Krönika: Dags att vända på (soja)steken
(Alltså sojasteken)
– VAD JAG ÄTER? Eh... Tja, frukt och grönt, pasta, baljväxter…
– Ja, vi får i oss protein, vitaminer och B12.
– Nej, jag äter inte insekter heller. – Nej, jag pruttar faktiskt snarare MINDRE nu om du verkligen vill veta.
– Ja. Hela familjen är vegosar. Barnen med, just det.
– Nej, jag längtar inte efter kött. – Jo, mina barn äter godis, tårta, korv och hamburgare, inte bara linser.
– Ja, jag har kompisar som äter djur.
– Nej, min väska och mina skor är inte av skinn.
– Ja, ibland behöver jag handla mat någon annanstans än på mitt lokala ICA.
– Jo, barnen kommer att få välja själva, men inte ännu.
– Ja, jag blir mätt.
– Nej, att vara vegan är inte jobbigt ... MEN DITT TJAT BÖRJAR FÖR FASEN BLI DET!
JAG VAR PÅ mässan Vegovision på Münchenbryggeriet nu i höstas och på plats kände jag hur någonting stolt, positivt och glatt började växa och spira inom mig. För varje år blir mässorna roligare, modernare, större, och framför allt kommer de liksom närmare verkligheten och vardagen. Veganer är inga foliehattar och det börjar märkas.
Fler väljer vego, det skrivs mer, syns mer, kunskapen växer och med den toleransen. Vi är mitt inne i en trevlig och efterlängtad utveckling.
”Åh, vad jag ser fram emot framtiden!”, tänker jag ibland. Tänk att vi kommer att få leva i en tid där kött- och mejerinormen inte längre sitter som en liten ettrig piprensare, hårt lindad runt ryggraden på varenda jäkel.
MEN FORTFARANDE MÖTER jag den gamla trötta, oupplysta synen på sådana som mig och min familj. Jag får frågor som kräver svaren jag inledde med. Många förknippar fortfarande vår vegovardag med ord som jobbigt, krångligt, extremt och udda – ja, allmänt tråkiga och negativa grejer helt enkelt.
Fasen vad trött jag är på att förklara och försvara.
Det var under mässan jag nyss nämnde, i ett gruppsamtal om vegovardagen med barn, som något föll på plats. Plötsligt kände jag att nu fasen är det dags att vända på steken! Nu blir det inget mer muttrande, klagande och suckande från mig! I fortsättningen tänker jag nämligen se mitt vegoliv som den tillgång det faktiskt är. För hur krångligt vi än kan verka ha det så gör vi allt med glädje. Det är inte det minsta krångligt att leva ett vanligt liv och samtidigt vara snäll mot djur, för det finns inget alternativ. Att jag plötsligt skulle överväga att köpa en köttkorv för att det är längre till affären med sojakorv är ungefär lika troligt som att jag skulle dricka en flaska sprit när jag är törstig efter träningen bara för att jag råkar stå utanför Systemet. Typ så. Djur är liksom inte mat längre.
NÄR JAG HAR vänt på steken så inser jag att jag har en fördel, ett trumfkort, en liten, cool surpris! Vår vegovardag är en möjlighet och en jäkla gåva till oss själva. Och till djuren och miljön. Nu lämnar jag det gamla, det jobbiga, missnöjda och klagiga. För det är positivt att våga stå upp, känna empati, vägra ärva vanor som inte känns rätt, bryta gamla normer, att inte bara acceptera, att tänka själv, välja nytt och bana väg. Jag känner att jag visar mina barn att det är okej att inte alltid göra som resten av gruppen när det inte känns bra i magen. Så nu kan jag kanske, om inte annat för skojs skull, för första gången våga tänka att det är köttknaprarna som är de krångliga vid matbordet: ”Vad sa du att du äter, sa du? Men hur pallar du det? Ger du det till dina barn med, är det verkligen ansvarsfullt?”
Direkt från mäss-samtalet och fantastiska Nina Färdig tar jag med mig följande självklara fras att leverera när frågorna kommer: ”Vi äter ALLT! Utom djur.”