Vetenskapens Guide Till Vår Planets Framtid
Desarmera befolkningsbomben
Vad domedagsprofeterna än säger så kommer överbefolkningen inte att bli vår undergång. Överkonsumtionen är ett större hot – men vår uppfinningsrikedom blir räddningen.
Siffrorna är skrämmande. Befolkningstalen skjuter i höjden. År 2011 blev vi sju miljarder – fyra gånger så många som för bara hundra år sedan – och nu är vi fler än 7,6 miljarder. Enligt statistik från FN beräknas världens befolkning uppgå till elva miljarder vid århundradets slut. Det är ungefär tre Kina till.
Samtidigt förväntar sig alla nya invånare på jorden ett bättre liv, och förbrukningen av jordens ändliga resurser ökar. Forskare fruktar därför att vi i rask takt närmar oss gränserna för jordens kapacitet och den punkt där livsmedelssystemen kapsejsar, ekosystemen brakar samman, den globala uppvärmningen ökar takten och vår civilisation med alla dess bekvämligheter kanske havererar.
Oddsen för Homo sapiens liv här på jorden ser riktigt dåliga ut. Men en närmare titt på statistiken visar att det ändå finns hopp.
Vi är inte dömda till en säker undergång – av två anledningar. För det första försvagas hotet om befolkningsexplosion.
I slutet av seklet kan befolkningssiffran vara stabil eller till och med sjunkande. För det andra är det inte givet att vår girighet kommer att kräva ständigt ökande resurser och leda till ännu större föroreningar. Det kan bli så, men det är inte oundvikligt. Klimatmötet i Paris 2016 visade att saker och ting kan bli bättre – i synnerhet om USA ansluter sig igen.
Först den goda nyheten i befolkningsfrågan: Kvinnor föder färre barn – i genomsnitt hälften så många som deras mormödrar. Det globala fertilitetstalet – det genomsnittliga antalet barn per kvinna – har sjunkit från 4,9 i början av 1960- talet till 2,4 idag. Och det fortsätter nedåt. Siffran närmar sig därmed den nivå där befolkningstalet blir konstant, vilken ligger på 2,3 barn per kvinna med hänsyn till att en del flickor aldrig uppnår vuxen ålder. Nästan hälften av världens befolkning bor i länder där födelsetalen redan nu ligger under den nivån. Det innebär att utan invandring kommer deras befolkningar att krympa.
Den befolkningsökning som sker i USA beror i hög grad på att nya migranter anländer. Dessa är ofta unga och har större familjer än människor i värdlandet, åtminstone i första generationen. I Europa har det funnits en utbredd oro över flyktingströmmarna från Syrien, Afghanistan och andra länder under de senaste åren. Men faktum är att utan ett stadigt inflöde av migranter skulle länder som Tyskland och Italien redan krympa. I Tyskland föds bara 1,4 barn per kvinna.
Och familjer med färre än 2 barn är normen i större delen av Karibien, länder i Ostasien från Japan till Vietnam och i stora delar av Mellanöstern, till exempel i Iran. Det här kommer som en stor överraskning för många. Bakom slöjan har Irans kvinnor skurit ner sina barnaskaror från runt 8 på 1980-talet till 1,8 barn per kvinna 2016. Nu föder kvinnorna i Teheran färre barn än kvinnor i New York och London.
Kvinnor röstar med livmodern. De föder färre barn – i genomsnitt hälften så många som deras mormödrar gjorde.
SJUNKANDE FÖDELSETAL
Till och med i de fattigaste länderna föds färre barn. Kvinnor i Bangladesh får i genomsnitt bara 2,4 barn. I Indien är siffran 2,5, och i Brasilien har den sjunkit till 1,8, trots den katolska kyrkans kamp mot preventivmedel. Den ettbarnspolitik som bedrevs i Kina under de senaste 35 åren är välkänd. Den blev så framgångsrik att man
nu har lanserat en ny tvåbarnspolitik för att motverka befolkningens åldrande.
De främsta undantagen, där kvinnor fortfarande föder fler än fyra barn i genomsnitt, finns i delar av Mellanöstern och Afrika. I övrigt går trenden åt samma håll nästan överallt, oftast helt utan tvingande lagar. Kvinnor väljer att föda färre barn.
Det viktigaste skälet är enkelt. Sjukdomar som mässlingen som förr skördade många barns liv är nu på stark reträtt. Idag får de flesta barn växa upp. Att världens befolkning fyrdubblades under 1900-talet var till stor del ett resultat av den här folkhälsorevolutionen. Nu anpassar sig kvinnor till den nya verkligheten genom att föda färre barn.
Men det finns fler skäl. Mer välutbildade kvinnor (eller kvinnor som tittar på tv-program som visar hur livet kan se ut för deras systrar i rikare länder) vill ha ett liv som inte bara består av att föda och ta hand om barn. Och moderna och tillförlitliga preventivmedel är till stor hjälp.
I många delar av världen ökar befolkningen fortfarande, men det beror bland annat på att många av dem som föddes under 1900-talets babyboom fortfarande är unga och fertila. När de åldras minskar antalet kvinnor i fertil ålder och befolkningsnivåerna stabiliseras. Att vi lever längre kommer att bromsa den utvecklingen, men inte stoppa den.
