Bistert och ödesdigert inramat familjedrama
Att 1970-talets Sverige framstår som alltmer avlägset har förstås att göra med tidens gång, men svensk film bidrar onekligen till att framställa det som ett främmande land. Lukas Moodysson tog sig möjligen an ett färggrant randfenomen, om än utan att blanda bort den socialrealistiska svärtan, i kollektivlivsskildringen ”Tillsammans”.
De senaste åren har det kommit andra filmexempel som målat fram det svenska 70-talet i desto dovare färger. Jag tänker framför allt på tre filmer som alla är baserade på hyllade romaner: ”Svinaläng- orna”, ”Mig äger ingen” och så nu ”Korparna”.
Huvudpersonerna i dessa berättelser är kanske inte några genomsnittliga medborgare: svårt alkoholiserade finska invandrare (och deras dotter), en svårt alkoholiserad arbetare (och hans dotter) respektive en svårt rökberoende bonde (och hans son).
Samtliga handlar om såriga familjerelationer och sammantaget tecknar de ändå en kritisk bild av det förmenta välfärdsparadis som rådde innan alla avregleringar. Filmerna höjer sig samtidigt över ett simpelt ”det var inte bättre förr”budskap. I ”Korparna” sliter Agne hund på en småländsk bondgård, men otack är världens lön. Han har tagit över ansvaret för marken efter sin far och förväntar sig att tonårssonen Klas en dag ska göra samma sak. Men Klas tittar hellre på fåglarna och verkar plågsamt ointressad av jordbruk. Kanske för att Agnes liv mest verkar handla om lidande – men enligt hans patriarkala tankesätt är självuppoffringen ett kärleksbevis. Jens Assur har gjort en koncentrerad bildbehandling av ”Korparna”, som fångar fåordiga arbetsdagar utan slut i grymma landskap. Det skapar en bister och ödesdiger inramning till ett familjedrama om skuld, där jag det långsamma tempot till trots hela tiden väntar spänt på nästa t agning.