Sagan om Fritjof den djärve

Därför var Fritjof den djärvaste av alla vikingar.

Kung Bele styrde över Sognefjorden i västra Norge tillsammans med sina två söner, Helge och Halvdan, och sin dotter, den vackra och kloka Ingeborg, som var hans käraste barn och uppkallad efter hans syster. På andra sidan fjorden bodde Fritjof, den längsta, modigaste och mest älskade av män. Han var fosterbror till Ingeborg, för en klok och pålitlig jordägare, kallad Hilding, undervisade dem båda för att ge dem den bästa utbildningen.

De växte upp tillsammans, dansade i skogarna som älvkungen och hans drottning, och seglade på fjorden. En gång hämtade Fritjof ungarna ur ett örnnäste till henne. Han jagade björnar (obeväpnad!) för att vinna Ingeborgs gunst och karvade in deras initialer i en björk. Hon gjorde en krans av vårblommor till honom. Han förklarade sin kärlek till henne inför gudarna, trots Hildings varning. Hon var kungens dotter och skulle få en ädlare gemål än honom. ”All styrka är ädel”, skrattade Fritjof och citerade åskguden Tor som skattade förmåga högre än ursprung.

När kung Bele var gammal och kände döden närma sig rådde han sina söner att vara förståndiga härskare och att upprätthålla vänskapen med Fritjof och hans far, Torsten Vikingsson, härskare över en tredjedel av riket. Strax efter att Bele dött blev Torsten sjuk och bad i sin tur Fritjof att respektera Beles söner som härskare. När han dog lades Torsten i en gravhög bredvid sin gamle vän Bele. Fritjof ärvde Ellide, det stora drakskepp hans farfar fått av havsguden Ägir, samt Angervadil, det guldbeklädda svärdet, och en gyllene armring som den legendariske smeden Völund gjort.

Trots de fientligt inställda släktingarna, som såg ner på honom på grund av hans lägre sociala status, uppvaktade Fritjof Ingeborg. Under ett gille hemma hos honom avslog de hans frieri till henne, vilket gjorde att en nedslagen Fritjof förklarade att han aldrig skulle hjälpa dem, oavsett hur mycket de behövde hans hjälp, och det gav honom glädjen åter.

När den mäktige kung Ring fick höra talas om oenigheten försökte han utpressa och skrämma Beles söner. Eftersom de i sin tur saknade goda krigare skickade de Hilding för att be Fritjof om hjälp. Fritjof höll på att spela brädspel när Hilding bönföll honom och skickade tillbaka sin gamle fosterfar med ett svar fullt av kryptiska hänvisningar till spelet och till de pågående problemen, som han kallade ”det dubbla spelet” och ”den röda pjäsen”, vilket hänvisade till situationen med Ingeborg.

Fritjof tog sedan sitt skepp Ellide till det heliga Balderstemplet, där Ingeborg och åtta andra flickor samlats. Ingeborg blev förfärad över hans närvaro eftersom det var strängt förbjudet för män att uppsöka kvinnor i helgedomen. ”Jag värderar din kärlek högre än gudarnas hat”, försäkrade han, sedan gav han henne sin gyllene armring. På så sätt lovade de varandra trohet, och Fritjof och Ingeborg älskade därefter var natt i Balderstemplet.

Ingeborgs bröder insåg att de inte kunde rå på Rings krigare utan svor honom trohet och lovade att Ring skulle få gifta sig med Ingeborg. Som botgörelse för Fritjofs beteende i helgedomen krävde de dessutom att Fritjof skulle samla in skatt från Orkneyöarna. Trots sina misstankar gick Fritjof med

på det, så med 18 män gick han ombord på Ellide.

När Fritjof var borta plundrade kung Halvdan hans hem, brände ner det och fick ett par häxor, Heidi och Harnglom, att frambringa en storm till havs för att krossa Ellide. Stormen ökade, avtog och ökade igen, stora vågor slog in över bogen och Fritjof sjöng uppmuntrande sånger. Fyra män gick förlorade över bord och relingen gick sönder. Av rädsla för ytterligare förluster högg Fritjof upp sin ring i småbitar och delade ut dem till sina män så att de skulle välkomnas i havsgudinnan Rans hus. Från masttoppen såg han i en uppenbarelse hur häxorna red på ryggen av en val. Med en kluven bjälke och Ellides stäv bröt han deras ryggar (i deras verkliga kroppar på land), varvid valen dök ner i djupet och vinden avtog. De tog sig i land vid Effiasundet. Fritjof bar åtta man i land. Alla välkomnades av Angantyr, jarl över Orkney.

