Vem ska berätta om dem som tvingas gömma sig?

När Stockholms största asylboende stängde i våras pratade vi med många som var frustrerade över att behöva flytta till en ny kommun långt bort. Många hade rotat sig i Farsta, barnen hade fått klasskamrater i skolan, och att börja om på nytt igen i Boden eller Kiruna kändes tungt. Vissa av de boende kunde dock stanna kvar i stan, antingen blev de placerade här av Migrationsverket eller så ordnade de boende på egen hand. Några av dem som nu bygger upp sina liv i Stockholm är Maher Hijasi, Lailoma Ramazani och Hane Bdewe. I veckans tidning berättar de om hur livet ser ut nu, efter Farsta och beskedet att de får stanna i Sverige. Maher har svårt att skaffa vänner, Lailoma oroar sig över att inte få ett jobb och Hane längtar, som de flesta av oss, efter att träffa kärleken. När jag jobbar med reportaget får jag förslag på fler personer jag kan träffa. En familj från Syrien som nu bor i Söderort, där båda föräldrarna håller på att validera sina universitetsutbildningar till svenska mått. Jag får numret till en annan familj som fått ett boende i Norrort och som, trots att de kommer ifrån ett land som vanligtvis klassas som säkert, fått uppehållstillstånd på grund av särskilda skäl.

Men så finns de som inte vill ge ut sina nummer, de som inte vill berätta. Jag får höra om en familj som hyr ut sängplatser i sitt vardagsrum till andra nyanlända, men som inte vill träffa mig.

Jag hör om en annan person som inte vill figurera med namn och bild, eftersom hen gömmer sig i väntan på beslut kring sin nya ansökan om uppehållstillstånd.

Jag funderar på de som jag inte kunnat träffa. Hur deras berättelser låter, och vem som ska berätta dem.