Hervarar saga

Det magiska svärdet Tyrfing.

Kung Sigrlami härskade över Gårdarike, som omfattade området mellan Ladogasjön och floden Dnjepr i Ryssland. När kungen var ute och jagade på sin häst en dag kom han ifrån sina män och i skymningen kom han av en händelse förbi en stor megalitisk sten där två dvärgar stod. Med sitt järnsvärd hindrade han dem från att gå in i stenen och fick dem att be om nåd. Han fick veta deras namn: Dvalin och Durin.

”Eftersom ni två är de skickligaste av alla dvärgarna”, sade kungen, ”måste ni göra ert bästa svärd till mig. Jag vill att knoppen och fästet ska vara av guld. Det ska skära igenom järn lika väl som tyg och får aldrig rosta. Det ska segra i strider och dueller oavsett av vem som håller i det.” Dvärgarna gick med på det och på den utlovade dagen visade de honom svärdet. Det var helt magnifikt. I dörren sade Dvalin långsamt: ”Det där svärdet ska förorsaka en mans död var gång det dras. Tre hemska gärningar kommer utföras med svärdet och, Sigrlami, det kommer även att dräpa din släkting.” När kungen högg efter dvärgarna sprang de snabbt in i stenen och stängde dörren efter sig. Sigrlami kallade svärdet Tyrfing. Varken man eller odjur kunde leva en dag till om det rispade dem, oavsett hur lätt. Dess hugg var alltid helt perfekt och gav alltid seger.

Arngrim var en berömd viking som under en tid bodde hos kung Sigrlami i Gårdarike. Arngrim blev kungens främste general och make till hans dotter, Eyfura. Paret for norrut och slog sig ner på ön Bolm, där de fick 12 söner. Äldst och mest berömd av sönerna var Angantyr. Sedan fanns Hjorvard, Hervard, Rane, Brame, Barre, Reivner, Tind, Säming, Bue och två Haddingar. De var bärsärkar som alltid vann sina strider. Alla kungar gav dem allt de önskade.

En julaftonsmorgon svor männen en ed vid hövdingens skål. Hjorvard svor att gifta sig med dottern till Ingjald, svearnas konung, eller dö i försöket. När kungen funderade över det reste sig den jättelika Hjalmar och påminde kungen om hur mycket ära han skänkt honom och hur många gånger han riskerat sitt liv. I gengäld bad han om kungadotterns Ingeborgs hand, då han skattade sig själv högre än de bärsärkar som inte gjort annat än ont under hans tak. Efter att ha tänkt över saken bedömde kungen att båda männen var så stora och ädla att han skulle låta sin dotter välja den hon ville ha. Hon sade att hon ville ha den som var känd för att vara god och inte den som följdes av elaka rykten.

Hjorvard utmanade Hjalmar på duell på Samsö och uttalade en förbannelse om att han skulle leva som en utstött om han gifte sig med mön innan deras tävling avgjorts. Hjalmar sade att ingenting kunde stoppa honom och Arngrims söner återvände till sin far för att berätta om det som hänt, på vilket han svarade att han aldrig tidigare varit rädd för deras skull när de reste.

Bröderna for till jarl Bjarmar som välkomnade dem med ett gille. Den kvällen bad Angantyr jarlen om hans dotter Svavas hand och de gifte sig.

Efteråt berättade Angantyr för jarlen om en dröm där han och hans bröder dödade många fåglar på Samsö. I drömmen hade två örnar flugit emot dem. Angangtyr anföll en och de kämpade, men båda hamnade på marken innan de slutade. Hans elva bröder kämpade mot den andra örnen, som tycktes vinna över dem. Jarlen sade att det inte var någon mening med att tolka drömmen för den förebådade mäktiga mäns fall.

Angantyr och hans bröder for till Samsö. När de såg två skepp i viken antog de att de hörde till Hjalmar och Orvar Odd den vittfarne. De drog sina svärd och gnagde på sina sköldar med bärsärkarglöd. Sex av dem gick ombord på varje skepp. Men männen ombord var så erfarna krigare att de tog alla deras vapen och höll stånd, helt orädda. Bärsärkarna tog sig an dem en i taget, dräpte dem alla och for ursinniga längs med stranden.

