Vilsamt ögongodis om förtryck och rotlöshet
BLADE RUNNER 2049 REGI: Denis Villeneuve I ROLLERNA: Ryan Gosling, Robin Wright, Ana de Armas, Harrison Ford SPELTID: 163 minuter BETYG:
Den som letar efter en ny skrivbordsbakgrund har kommit till rätt ställe. ”Blade runner 2049” är kanske inte så upplyftande alla gånger, den utspelar sig trots allt efter en ekologisk kollaps, men bjuder på mycket ögongodis – allt från storskaliga sopberg till ett postapokalyptiskt Las Vegas.
Regissören Denis Villeneuve har gjort ett klokt val i att anlita mästerfotografen Roger Deakins till uppföljaren till Ridley Scotts sci-fiklassiker från 1982. Det är dock tveksamt om det finns tillräckligt mycket dramatik för att fylla ut de folktomma landskapsbilderna. Och Hans Zimmers mäktiga buller är inte direkt ljuv Vangelis för öronen. ”Blade runner 2049” är en film om förtryck och rotlöshet. Replikanterna utför människornas hundgöra, men när K (Ryan Gosling) avslutat sitt polisdagsverke får han höra okvädesord i trapphuset och möts av förolämpningar på lägenhetsdörren. Hemma väntar dock en flickvän i form av ett hologram, som är den enda som ger honom ömhet. Visst påminner det en del om Spike Jonzes digitala kärleksfilm ”Her”.
Annars framhärdar K i ett existentiellt vakuum – minnena från barndomen är implanterade, för i själva verket är han ju fabriksgjord. Polisuppdraget går ut på att leta upp och förinta problemmakare ur den tidigare replikantgenerationen. Eftersom det också är en film om ett förlorat barn, som genom sin blotta existens kan påverka världens öde, leder ”Blade runner 2049” också tankarna till ”Stjärnornas krig”. En annan gemensam nämnare mellan filmerna är förstås Harrison Ford, som här dessutom nästan får yttra repliken ”I am your father”. ”Blade runner 2049” är väldigt lång, men det är också en angenäm film att vila i, kanske rentav börja drömma om.