan, Svarta havets stränder och Odessas boulevarder där en stund med nyväckt häpnad över ljuset, blickarna av samförstånd i vagnen, Riddarfjärdens skönhet.