Hjalmar och Orvar for till ön för att söka efter bärsärkarna. När de återvände till sina skepp lämnade bärsärkarna sina fartyg med blodiga vapen, ursinnet hade runnit av dem och lämnat dem lika svaga som om de var sjuka. Orvar erkände att han var rädd när de tolv bärsärkarna kom skrikande och brölande från långskeppen. Hjalmar frågade honom om han såg att alla deras män var döda och lade till att de skulle vara Odens gäster i Valhalla samma kväll (de enda ord av rädsla han uttalade). Orvar föreslog att de skulle fly till skogs, eftersom de två inte kunde ta sig an de tolv som slaktat tolv av Sveriges värsta män. Men Hjalmar ville stå kvar och strida. Han såg att Tyrfing låg i Angantyrs hand och glittrade av solstrålarna. ”Föredrar du att ta dig an Angantyr på egen hand, eller alla hans bröder?” sade Hjalmar. ”Jag strider mot Angantyr”, svarade Orvar. ”Han kommer slå hårt med Tyrfing och jag litar mer på min brynja än på din.” Hjalmar sade: ”När har du någonsin föregått mig i strid? Du vill bara ha äran! Jag leder den här duellen och jag har inte lovat prinsessan i Sverige att låta någon duellera i mitt ställe. Jag strider mot Angantyr.” Han drog sitt svärd och klev fram mot Angantyr. De två slösade inte bort tiden utan gick till strid. Orvar retade bärsärkarna och utväxlade sedan hugg med Hjorvard. Så mjuk var Orvars irländska sidenkjortel att inget vapen bet på den och hans svärd skar genom skyddsplåtar som genom tyg. Hjorvard dog efter ett par hugg. Detsamma hände med Hervard, Rane och så vidare. Orvars våldsamma slakt fällde alla elva bröderna. Hjalmar fick sexton sår och Angantyr föll ner död. Nästan förblindad dog Hjalmar och när Orvar berättade för den svenske kungen om det här tog hans dotter sitt liv. Angantyr och hans bröder begravdes i ett röse på Samsö med sina vapen bredvid sig. Bjarmars dotter Svava födde en exceptionellt vacker flicka. Hon fick namnet Hervor. Alla rådde henne att sätta ut barnet, de sade att om hon tog efter sin fars släkt skulle hon bli alltför okvinnlig. Hon uppfostrades i jarlens hus och blev lika stark som en man. Så snart hon blev självständig tränade hon hellre med båge, sköld och svärd än synål. Hon gjorde mer ont än gott och när hon förbjöds att göra det flydde hon till skogs, där hon rövade och dödade män. Jarlen förde henne hem där hon sedan stannade.

En gång mötte Hervor några trälar utanför sitt hem och hon retade dem, som hon gjorde med alla. En av dem sade till henne: ”Allt du vill göra är ont, men

”Hon bad sin mor att utrusta henne lika noggrant som om hon vore en son och for ensam.”

ondska är det enda som kan förväntas av dig. Jarlen förbjöd dig att tala om dina föräldrar eftersom han skäms för att, du vet, eftersom den lägsta bonden låg med hans dotter och producerade dig.” En rasande Hervor gick till jarlen och sade: ”Jag kan inte leva under ditt ädla namn, även om min mor vann min faders gunst. Jag trodde att han var en hjälte. Nu har jag fått veta att han var en svinaherde!” ”Du har hört en usel lögn”, svarade jarlen. ”Din far hölls högt bland hjältarna. Angantyrs sal finns på södra Samsö, höljd i jord.” Hervor sade: ”Fosterfar, jag vill söka upp mina dräpta släktingar. De hade säkert en skatt. Den övergår till mig om jag överlever. Jag ska binda upp mitt hår med tyg innan jag går. När jag står upp beror mycket på att jag har en mantel och kjortel som passar mig.” Hon bad sin mor att utrusta henne lika noggrant som om hon vore en son och for ensam, på väg mot en plats som beboddes av vikingar. Ett tag seglade hon med vikingarna under mansnamnet Hervard.