Den hösten gifte sig kung Ring med Ingeborg. När han frågade om hennes gyllene armring sade hon att den varit hennes fars. Ring genomskådade lögnen och bad kung Helges drottning att förvara den tills Fritjof återvände. Hans kärlek till Ingeborg var stor.

Fritjof lämnade Orkney följande vår efter att ha blivit vän med Angantyr, hans far Torstens gamle vän. När de återvände fann de att Fritjofs hem var raserat, så han gick till Balderstemplet där kungarna höll midsommarfest. Fritjofs män borrade kungarnas skepp i sank medan Fritjof gick in i helgedomen, där han bara fann några få eftersom de flesta festade på annat håll. Full av bärsärkarilska kastade han en påse silver i kung Helges ansikte, så hårt att han slog ut två av Helges tänder, och kungen skulle ha fallit in i elden om inte Halvdan räddat honom. När han såg

att Helges fru bar hans gyllene armring medan hon smorde Balders avgudabild vid elden tog Fritjof tag i den och drog henne mot dörren. Avgudabilden föll in i elden, smörjoljorna gav ytterligare bränsle åt den så lågorna antände taket och slukade hela byggnaden (även om vissa säger att Fritjof kastade upp en brandfackla i taket). Fritjof och hans män flydde till skeppen, följda av kungarna Helge och Halvdan samt deras män. När de insåg att deras skepp blivit borrade i sank riktade kung Helge en pil mot Fritjof, men drog bågen så hårt så den gick sönder.

Under de följande tre åren seglade Fritjof på haven, samt simmade till Greklands kuster. Han blev rikare genom att endast döda onda män och fick namnet Fritjof den djärve. När han tröttnat på dessa krigshandlingar återvände han till kung Rings hus utklädd till en dum gammal saltkokare. Ingeborg ville att han skulle gå, men kungen gav Fritjof ett högsäte bredvid sig. När Fritjof tog av sig kappan och visade ett silverbälte med en pung, hans svärd och den ståtliga gyllene armringen blev Ingeborg blodröd och kunde inte prata med honom. Fritjof åtnjöt kungens sällskap under vintern medan drottning Ingeborg i stort sett undvek honom. En gång räddade han kungen och drottningen från att drunkna i en frusen å. Till och med då kallade kungen honom för ”tjuv”.

Följande vår gick Fritjof och Ring till en skog där de var ensamma. När kungen somnade drog Fritjof sitt svärd och kastade bort det. När kungen vaknade erkände han att han känt till Fritjofs sanna identitet hela tiden. Dryckerna flödade fritt i salen då folk firade Fritjofs återkomst.

Tiden var inne för Fritjof att resa. Han sjöng ett tack för deras gästfrihet, han kastade ringen till Ingeborg, vilket fick kungen att påpeka att Fritjof tackade henne mer än honom, trots att hon varit mer ovänlig mot honom. Ingeborg ville inte fira händelsen, men Ring insisterade. Fritjof sjöng ett farväl, varpå Ring sjöng om sina gåvor till Fritjof: hans fru, landområden och en kungatitel. Fritjof blev härskare över hela Rings land. Kungen blev sjuk och dog strax därefter och firandet över hans liv blev också Fritjofs och Ingeborgs bröllop.

Av ilska över att den lågättade Fritjof blivit kung samlade Ingeborgs bror Helge ihop en här, men under striden dräpte Fritjof honom personligen. Den andre brodern, Halvdan, accepterade Fritjof som sin herre. Fritjof styrde tills han gav Ringerike åt Rings son och styrde själv Hordaland därefter. Hans barn, Gunntjof och Hunnjof, blev båda mäktiga män.

Sagans 24 ballader, var och en med sin egen versstil, är en av fornaldrarsagorna, legendsagor av en okänd författare, som utspelar sig runt 700-talet. Historien är en fortsättning på sagan om Fritjofs far, Torsten Vikingsson, där det finns liknande äventyr. Men Fritjofs saga tros vara äldre och den om hans far en senare skapelse. Tydligen var människorna i det forntida Norden lika förtjusta i prequels som filmälskarna är idag.

”Av ilska över att den lågättade Fritjof blivit kung samlade Ingeborgs bror Helge ihop en här.”