Första delen av ”Tubular Bells”

Han lät pekfingret smeka längs hennes lockiga hår, följde konturen av hennes kind, vidare under hakan. Hennes vackra, gröna ögon stirrade rakt in i hans. Hon log emot honom.

Det vackra leendet som kunde få vem som helst att smälta. Gluggen på övre tandraden skymtade, hon hade nyligen tappat sin första. Han log tillbaka.

Han kysste pekfingret och lät det sedan varsamt röra vid hennes panna.

Han tittade in i hennes ögon en sista gång, tyckte sig ana en sorg i hennes blick, en sorg som det vackra leendet inte kunde skyla.

Hade hon förstått redan då, då han fotat henne i Hagalundsparken, vad som skulle hända? Att hon inte skulle få se honom igen? Katarina. Älskade Katarina. Hon var bara fem år när pappa försvann ur hennes liv.

Tårarna rann ned längs hans kinder. Femton år hade gått. Inte en dag utan att han tänkt på sin dotter, ångrat att hon tagits från honom. Den eviga skammen, återkommande skuldkänslorna. Han stoppade varsamt ned fotot i ryggsäcken och drog igen dragkedjan. Inget annat var längre av betydelse, det fanns bara ett mål kvar. Han visste inte hur han skulle ta sig dit, om det överhuvudtaget gick, men Georg hade bara ett mål; Han skulle ta sig till sin Katarina. Han skulle hitta och skydda henne. I ryggsäcken hade han packat ned det sista vattnet, uppsamlat med hjälp av kondensinstallationen uppe på taket. Det hade inte samlats mer än fem deciliter i plastburken, han hade pressat varenda droppe ur foliet som legat runt. Det skulle inte räcka länge.

I matväg var det inte mer än tre konserver kvar. Georg hade övervägt att leta igenom några av de underliggande lägenheterna på sin väg ned genom trapphuset för att se om han kunde samla på sig mer mat och dryck, men bestämt sig för att skippa det.

Var minut han spenderade utanför sin barrikad innebar en risk och även om han inte hört tecken på något hot längre ner i trapphuset så kunde han inte veta säkert.

I vapenväg hade han lyckats skrapa ihop en yxa, ett par mer eller mindre vassa knivar, en hammare och ett basebollträ som han modifierat genom att slå ett tjugotal spik igenom. Ett fåtal tändstickor, ett halvt blockljus och ficklampa med vev låg i ytterfacket.

Det var något oroväckande att han enbart hade närstridsvapen, det hade känts betydligt mer säkert att bära runt på åtminstone ett skjutvapen. Å andra sidan drog skjutvapen åt sig alltför mycket uppmärksamhet och han var ingen fena med pilbåge.

Fleecetröja, ett par träningsbyxor och strumpor var allt Georg lyckats samla ihop i klädväg.

Å andra sidan hade han haft samma tröja och slitna jeans i över tre månader.

För att inte nämna kalsongerna. Personlig hygien var inte längre en självklarhet, något han haft svårt att vänja sig vid till en början. Som allt annat.

Han ställde ned ryggsäcken vid sidan av entrédörren, vände sig om och blickade över etagelägenheten som varit hans fristad i flera månader. Vardagsrummet var stort och stilrent inrett, även om han själv aldrig varit förtjust i skinnmöbler.

Väggarna pryddes, likt i alla de fyra sovrummen, av diverse tavlor och klenoder som den forne ägaren samlat på sig under vad som verkade vara ett oändligt antal utlandsresor.

Vardagsrumsväggen pryddes även av ett centralt altare i form av en nittiotumsskärm som fått Georg att inse att han varken skulle få se en ny film, ett till avsnitt av Skam eller Leif GW i en cha-cha.

Mest imponerad var han av riddarrustningen som prydde ena hörnet i det största sovrummet.

Tavlan ovanför sänggaveln, en mycket vacker svartvit målning föreställande ett par som rumlade runt i sänghalmen, hade fått Georg att undra hur lång tid som gått sedan han själv deltagit i något liknande, eller ens haft tankar på sexuella aktiviteter.

Den senaste närkontakt av den sexuella graden som Georg kunde minnas var när han, några månader innan första utbrottet, befunnit sig i klädkammaren i lägenheten på Lövgatan.

Söndagsnöjet, som bestått i att organisera bland de finkläder han i princip aldrig använde, hade störts av ett dovt ljud. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Ett dovt pipande. Först med ganska långa mellanrum, sedan allt tätare. Ljudet visade sig komma från den numer gulnade och alltför smutsiga frånluftsventilen på väggen.

Det pep till. Tystnade. Pep till igen. Var det ljudet av luften som kämpade förbi allt damm i den igensmutsade kanalen? Georg var inte säker. Han ställde stolen intill väggen och klev upp.

Satte örat mot ventilen. För en stund tyckte han sig istället höra vad som föreföll vara de ljud en kvinna förhoppningsvis ger ifrån sig under intimare stunder.

Stod han här med örat tryckt mot ventilen och lyssnade på när grannarna nuppade? Georg rodnade lite. Han hade aldrig varit så värst sexuell av sig, intresset hade aldrig riktigt blommat ut.

Visst hade han varit kär vid några tillfällen, och nog hade han varit med en kvinna eller två, han var ju varken religiös eller av andra anledningar i behov av kyskhet.

Georg hade dock ofta skrutit för sina arbetskamrater och de få vänner han hade om de erövringar han gjort, känt att det nog allt var så man gjorde för att smälta in bland grabbarna. En riktig hingst var han, visste allt om den kvinnliga njutningen. I ärlighetens namn var det flera år sen han fått komma till, eller ens känt av någon större drift.

Men när Georg stått på stolen och tjuvlyssnat på vad han kommit att bli alldeles säker på var ljuden av kåta grannar så hade han känt värmen stiga.

Fy fan, konstaterade han tyst samtidigt som han blickade ned mot sitt mellangärde.

Georg var upphetsad. Den resande känslan där nere var ett självklart bevis för att så var fallet. En viss känsla av stolthet infann sig till följd av denna bragd. Han hade stått där i sin klädkammare med örat mot ventilen och, för första gången på länge, känt sig lite som en vanlig människa med vanliga drifter och begär.

Det var något oroväckande att han enbart hade närstridsvapen.