Hon blev snart deras kapten och när de kom till Samsö bad hon dem stanna där och sade att skatten säkert fanns i gravhögen. Besättningsmännen vägrade och sade att onda figurer ständigt rörde sig där och att det var värre där om dagen än på de flesta platser nattetid. Men hon stod på sig, rodde iland och anlände till Munarvåg vid solnedgången. Hon mötte en herde som sade: ”Vem av de dödliga kommer till denna ö? Återvänd snabbt till ditt skydd!” Hon sade: ”Jag vill inte söka skydd eftersom jag inte känner något öfolk. Innan vi vänder tillbaka vill jag veta var Hjorvards högar finns.” Han sade: ”Fråga mig inte, du är oförståndig, vikingarnas vän, du är på irrvägar. Låt oss fly så snart fötterna bär oss – det går illa för män här ute.” Hon sade: ”Vi ska inte vara rädda för sådana sprakande eldar, även om öarna kokar av eld. De här männen är för obetydliga för att skrämma oss. Låt oss talas vid!” Han sade: ”Den som ger sig ensam ut i nattens mörker är enfaldig. Elden sprider sig, högarna öppnas, bränner fält och träsk – låt oss springa fortare!” Han skyndade hem.

Hervor såg gravhögarnas eldar och närmade sig oförskräckt, även om alla högarna var i hennes väg. Hon gick in i eldarna som om de endast var dimma, tills hon kom fram till bärsärkarnas hög. Då ropade hon: ”Res dig, Angantyr! Hervor väcker dig, Svavas barn, din enda dotter. Ge mig det enastående svärdet i din krypta, det svärd som dvärgarna smidde åt kung Sigrlami. Hervard, Hjorvard, Rane, Angantyr! Från dessa trädrötter väcker jag er alla med hjälm och kjortel, skarpt vapen, rustning och rodnande spjut. Arngrims söner, onda män, har nästan blivit till mull, då ingen av Eyfuras söner vill tala med mig i Munarvåg. Hervard, Hjorvard, Rane, Angantyr, må det kännas som om en myrstack fanns i er bröstkorg om ni inte överlämnar Dvalins svärd. Det passar inte de levande döda att bära dyrbara vapen.” Angantyrs kropp svarade då: ”Varför kallar du på mig, dotter Hervor? Full av ondska går du mot din undergång. Du är galen, ditt sinne förmörkat. Du har förlorat ditt förstånd, du väcker de döda. Ingen fader eller släkting begravde mig. De två överlevarna, Hjalmar och Odd, behöll Tyrfing, men bara en hanterade det sedan.” Hervor ropade: ”Du ljuger för mig! Må endast guden låta dig vila i din hög om du inte har Tyrfing med dig. Du är ovillig att ge arvet till ditt enda barn.”

Gravhögen öppnade sig då och det verkade som om hela högen var eld och lågor. Angantyr sade: ”Hels port är öppen, likaså gravarna. Öarnas gräns står i brand. Det är hemskt där ute, se dig omkring! Ta dig till skeppen nu, flicka, om du kan!” Hon svarade: ”Inget bål som brinner i natten kan skrämma mig. Den här möns ande skakar inte ens när hon ser döda män i gravöppningarna.” Angantyr sade då: ”Jag ska berätta för dig hur det blir, Hervor – lyssna på mig, kloka dotter. Svärdet Tyrfing ska förbanna alla dina ättlingar tills de är utrotade. Du ska få en son som ska strida med Tyrfing. Han ska heta Hedrek, den mäktigaste och mest berömda under himlens valv.” Hervor förklarade: ”Jag tyckte mig vara en mänsklig kvinna innan jag sökte din sal. Ge mig ur din grav svärdet som hatar rustning, som är farligt för sköldar, Hjalmars baneman.” Angantyr sade: ”Hjalmars baneman ligger bakom mina skuldror, helt täckt av lågor. Jag känner ingen kvinna på jorden som skulle våga hålla det svärdet i sina händer.” Hervor sade: ”Jag ska behålla det skarpa svärdet och hålla det om jag får det. Jag räds inte den brännande elden, som tycks dö ut.” Angantyr sade: ”Du är oförnuftig, Hervor, men du är modig som rusar in i elden med öppna ögon. Jag är glad att ge dig svärdet från min grav, mö. Jag kan inte vägra.” Hervor sade: ”Du gör rätt, släkting, när du ger mig svärdet från din grav. Jag skattar det högre än hela kungariket Norge.” Angantyr ropade: ”Du förstår inte! Du är fördömd när det gäller detta, kvinna. Tyrfing kommer förgöra din familj, flicka, du bör tro mig.” Hervor sade: ”Jag ska gå till mina havshästar, den här hövdingadottern är vid muntert mod. Jag bryr mig inte om hur mina söner senare ska falla.” Angantyr sade: ”Det är ditt och du kommer få glädje av det länge. Men håll Hjalmars baneman hemlig. Rör inte vid kanterna, de är förgiftade med något värre än pesten. Farväl, dotter, jag skulle ha velat ge dig tolv mans liv, all makt och styrka som Arngrims söner lämnat efter döden.” Hon sade: ”Du får nu vila i graven, jag måste gå. Jag verkar vara mellan världarna när eldar brinner runt mig.”

