”Vi vågar påstå att vi trivs i Husby”

”När skall man lyfta fram det positiva i Husby?” Så utbrast en äldre man som jag möter då och då på Edvard Griegsgången.

Han var en trogen stöttepelare för föreningarna under många år när han var verksam i sitt företag i Akalla. ”Och varför berättar man inte att ICA i Husby har blivit så bra?” Nu har jag fört fram hans synpunkter i alla fall.

Om man korsar torget utanför ICA i Husby ser det inte särskilt trivsamt ut. Det är en byggarbetsplats och kommer att bli så några år till, sägs det. Men överallt där det samlas personer så blir det i alla fall något slags öppen mötesplats – särskilt måndagar då vi pensionärer får tio procent rabatt i den enda matbutiken. Salam och cigarraffären har ju stängt. Kvar finns apoteket och frisersalongen.

På torget med fontänen ser det fräschare ut. Där finns Yas’ café numera bredvid restaurangerna, alla i nyrenoverade lokaler. Slutligen har vi Folkets Husby samt Berättarministeriet och biblioteket där. Att Armans blommor flyttat därifrån till ny fin lokal vid parkeringsplatsen har vi redan lärt oss.

Men trivsel handlar inte bara om byggnader och företag, utan om vad vi människor får av eller kan ge varandra.

Utanför grönsaksståndet pratade jag med en glad kvinna. Under kravallerna i Husby hade hon just startat egen rörelse och kunde inte sova av oro för framtiden. Det var en svår tid. Det har gått några år sedan dess och rörelsen går bra nu. Hon tar ibland en paus på bänken utanför salongen och upplever att alla som passerar är så vänliga. Nu utropade hon ”Husby är bäst!” och slog ut med armarna.

Ett par dagar senare hälsade en obekant på mig för att hon kände igen mig från ” Vi i Kista”. Jag sa att jag försökte berätta om något som är bra i Husby. Vad kunde hon föreslå, undrade jag. ”Allt är bra i Husby” sa hon.

Ett trevligt möte blev det också häromkvällen med killarna, som förr uttråkat brukade vända ryggen mot mig, nu var de beredda på lite snällt tantsnack. En av dem räckte fram en liten påse med kanelbullar: ” Vill du ha en?” ”Ja tack, jag älskar såna!” sa jag och glufsade i mig den på nolltid.

Ett annat gäng på Tempo-soffan (invid Husbykyrkan) frågade vad livet hade lärt mig. Jag blev så paff över frågan, och svarade det enda jag kom på i hastigheten: ”anpassning”. Det lät lite negativt kanske, men samtalet avbröts för att någon till dök upp, så jag drog vidare.

Här finns både förtvivlan och förhoppningar. Många har drabbats svårt av satsningar som gått snett. Men vi är ändå rätt många som – liksom jag – vågar påstå att vi trivs i Husby.

Många har drabbats svårt av satsningar som gått snett. Men vi är ändå rätt många som – liksom jag – vågar påstå att vi trivs i Husby.