”Ett hem kan vara så mycket mer än ett land”

Ett möte med en barndomsvän på den demonstrationen i Kärrtorp blev början för Sophie Vukovics uppväxtskildring ”Shapeshifters”, som snart har biopremiär.

Det är många i Sverige som delar olika erfarenheter av mellanförskap. Det behöver inte handla om migration, det kan vara att inte riktigt fatta var man hör hemma bland språken, könsrollerna, eller någon annan kategori. I min första långfilm ville jag gestalta mellanförskapets inre rum. Det blev en existentiell berättelse som börjar med ett möte med en gammal barndomsvän på den stora antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp. Mötet väcker tankar kring ”Var hör jag hemma? Vad är ett hem? Vad gör migration med ens känsla av hemmahörande?”. Filmen ifrågasätter den nationella identiteten som konstruktion för att ena människor. Ett hem kan vara så mycket mer än ett land.

I filmen finns samtal mellan mig och mina föräldrar. Det är en krock mellan hur de ser på resan som de har gjort och hur jag upplever min resa. Det är som två motsatta riktningar. De växte upp i Jugoslavien och har brutit med landet, som dessutom inte finns längre. Och så kommer jag, som vuxit upp i tre olika världsdelar, med ett stort intresse av att lära mig mer om mina föräldrars hemland och språk. Det krockar, skapar skuldkänslor och känns som ett lyxproblem. Det ger ny luft att få med deras perspektiv i en ganska subjektiv berättelse.

Jag tror det finns en längtan efter att se den här typen av filmer på vita duken. Det är bra att fler perspektiv kommer fram så att folk slipper känna sig ensamma. Det känns hoppfullt. När jag var tonåring hittade jag inte många berättelser jag kände igen mig i. I framtiden kommer vi bli ännu fler.

Det är bra att fler perspektiv kommer fram så att folk slipper känna sig ensamma.