Hon gick till skeppen. När gryningen kom verkade det som om skeppen var borta, och att vikingarna skrämda farit iväg när de hört åska och bränder på öarna. Hon kom sig så småningom bort från Samsö och for till kung Gudmund på Glasevallarna. Hon kallade sig fortfarande för Hervard och betedde sig som en krigare. Gudmund var mycket gammal, men ändå pigg. Hans son Hövund deltog i alla viktiga frågor.

Gudmund förlorade i schack en dag. Han bad om hjälp, så Hervor reste sig, gav råd och förbättrade kungens spel. Under tiden plockade en man upp Tyrfing och drog svärdet. När Hervor såg det tog hon svärdet ifrån honom, högg huvudet av honom

”Med Tyrfing högg han mot Oden som förvandlade sig till en hök och flög iväg.”

och gick. Männen ville följa efter henne, men kungen avrådde: ”Er hämnd på den här mannen kommer att verka mindre, för han är egentligen en kvinna. Vapnet hon svingar kommer stå er dyrt.” Hervor följde med vikingarna på härnadståg, tills hon blev trött på det och återvände till sin fosterfar, jarl Bjarmar, och lugnt slog sig ned vid vävnad och broderi.

Gudmunds son Hövund önskade gifta sig med Hervor. Han var så utomordentligt klok och rättvis att hans namn kom att betyda ”domare”. Gudmund gick med på föreningen, liksom jarlen och Hervor. Så de gifte sig och fick två söner: Angantyr, sedan Hedrek. Den tidigare var trevlig och populär, den senare var sur och elak, men ändå älskade Hervor honom mest. Hon skickade Hedrek till den kloke Gizur för att fostras.

En gång höll Hövund ett gille då en sur och drucken Hedrek började bråka med några män bakom Angantyrs rygg. Han slog en av dem och hetsade mannen att slå tillbaka. Angantyr försökte lugna dem, men när hans rygg åter var vänd retade Hedrek mannen så mycket att han hoppade upp och dödade mannen som stod bredvid. Hövund beordrade Hedrek att lämna dem och när Hedrek lämnade salen tog han en stor sten och kastade den mot männen som talade i mörkret. När han återvände fann han en död man: sin bror Angantyr. Han erkände för sina föräldrar, som båda kom överens om att förvisa honom, men drottning Hervor bad sin man att ge Hedrek råd. Fylld av farhågor sade kungen till Hedrek att aldrig hjälpa en man som har dödat sin överordnade, eller hjälpa en man som har mördat sin vän. Han får inte låta sin fru besöka sin familj ofta, inte ens om hon ber om det. Han ska inte stanna ute sent med sin frilla eller rida sin bästa häst alltför snabbt. Slutligen ska han aldrig fostra sonen till en man som är ädlare än han själv. Hedrek kallade råden cyniska och lämnade, följd av sin mor. Utanför borggården sade hon till honom: ”Du har gjort så illa, du kan knappast förvänta dig att få komma tillbaka. Jag kan inte hjälpa dig. Ta det här guldet och det här svärdet, Tyrfing. Det tillhörde bärsärken Angantyr, din morfar. Alla känner till honom. I en strid ska du alltid komma ihåg hur Tyrfing har segrat.” De tog farväl och skildes åt.