Den enda frågan är hur snabbt det kommer att gå, och här går meningarna isär. FN:s statistiker räknar med att det kommer att ta tid för Afrikas höga födelsetal att börja sjunka, och att de mycket låga födelsetalen i många länder kommer att börja öka sakta igen. Men Joseph Chamie, tidigare chefsdemograf vid FN, räknar med att födelsetalen i Afrika fortsätter att sjunka i rask takt och ser inga övertygande skäl till att de skulle stiga på andra håll. Många demografer håller med och menar att vi är på väg mot en stabil folkmängd som kanske stannar på under 10 miljarder senare under vårt århundrade.
KONSUMTIONSDILEMMAT
Kommer det att räcka för att rädda vår miljö från det undergångsscenario som vissa förutspår? Människans påverkan på planeten är resultatet av tre faktorer: antalet människor, vad de konsumerar och hur de producerar det som konsumeras. Så hur ser det ut?
Som vi redan sett ökar antalet människor, men ökningen går saktare. ”Befolkningsbomben” är på väg att desarmeras. Så det stora problemet nu handlar mindre om hur många vi är och mer om vår konsumtion. Även i rika länder fortsätter vi att konsumera allt mer. Och fattiga länder har långt kvar om de vill komma ikapp. Ekonomer räknar med att världsekonomin ska växa med 400 procent till år 2050. Den ökningen kommer i så fall bara till en tiondel att bero på att vi blivit fler.
I nuläget ser det alltså ut som att vi har en ”konsumtionsbomb”, och den är på inget sätt på väg att bli desarmerad. Därför måste vi titta på den tredje faktorn: hur vi producerar det som vi konsumerar. Och här finns det goda nyheter. Kriser är uppfinningarnas moder.
På 1970-talet skrev biologen Paul Ehrlich sin berömda bok The population bomb. Där påstod han att världens befolkning skulle fördubblas på en generation och att livsmedelsproduktionen inte skulle kunna hålla jämna steg med utveck
lingen: ”Kampen för att försörja mänskligheten är över. Hundratals miljoner människor kommer att svälta ihjäl.”
Folkmängden fördubblades mycket riktigt, men det gjorde livsmedelsproduktionen också. Tack vare vetenskapen fick vi nya högavkastande varianter av ris och majs – en grön revolution, som har gjort det möjligt att klara försörjningen.
Kan vi upprepa den bedriften på andra områden? Ta till exempel klimatförändringarna, som nu ger samma undergångsrubriker som livsmedelsbristen gjorde för ett halvt sekel sedan.
”År 2014 växte världsekonomin med 3 procent, men utsläppen var stabila. Att bli rikare måste inte längre innebära att bli smutsigare.”
Berättelsen är enkel. Världen använder allt mer energi, och för att framställa den pumpar vi ut stora mängder koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären. Vi verkar vara på väg att överskrida det tak på 2 graders uppvärmning som bedömts som säkert. Vi har redan kommit halvvägs.
Det är skrämmande. Men även här kan tekniken bli vår räddning. Tack vare ökad energieffektivitet och nya, koldioxidsnåla energislag som sol- och vindkraft har utsläppen i Europa minskat i mer än två decennier. USA:s utsläpp började minska 2007, och i Kina väntas trenden vända före 2030. År 2014 växte världsekonomin med 3 procent, men utsläppen var stabila. Att bli rikare måste inte längre innebära att bli smutsigare.
Vid klimatmötet i Paris lovade många länder att minska utsläppen mer. Forskare från Potsdaminstitutet för klimatforskning i Tyskland anser att utfästelserna från mötet skulle kunna räcka för att minska utsläppen per enhet elektricitet som genereras med i genomsnitt 40 procent.
Liknande trender finns för användningen av naturresurser, från järnmalm till plast. Framtidsforskaren Jesse Ausubel vid Rockefeller University i USA är övertygad om att vi kommer att kunna göra mycket mer för att rädda planeten tack vare tekniska framsteg än genom att begränsa barnafödandet eller leva mer asketiskt. Han menar att världsekonomin håller på att ”avmaterialiseras”.
Men Johan Rockström, miljövetare vid Stockholm Resilience Centre som analyserar gränserna för hur vi kan utnyttja jordens resurser, menar att vi inte kan förlita oss på att avmaterialiseringen ska ske i tid för att rädda oss från en global kollaps. Den gröna revolutionen ledde till exempel till en kraftig ökning av mängden kväveföroreningar från gödningsmedel och vår vattenförbrukning (se sidan 22). Båda delarna utgör nu allvarliga hot.
Den goda nyheten är, enligt Rockström, att även om fler människor utan tvekan blir en större belastning för vårt klot, så har vi möjlighet att välja att göra saker och ting på bättre sätt. Det gäller bara att vi är smarta nog att hitta de sätten och använda oss av dem. Visst har vi fler munnar att mätta idag, men vi har också fler händer att arbeta med och fler hjärnor till att tänka med. Det kan bli räddningen för vår jord.