ÖKNAR

Öknar är stora kolsänkor. Kalahariöknen i Botswana är full av cyanobakterier som har en inbyggd motståndskraft mot torka och som binder koldioxid ur atmosfären. Ny forskning pekar också på att kol kan finnas bundet i vidsträckta dolda akviferer under öknar.

Forskare från den kinesiska vetenskapsakademin har upptäckt en jättelik sjö, som har tio gånger så mycket vatten som de stora sjöarna i Nordamerika, under Tarimbäckenet i Kina. Området domineras av den stora Taklamakanöknen.

” Grödor tar upp kol ur atmosfären och släpper ut det i jorden, där det leds vidare under marken till grundvattnet”, förklarar biogeokemist Yan Li vid den kinesiska vetenskapsakademin. ”De salta akvifererna under öknen täcks av ett tjockt lager sand, och koldioxiden under dem hamnar aldrig i atmosfären igen utan omvandlas troligen till karbonatsten eller saltgruvor. I princip handlar

det om ett slags slutförvaring. Och det fina är att kolsänkan förstärks av människan. Bevattningen i jordbruket ökar upptaget av koldioxid.”

Ökenstoft har också en viktig roll i många ekosystem. Forskare har sett att när sand från Sahara blåser in över Iberiska halvön minskar mängden solstrålning som når jordytan. På så sätt har ökenstoftet en kylande effekt.

Och sanden från Sahara kan röra sig ännu längre, till exempel över Atlanten och till de västindiska öarna där den förser växterna med näringsämnen. Stoft från öknar i Mongoliet och norra Kina blåser ända bort till Stilla havet, där det kan ge näring åt växtplankton.

” Om öknarnas storlek eller människors sätt att använda marken förändras kan mer ökenstoft hamna i Stilla havet”, säger Chris Hayes från institutionen för jord-, atmosfärs- och planetstudier på MIT i USA. ”Det är svårt förutspå vad som ska hända, men mer stoft i havet skulle kunna leda till större mängder av vissa växtplankton, som tar upp koldioxid.”

Kalahariöknen i Botswana är en av många öknar i världen som fungerar som kolsänkor.