Kort därefter mötte Hedrek några män som eskorterade en brottsling som svikit sin herre. Hedrek erbjöd dem hälften av sitt guld som lösen och de

släppte mannen. Hedrek avslog mannens löfte om tjänst och sade att han knappast skulle vara en främling mer trogen, han som förrått sin egen herre. Därefter gav Hedrek än en gång sitt guld för att lösa ut en brottsling och åter avslog han mannens trohetslöfte.

Långt därifrån kom Hedrek till Jutland som styrdes av kung Harald. Haralds styre hotades av vissa jarlar som besegrat honom och som krävde en årlig tribut. Hedrek stannade hos Harald över vintern. När en stor mängd gods anlände erkände kungen att han måste betala dem som tribut. Hedrek övertalade kungen att samla en stor armé och ledde Haralds styrkor med Tyrfing i sin högra hand. Han högg ner alla som kom nära, han till och med anföll de högst uppsatta på motståndarsidan och dödade flera jarlar. Den triumferande Hedrek gifte sig sedan med Haralds dotter Helga och tillsammans fick de en son med namnet Angantyr.

En förfärlig svält förvandlade Jutland till ödemark. Schamanerna förklarade att mycket kunde återvända om de offrade sin ädlaste yngling. Harald förklarade att den personen var Hedreks son, medan Hedrek sade att det var Haralds son. För att lösa frågan sökte Hedrek upp sin far Hövund, som beslutade att Hedreks son var den ädlaste personen. Hedrek frågade vilken kompensation han skulle få för att ha förlorat sin son. Hövund sade att offret endast gällde om var fjärde man som var närvarande vid offrandet erkände Hedrek som sin härförare. Tillbaka i Jutland gick tinget med på det, vilket ökade Hedreks följe. Hedrek anföll då Harald, dödade honom och gjorde anspråk på kungakronan. I stället för sin son gav han den slaktade armén till Oden. Hans fru var så arg över sin fars död att hon hängde sig i gudinnans sal.

En sommar tog kung Hedrek sin armé till Hunnland, dödade kung Humle och tillfångatog hans dotter Sifka. Han skickade tillbaka henne följande sommar med deras pojke, Lod, som uppfostrades av Humle, sin morfar. En annan sommar for han till Saxland där den välkomnande kungen erbjöd honom ett av sina länder. Hedrek gifte sig med kungens dotter, fördubblade festen och for hem med enorma skatter. Som stor krigare lät kung Hedrek sin fru och hennes styvson Angantyr besöka hennes far.

En sommar smög Hedrek in i kungens sal i Saxland och hittade en man med gyllene hår sovande bredvid sin hustru. Han skar av en lock av mannens hår, sedan gick han till sina skepp med Angantyr. Följande morgon fick han veta att Angantyr dött plötsligt. När han krävde att få se kroppen blev han visad en hund insvept i ett kläde. ”Min son har förändrats till det sämre om han har förvandlats till hund”, sade han. Vid tinget påstod sig Hedrek ha bevis för drottningens förräderi. Mannen med det gyllene håret eftersöktes och hittades i köket. ”Se vem prinsessan föredrar framför mig”, sade Hedrek. Han jämförde locken med mannens hår. ”Du har alltid varit rättvis mot oss”, lade han till, ”så ditt kungarike ska få vara i fred. Men jag vill inte ha din dotter längre.” Sedan for Hedrek hem med sin son.

