VÅTMARKER

Torvmossar har bildats under miljontals år av mossa, trä och döda växter, och kan täcka enorma ytor. I Kongo upptäckte man 2014 en torvmosse lika stor som hela England.

Nedbrytande organismer överlever inte i de våta, syrefattiga miljöerna, och därför bryts inte det organiska materialet ner. Kolet från växterna binds därmed i torven. Varje kvadratmeter torv kan innehåll hundratals kilo onedbrutet organiskt material. Forskning visar att ungefär 450 miljarder ton kol finns lagrat i torvmarker runt om i världen. Det motsvarar 65 års koldioxidutsläpp från fossila bränslen med dagens utsläppsnivåer.

När torvmarker torrläggs frigörs koldioxiden och går ut i atmosfären. Under de närmaste decennierna kan 40 procent av koldioxiden i grunda torvmarker släppas ut, och hela 86 procent från djupa torvmarker.

Och den globala uppvärmningen torkar inte bara ut våta torvmarker, utan tinar även upp frusna. Under den arktiska tundran finns mer än 1 000 miljarder ton koldioxid – dubbelt

så mycket som de utsläpp människan orsakat sedan den industriella revolutionen. De klimatförändringar vi orsakat har fått lufttemperaturen i Arktis att stiga dubbelt så snabbt som i resten av världen, och temperaturen i permafrostområdena har ökat med 5,5 °C sedan 1980-talet.

Tidigare har man befarat att den tinande permafrosten skulle leda till ett plötsligt jätteutsläpp av metan och koldioxid, men ny forskning från USA:s geologiska undersökning visar att det troligen blir en gradvis process. Men effekten kommer att bli enorm.

Det som verkligen bekymrar forskarna är risken för en klimatmässig kedjereaktion. Om permafrostområdena blir för varma kommer vissa mikroorganismer att kunna bryta ner organiska ämnen. Det leder till ökade utsläpp av växthusgaser, vilket gör planeten ännu varmare så att temperaturen fortsätter att stiga i permafrostområdena. Rädslan för att den globala uppvärmningen ska löpa amok i framtiden gör att vissa miljöforskare föreslår radikala lösningar som bygger på geoengineering (se sidan 60).