Men mobilen höll

Väger mellan att dölja skrapsåren med kläder och att visa upp dem.

Det här med att bara springa så fort man orkar, utan en tanke på att man kan snubbla, har sin charm.

För urladdningen, för att man till slut släpper tanken på allt annat, för att hinna med tåget. Risken är förstås att man faktiskt snubblar. En sjukgymnast har sagt till mig att ”om du slår i samma hand igen så går det åt helvete”. Vad man tänker alldeles innan man slår i marken – för andra gången – är ”helvete, mobilen”. Som man förstås har i den andra handen.

Nu kom jag undan med skrapsår lite här och var. Mobilen är helt oskadd och jag hann med tåget.

Väger mellan att dölja skrapsåren med kläder och att visa upp dem, för känslan av barndomssomrars skull. Benen är även fulla av sönderkliade myggbett!

För att återgå till det mer metaforiska tar jag hjälp av Annika Norlin: Håll dig inte borta från elden, klä inte in dig i wellpapp; du kommer skrapa dina knän – men vad gör väl det.

Spring för allt vad tygen håller och håll mobilen i den hand du är mest rädd om.