Hedrek avsåg nu att bryta mot sin fars råd, så han bjöd in sonen till kungen över Gårdarike att fostras hos honom. Kungen vägrade, men drottningen stod på sig. Hedrek tog därför emot pojken och älskade honom. Det gjorde även Sifka, Humles dotter. Under gillet gick kungarna ut för att jaga i skogen med hundar och hökar. När de var ensamma bad Hedrek prinsen att gömma sig på en gård. Pojken lydde med tvekan. Den kvällen i sängen frågade Sifka Hedrek varför han verkade så olycklig. ”Kungens son bad om ett äpple som växte högt i ett träd”, sade han, ”så jag drog Tyrfing och skar ner det innan jag mindes dess dödliga förbannelse. Sedan dödade jag pojken.” Följande dag berättade Sifka det för kungen och drottningen. Kungen och Sifka ville att Hedrek skulle avrättas, men Hedrek var så omtyckt att ingen ville göra det. Då ställde sig två män (de två som Hedrek räddat) upp i salen och fjättrade kungen. Drottningen ville att kungen och Hedrek skulle förlikas, men han ville inte ha några ägodelar, bara kungens dotter som han tog med hem. För att bli fri från Sifka tog han med henne på sin bästa häst. Vid en flod blev hon för tung för hästen och den dog. Han bar henne, men floden var så stark och när han

”Varför kallar du på mig, dotter Hervor? Full av ondska går du mot din undergång.”

kastade av henne från sina skuldror bröts hennes rygg. Hon flöt nedför floden, död. Hedrek ordnade ett gille och gifte sig med kungen av Gårdarikes dotter. Deras dotter, en annan Hervor, var en krigare. Hon uppfostrades i England hos jarl Frodmar.

Säker i sitt kungarike blev Hedrek en klok och vis hövding. Han lät föda upp ett svin, stor som en tjur. När han lade sina händer på dess huvud och gyllene borst svor han att alla, oavsett hur fel de handlat, skulle få en rättvis dom av hans hövdingar, i annat fall skulle den anklagade få lägga fram gåtor som kungen inte kunde lösa. Det här gav Hedrek många vänner.

Kung Hedrek bad en mäktig fiende vid namn Gestumblinde att komma och förlikas med honom. Gestumblinde, som fruktade ett straff för sina brott, offrade till Oden för att få hjälp. En främling som kallade sig Gestumblinde kom till hans dörr och sade att de borde byta kläder, vilket de gjorde. Sedan gömde sig Gestumblinde. Följande dag for den orätta Gestumblinde till kungen för att förlikas. I stället för att acceptera de visa männens dom valde Gestumblinde att presentera gåtor. Kungen accepterade det så Gestumblinde sade: ”Jag vill ha det jag hade igår, finn det. Det förgör män, hindrar men ger också upphov till tal. Gissa den här gåtan, kung Hedrek.”

”En bra gåta”, sade kungen. ”Hämta öl till honom. Det förgör många mäns förstånd och gör många pratsamma. För vissa binder det tungan och förhindrar talet.” Gestumblinde sade då: ”Jag lämnade hemmet och såg vägar på vägen: en väg var under och över den, och på alla sidor.” Kungen sade: ”Du gick på en bro över en å, den var under dig. Fåglar flög över och runtom dig, det var deras vägar.” Gestumblinde sade: ”Vilken dryck drack jag igår? Inte vin, inte vatten. Inte öl, inte mat. Ändå släckte det min törst.” ”Bra gåta”, sade kungen, ”svaret är dagg från gräset.” Gestumblinde sade: ”Vilken högljudd rider en hård stig och har varit sådan förut? Han kysser hårt med två munnar, men bara på guld.” Kungen sade: ”Det är en hammare som slår guld.” Gestumblinde sade: ”Hårdare än horn, svartare än korpen, vitare än äggvita, rakare än ett spjutskaft.” Kungen sade: ”Det är flinta, som lyser av en solstråle.” Kungen gissade rätt på många andra gåtor, tills Gestumblinde slutligen sade: ”Vad sade Oden i Balders öra innan han sattes på bålet?” Hedrek ropade: ”Endast du vet det, ditt monster!” och med Tyrfing högg han mot Oden, som förvandlade sig till en hök och flög iväg. Kungen högg av fågelns stjärtfjädrar, vilket är orsaken till att höken har en kort stjärt ända sedan dess. Oden utropade att Hedrek skulle dödas av trälar, för att ha försökt döda honom.

