Torsten Vikingssons saga
En vikings son på äventyr.
Sagan om Torsten Vikingsson är inte någon av de mest berömda fornnordiska sagorna. Islänningen Torsten är inte riktigt lika populär som sina mer hyllade och beryktade samtida. Men det här förspelet till Sagan om Fritjof den djärve är fullt av intriger och spänning, och tar med huvudpersonen och läsaren på en bergoch-dalbana in i hämndens, magins och nådens värld.
Sagan börjar i 600-talets Norge där jarl Viking, kungen i en legendarisk jättesläkt, uppfostrar sina nio söner till att bli exemplariska nordmän. Den äldste av sönerna, Torsten, har huvudrollen i sagan som bär hans namn. I grannlandet har även Vikings jämbördige Njorfe, kung över Uppland, nio pojkar.
Bergskedjan som delade Njorfes och Vikings kungariken hade gjort mycket för att bevara friden mellan de två männen, som sedan länge levt i vänskaplig rivalitet. Som hövdingar och erfarna krigare hade de insett att de måste leva i fred. När Njorfes och Vikings arton söner växte upp i de två grannländerna blev också de övertygade om att de måste upprätthålla sin släkts ära. Sönerna uppvisade även de samma vänskapliga rivalitet som Njorfe och Viking, men med tiden var det två som stack ut.
I Vikings familj var det Torsten som förkroppsligade allt som nordiska män skulle vara: stark, vis (trots sin ungdom) och rättskaffens. Han var en son att vara stolt över. Ändå fanns det en som inte bara kunde matcha utan även överträffa Torsten. Det var Njorfes hetlevrade äldste son Jokul, och han hade blivit ledare för sin falang.
En dag delade de arton pojkarna upp sig familjevis för att spela boll. Torsten var nu 20 år och Viking bad honom kontrollera sin oerhörda styrka och se till att varken Jokul eller någon av de andra pojkarna skadades. Trots varningen blev spelet hårt och Torer, en av Torstens bröder, blev allt mer frustrerad på grund av Jokuls bror Olafs upptåg, som han markerade. Torer och Olafs pojkaktiga gräl blev till ett slagsmål och Olaf gav Torer ett hårt slag i huvudet. Torsten hoppade mellan pojkarna och avbröt bråket.
När matchen var över och de två lagen åkte hem till sina kungariken fortsatte Torer att fundera på slaget Olaf gett honom. Ju mer han tänkte, desto argare blev han och slutligen smög han sig in i Njorfes hem. Där sökte han upp Olaf och gav honom ett dödligt hugg med ett spjut som hämnd.
Förfärad över sin sons agerande och rädd för hämndattacker förvisade Viking Torer till en ö i Vänern. Torsten, beväpnad med en legendarisk klinga vid namn Angervadil, erbjöd sig att följa med Torer i hans exil tillsammans med två av deras bröder, i förhoppning om att de skulle kunna återvända hem när allt lugnat sig. En man var inte nöjd och Jokul, fylld av vrede, svor att hämnas på Torer oavsett vad.
Med hämndlystnad brinnande i blodet bad Jokul sin far att förklara krig mot Viking, men Njorfe vägrade och förklarade att han inte skulle kriga mot en vän på grund av personliga stridigheter mellan impulsiva pojkar. I sin ensamhet blev Jokul allt mer besluten att hämnas sin brors död.
Jokul fick av en trollkunnig, Ogautan, veta var Torer gömde sig och reste till sjöns stränder. Med sig bar han en väderbälg, en magisk påse av djurhud som gav bäraren förmåga att kontrollera vädret.
Genom att skaka väderbälgen frös sjöns vatten till is och Njorfes söner kunde enkelt gå över till ön, där de träffade på Torer och hans tre lojala bröder. Torer och Torsten överlevde den blodiga sammandrabbning som följde, men två av deras bröder dödades. Torsten skadades svårt och Jokul, som trodde att han fått hämnd och att alla bröder var döda, flydde ön med sina överlevande anhängare.
När Viking fick veta vad som hänt skyndade han sig till ön för att söka efter sina skadade söner. Han bar hem dem och gömde dem i en underjordisk kammare, där de återfick hälsan. Viking sade till sönerna att de aldrig mer kunde lämna sitt gömställe för om de gjorde det skulle Ogautan få reda på det och leda Jokul till dem. Torsten, lika vis och belevad som alltid, lydde. Den hetlevrade Torer var däremot inte lika lydig. När han återfick styrkan och vädret blev bättre längtade han ut.
Rädd för vad som skulle kunna hända om Torer gick ut på egen hand gick Torsten motvilligt med på att följa honom ut för en promenad i skogen bortom deras gömställe. När de vandrade där mötte bröderna en rävhona och insåg för sent att deras far hade rätt. Rävhonan var i själva verket Ogautan som förvandlat sig till ett djur för att hitta deras gömställe. Han berättade det för Jokul som samlade sin armé och förberedde ett anfall. Viking förberedde samtidigt sina soldater på att bemöta anfallet.
