Hellre kungabröllop än ishockey-VM
Ett kungligt bröllop är på många sätt som en VMfinal i ishockey. Lika stort, lika häftigt och minst lika många tv-tittare. Miljontals supportrar följer evenemanget på plats och live via radio och tv. Förväntningarna är höga och spänningen är olidlig. De mest inbitna supportrarna viftar med flaggor och köper souvenirer att ta med sig hem. Dryck och tilltugg köps in och avnjuts i samband med vigseln. Och vadslagningsfirmorna öppnar upp för spel – men inte om vem som vinner, utan om vem som har designat bröllopsklänningen.
Det finns dock två stora skillnader mellan ett kungabröllop och en hockeyfinal. Den ena är att andelen kvinnor troligen är högre vid bröllopet jämfört med hockeyfinalen. Den andra är att utgången ofta är betydligt säkrare. Bröllopet är närmast att likna vid en riggad hockeyfinal med en given vinnare (eller snarare två vinnare: bruden och brudgummen).
När prins Harry i helgen gifte sig med Meghan Markle hade jag, min syster och två vänner bänkat oss framför tre datorskärmar med te och scones (tema: brittiskt). Vari låg egentligen spänningen?
Det är klart att bruden skulle ha på sig en vit klänning, se gudomlig ut och säga ja till prinsen. Och brudgummen skulle stå där framme, se nervös ut och säga ja till bruden. Ändå var det så himla spännande och rörande. Jag tittar mycket hellre på ett kungligt bröllop än på hockey. Men fråga mig inte varför.
Bröllopet är närmast att likna vid en riggad hockeyfinal med en given vinnare.