En natt tillfångatog nio trälar kung Hedrek under räder i väst. De hämtade vapen och gick till hans boning. De dödade alla, även kung Hedrek, och de tog svärdet Tyrfing och alla skatter. Angantyr svor att hämnas sin far och sökte själv vitt och brett efter männen. En kväll gick han mot havet invid Gravån och såg där tre fiskare. En fiskare använde ett svärd för att hugga huvudet av en fisk samtidigt som han läste en vers som anspelade på Hedreks död. Angantyr kände igen det förtrollade svärdet Tyrfing och väntade till midnatt innan han slog ner fiskarnas tält, dödade alla nio trälarna och tog Tyrfing. Hans far hade fått sin hämnd.

Lod fick höra om sin fars död och sin halvbror Angantyrs kröning. Med kung Humles välsignelse (hans fosterfar i Hunnland) for Lod till Angantyr i Arnhem, Ukraina, för att kräva hälften av sin fars rikedomar

som sin födslorätt, inklusive Mörkvedsskogen och de heliga gravkamrarna på Dnjeprs stränder. Angantyr erbjöd honom rikedomar, trälar och en tredjedel av Reidgotaland. Hedreks fosterfar Gizur ansåg att det här var för generöst för en oäkta son till en trälflicka och han förolämpade Lod, som återvände till Hunnland. Lod och Humle planerade att samla en armé, inklusive 12-åringar och föl. När nästa vår töade fram marscherade deras armé på cirka 30 000 man genom Mörkved till Reidgotalands slätter, där Angantyrs syster Hervor förde befäl över en gotisk försvarsfästning med sin fosterfar Ormar (Hervors fosterfars namn är först Frodmar sedan Ormar i källorna, möjligen på grund av att sagan är en sammanfogning av flera olika källor). Vid soluppgången såg Hervor ett dammoln från hästryttarna, sedan den hunniska arméns glittrande rustningar. Ledda av Ormar och Hervor red garnisonen ut och en stor strid inleddes. Hervors armé var mindre än hunnernas och den decimerades. Även Hervor föll.

När hunnerna härjade på land flydde Ormar för att ge de dåliga nyheterna till Angantyr. Angantyr befallde Gizur att strida mot hunnerna på Donauheden, och att kalla in alla män som kunde bära ett vapen. Striden rasade i åtta dagar, nya män anslöt vid Angantyrs sida både dag och natt, och mildrade hans förluster. Hunnerna var vildsinta, men goterna stod starka och försvarade sin frihet och sitt fosterland. De bröt igenom hunnernas legioner så att Angantyr kunde anfalla framåt för att hugga ner män och hästar med Tyrfing. Hunnernas led föll samman, och Lod och kung Humle föll. Goterna högg ner de flyende hunnerna, täppte igen och avledde floderna med döda män och hästar och fyllde dalarna med dem. Kung Angantyr fann sin döende bror Lod. ”Jag erbjöd dig en oändlig rikedom”, sade han, ”men på grund av kriget har du inte vunnit något. Vi är fördömda, broder, jag är din baneman. Glöm aldrig att ödets dom är hård.” Angantyr härskade länge i Jutland och gav upphov till en lång rad stora kungar. Hans barnbarnsbarn Ivar Vidfamne erövrade hela Sverige samt Danmark, Lettland, Saxland, Estland och Northumbria i England.

Allt började med ett svärd, men varför var det inte en yxa? Var de inte vikingar? Den allmänna bilden av yxsvingande vikingar bekräftas inte i sagorna, där svärd skattas högre. Vikingasvärd som Tyrfing var förvånansvärt ovanliga och extremt dyra att äga. För att smida dem krävdes heta järnbalkar (ofta från olika smältare), sedan skulle de vikas och vridas samman och smidas för att ge ett starkt, flexibelt blad med vågat eller vinklat mönster. Fästena kunde ha intrikata dekorationer i dyrbara metaller, ju dyrare desto högre status hade ägaren. Svärden hade oftast två eggar som avslutades i en rundad spets, som var starkare än en vass spets (och de hanterades vanligtvis med en hand). Som i sagorna hade svärden namn och gick i arv. Verkliga svärdsnamn kunde vara Benbitare, Vild, Skärare eller smedernas namn, vars extrema skicklighet gav dem och deras vapen en aura av mystik och magi. Betydelsen av namnet Tyrfing är osäkert, men det kan vara förknippat med Tervingi, skogsvarelser som levde på slätterna kring Donau under 200- och 300-talet, några århundraden innan striderna mellan goter och hunner som skildras i slutet av sagan kan ha inträffat i verkligheten.