Striden mellan de två grupperna var hård och blodig, men till slut segrade Vikings styrkor. Jokul flydde och lämnade ut sina män till Viking, men den kloke hövdingen visade dem nåd. Han skickade tillbaka soldaterna till Njorfes kungadöme med gåvor, hälsningar och försäkringar om att det inte skulle bli några följder. När Njorfe mottog dem gav han sin son en sista chans och sade till Jokul att han måste släppa sin hämndlystnad. Den otålige Jokul vägrade och svor att han inte skulle vila förrän Viking och hans kvarvarande söner var döda. Utan hopp om fred skickade Viking Torsten och Torer till Halvdans hov. Halvdan styrde över grannriket Vags. Han såg att Torsten var en man med integritet och styrka, och gav honom ett skepp så att han kunde inleda en karriär som plundrare. Torsten och Torer fick snart framgång på haven och vann en förmögenhet och berömmelse. Även om Torer gifte sig och drog sig tillbaka från sitt äventyrliga leverne fortsatte Torsten sin karriär och samlade med åren ihop en enorm förmögenhet. Jokul hade inte glömt sitt löfte om hämnd och när han hörde att Torsten slagit sig ner i Sogn, ett norskt rike som styrdes av Halvdans allierade, tog han chansen att göra sig av med sin gamla fiende.
Jokul invaderade Sogn. Han mördade kungen, jagade dennes arvinge Beli ut ur kungariket och förvandlade Belis syster Ingeborg till ett troll. Kvinnan skulle endast återfå människohamn om en ädling gick med på att bli hennes man, något Jokul var säker på att ingen man någonsin skulle göra. Slutligen lät han en storm svepa fram som gjorde att Torstens
skepp gick under och så seglade han hem, säker på att hans fiende var död.
Men Torsten var inte död. Med sin kvarvarande styrka simmade han mot land, men hans skador hade försvagat honom och när han kände att han drunknade såg han ett hemskt kvinnligt troll komma upp ur vågorna. Hon bar Torsten i säkerhet och presenterade sig som Skellinefja. Hon lovade att hon skulle rädda hans liv om han lovade henne att uppfylla en ännu outtalad önskan. Torsten accepterade förslaget och när han var helad återförenades han med sin bror Torer.
När Jokul fick höra talas om Torstens återkomst anföll han bröderna igen. I striden dödades både Ogautan och Torer. Efter att på egen hand ha utplånat de flesta av Jokuls soldater och förlorat svärdet Angervadil i de höga vågorna i en flod lämnades den dödligt skadade Torsten att dö. Som tur var kom trollet Skellinefja till hans hjälp igen och inte bara lämnade hon över Angervadil, hon fick Torsten på benen igen. När han frågade vad det var för tjänst han kunde göra i gengäld svarade hon att hon önskade bli hans fru. Torsten gick med på det, tacksam över hennes hjälp och vänskap.
Först nu kunde Skellinefja berätta sin hemlighet. Hon sade till Torsten att hon en gång varit den vackra Ingeborg och att hon genom en förbannelse förvandlats till troll. Nu var förbannelsen bruten och hon var än en gång en vacker prinsessa, för att inte nämna en prinsessa med stor hemgift. Uppfylld av kärlek återförde Torsten Beli till Sogns tron och gifte sig med Ingeborg, som blev mor till hans barn.
Torsten och Beli gick till sjöss än en gång, ombord på Ellide, ett magnifikt flaggskepp de tagit vid en brutal undervattensstrid mot en förfärlig viking vid namn Otunfaxe, som var mer monster än människa. Jokul gav aldrig upp sin ständiga jakt och när de två männen stred i en blodig slutstrid lyckades Torsten hugga av sin fiendes hand. Torsten togs till fånga, men flydde, återvände hem och blev välkomnad som hjälte. Jokul hade bara ett smeknamn att visa upp efter förlusten, Jokul den enhandade.
Men Torsten hade ärvt sin fars hederskänsla. Han erbjöd Jokul vapenvila och stora landområden för att be om ursäkt för förlusten av handen. Männen förlikades och Torsten blev en av de mest hyllade ledarna folket någonsin sett.
Torstens saga är moralisk med många läxor för läsaren. Sagan handlar om ära och heder, men kanske mest av allt om förlåtelse. Trots att Torsten under hela livet förföljts av en fiende som vill utkräva hämnd lyfter den hederlige mannen bara sitt svärd en gång under hela sagans gång, och då i försvar, inte i ilska. I slutändan lyckas Jokuls jakt på sin svurna fiende lära både honom och läsaren förlåtelsens sanna natur. Det är inte förrän Torstens nåd visar Jokul vad heder verkligen är som Jokul kan känna frid och, den viktigaste beståndsdelen i alla segrar i de nordiska sagorna, framgång.
”Den otålige Jokul svor att han inte skulle vila förrän Viking och hans söner var döda.”