Inte bara en misslyckad yogi – en quitter också

Ifredags tog jag på mig längdskidor för kanske tredje gången i livet och gav mig ut i Nackareservatet. Solen strilade in mellan träden och ibland, när jag inte mötte någon annan proffsåkare eller glad motionär, drömde jag mig långt bort från Stockholm. Det var magiskt. Så letade sig en tanke fram i lugnet. Det här borde jag göra oftare. Två gånger i veckan. Eller tre – hinner jag det? Om jag går upp jättetidigt på morgnarna kanske jag hinner åka i 45 minuter i de upplysta spåren innan resten av familjen vaknar? Plötsligt kändes det som att jag åkte runt med en ryggsäck full med stenar på ryggen. Ingenting var längre särskilt mindfulness. Ett annat exempel. Jag var 23 och kom hem efter en sommar i Berlin. Hade ätit en del raw food-inspirerad mat under resan och fick för mig att min kropp skulle må bra av att jag fortsatte med det även hemma. Cyklade in till Söder och kryssade mellan hälsokostaffärer och välsorterade matbutiker på jakt efter hampaprotein, mandelmjölk och dadlar. Jag åt raw apelsingröt, zucchinipasta och raw rödbetssoppa några dagar, men sedan var jag så hungrig och trött på allt krångel att jag gav upp och återgick till min sedvanliga tacos och vetepasta.

Jag har en tendens att snabbt försöka göra saker till ”min grej”. Samma sak har hänt med yoga, klättring och att spela synth. Men med förväntningarna och kraven dör ju också lusten lite. Då ger jag upp och är inte bara en misslyckad yogi/skidåkare/klättrare – jag är också en quitter.

Det går ju liksom inte att vara bara lite bra, helt okej, på mycket. Det vore…otydligt. Inte alls speciellt på något sätt. Jag vore alldeles för vanlig.