Episoden på Samsö när Hjalmar och Orvar erkänner sin rädsla för Arngrims bärsärkar tydliggör det många måste ha känt när de stod inför de här beryktade krigarna. Vi får höra om deras ”bärsärkarglöd”, där de vrålar och gnager på kanterna till sina sköldar (vilket även ses på Lewisschackpjäserna från 1100-talet). Deras namn kan komma från ”björnsärk”, eftersom de föredrog björnskinn framför vanlig rustning. Deras krigarkult, där de såg sig själva som mer björn än människa, har antika, schamanistiska övertoner. En viktig del i det här kan ha varit intagandet av hallucinogena svampar (kanske blandade med alkohol) för att öka deras mod och styrka: bärsärkarglöden. Tröttheten de kände efter att bokstavligt talat ha gått bärsärk stärker hypotesen.

Karaktären Hervor i sin roll som sköldmö

”Ledda av Ormar och Hervor red garnisonen ut och en stor strid inleddes.”

(skjaldmaer) är känd från andra fornnordiska sagor, men hur ser det ut i den riktiga historien? Under flera årtionden var den härskande synen att sådana kvinnor hörde hemma i legenderna, tills vetenskapliga analyser av en kvinnlig krigares vikingagrav från 900-talet på Birka, där två sköldar, svärd, yxa, spjut, pilar och stridskniv bevisade hennes identitet och status samt bekräftade tidiga medeltida redogörelser från Östeuropa där man funnit döda kvinnlig krigare bland de manliga. Sköldmör är nu en stapelvara inom fantasyfiktion och spel, med till exempel Eowyn i Sagan om ringen och Brienne of Tarth i Game of Thrones.

Gåtorna som guden Oden ställde i Gestumblindes förklädnad är unika, inte bara i det forntida Norden utan inom litteraturen i stort (med ett par undantag). Det hänvisas inte ens till Bibeln. Omkring 40 gåtor presenteras i den fullständiga versionen, de flesta med inspiration från naturen. De var en influens i J.R.R. Tolkiens fantasyroman Bilbo – En hobbits äventyr, som lånade en av dem som besvarades av kung Hedrek. Tolkien anpassade också dvärgnamnet Dvalin till Dwalin för en av sina dvärgar. En annan influens var Hervor, som framträder i Sagan om ringens krigare Eowyn och striden mellan goter och hunner, samt den uråldriga skogen Mörkveden där den stora finalen äger rum.

Den stora striden mellan goter och hunner är förmodligen den äldsta delen av sagan. Påståenden om dess verkliga historiska inspiration omfattar en strid mellan styrkor ledda av hunnen Attila och den romerske generalen Aëtius, som fick hjälp av visgoterna på de katalauniska fälten år 451. En annan teori är att det speglar sammandrabbningar mellan goter och hunner efter Attilas död, som slaget vid Neodao år 454, som ägde rum vid en oidentifierad flod i Pannonien (en del av det romerska riket mellan västra Ungern samt norra Bosnien och Hercegovina). En annan skola placerar Hervor och Angantyr i kung Agelmundus lombardiska dynasti (360–400), som alla nämns i den gamla engelska dikten Widsith. Problemet med att fastslå stridens datum och plats är att dess enda sanna historiska fakta är topografiska namn som överensstämmer med det gotiska Ukrainas geografi under folkvandringsperioden, när germanska, hunniska och slaviska ”barbarer” flyttade in i territorier som ockuperades av det sönderfallande romerska riket från slutet av 300-talet. Om episoden speglar en eller flera av händelserna från den här tiden är det en otrolig bedrift för sagoberättandet, då det är nästan 1000 år mellan händelsen och nedtecknandet. Sagans existens är ännu mer imponerande än gärningarna den beskriver, då den täcker hundratals år av halvt ihågkomna fakta och fiktion i ett litet miniepos. Men kanske är det mest imponerande man bör bära med sig att två av sagans viktigaste huvudkaraktärer är komplexa, ickearketypiska krigare – och kvinnor.