Völsungasagan

Berättelsen om en fördömd ring.

Actionfylld och dramatisk har den episka isländska Völsungasagan inspirerat författare, konstnärer och kompositörer sedan den skrevs i slutet av 1200-talet. Både William Morris och Henrik Ibsen använde sig av den, samt såklart J.R.R. Tolkien, som skrev sin egen version, The Legend of Sigurd and Gúdrun, och använde delar av den i Sagan om ringen. Richard Wagner använde den också som grund för sitt mästerstycke Nibelungens ring.

Handlingens komplexitet, med de krigande släktena, chockerande förräderier, förfärliga mord och dödsdömda kärleksaffärer överskuggar också fantasiverk som Game of Thrones där övernaturliga element som magi, trollkvinnor och drakar har flätats in i historien, precis som i Völsungasagan. Olika gudar gör även vissa dramatiska inhopp, särskilt Oden, som vi får veta är en förfader till klanen och som dyker upp i förklädnad, ofta som en enögd gammal man i rock, vid lämpliga tillfällen för att antingen ingripa, ställa till det, erbjuda hjälp eller försiktigt påverka handlingens gång.

I slutändan har dock Völsungasagan behållit sin popularitet tack vare sina universella teman – kärlek, familjelojalitet, hämnd och vikten av att hålla sina löften, även om det ofta står karaktärerna dyrt och orsakar mycket dramatik och stora problem. Völsungasagans många karaktärer, både män och kvinnor, framställs som dynamiska, beslutsamma och framför allt som personer som styr över sitt eget öde. Även om de beslut de fattar ofta leder till ännu större katastrofer och blodsspillan poängteras hela tiden att de tar sig fram av fri vilja och att de, trots att Oden ibland blandar sig i, kontrollerar sina egna liv, drivna av de faktorer som är viktigast för dem, oavsett om det är kärlek, familjens ära eller helt enkelt hämnd.

De kvinnliga karaktärernas styrka och intelligens är också anmärkningsvärd. De tillåts en självständighet, handlingskraft och individualitet som alltför ofta saknas i äldre berättelser. Kvinnorna påverkar därmed handlingen precis lika mycket som männen – en spegling av den jämförelsevis privilegierade status som kvinnor hade i de nordiska samhällena under den här perioden.

Även om Völsungasagan i första hand har hämtat inspiration från tidiga nordiska myter om den fiktiva Völsungaätten och skrevs av flera författare – bland de viktigaste var de anonyma författarna till den äldre Eddan, som tillhandahöll merparten av materialet – speglade den även samtidens förståelse för regionens tidigaste historia och folkets förflyttningar, särskilt förstörelsen av det burgundiska kungariket som hunnerna förorsakade under 400-talet. För vikingarna representerade berättelsen, med sina modiga män, kloka kvinnor, stora strider, betoning på ära och handlingar av enormt värde, en allegorisk, fiktiv historia som de kände var representativ för det rykte de byggde upp kring sig själva som skräckinjagande äventyrare och krigare.

Den gav även en bild av den robusta strukturen

bakom vikingarnas hedniska tro, med dyrkan av gudar och gudinnor som alla hade olika attribut och som förekom i en rad berättelser. I motsats till den allmänna tron lade vikingarna snabbt till kristna inslag i sitt religiösa utövande när de kommit i kontakt med kristendomen under sina resor och det finns ekon av det i Völsungasagan. Till exempel motivet med den döende guden används flera gånger då varje manlig hjälte går en våldsam död till mötes för att ersättas av sin unge son, och beskrivningen av Gudruns blodiga hämnd på Atle borde vara välbekant för alla som känner till berättelsen om Judit och Holofernes.

Även om Völsungasagan i slutändan handlar om hjälten Sigurds spännande liv, inleds den med en tillbakablick på berättelsen om hans förfäder, från hans farfars farfar Sige, en rastlös äventyrare och krigare som påstås ha guden Oden till far. När Sige var ute och jagade en dag mördade han en träl som hette Brede och sedan försökte han gömma kroppen i en snödriva. Han blev påkommen, förklarades som fredlös och skickades bort från stammen. Som tur var för honom fanns Oden till hands för att hjälpa till och förse honom med fartyg och soldater så att han kunde bli en mäktig kung som styrde över hunnerna av egen kraft. När han väl satt på tronen tog sig Sige en fru och fick en son, Rerir. Rerir var ännu modigare och mer orädd än sin far.

Siges ständigt ökande makt irriterade dock hans frus giriga bröder och de gjorde uppror mot honom, vilket slutade med att de dödade honom i strid och tog över kungariket som regenter i hans son Rerirs ställe, då han fortfarande var för ung för att regera ensam. Pojkkungen glömde aldrig att hans morbröder hade förrått hans far, och så snart han var tillräckligt gammal gjorde han uppror och tog tillbaka tronen. Men allt var inte bra i Rerirs liv, för hans fru som han älskade mycket hade inte kunnat få barn trots att de bett gudarna om hjälp. I slutändan bestämde sig Frigg, Odens fru, sig för att ingripa genom att skicka paret ett magiskt äpple som gav fertilitet. Sorgligt nog dog Rerir kort efter att hans fru blivit gravid och lämnade henne att styra kungariket.

Änkedrottningens graviditet varade i sex långa år. I slutändan ansåg hon inte att hon kunde stå ut längre och bad att få bli öppnad så att hennes barn kunde födas – trots att hon visste att hon då själv skulle dö. Barnet var en pojke och hon kallade honom Völsung. Han var tillräckligt utvecklad vid födseln för att kunna ge sin mor en kyss innan hon dog. När han blev vuxen gifte sig kung Völsung med jättinnan Hijod och paret fick elva barn tillsammans, däribland ett tvillingpar de kallade Sigmund och Signy.

När den vackra Signy, Völsung och Hijods enda dotter, giftes bort mot sin vilja med kung Siggeir av Götaland, dök en främling i kappa, som man tror var Oden, upp på bröllopet och körde in det magiska svärdet Gram i Barnstokkr, ett uråldrigt träd som växte mitt i kung Völsungs stora sal. Han utmanade sedan bröllopsgästerna att dra ut svärdet ut trädet.

Alla, inklusive kung Siggeir, kämpade tills Sigmund klev fram och utan vidare drog loss svärdet. Hans nye svåger Siggeir blev extremt avundsjuk och försökte övertala Sigmund att sälja svärdet till honom för tre gånger dess vikt i guld, men Sigmund vägrade och gjorde sedan skadan värre genom att reta Siggeir för att han inte kunnat dra ut det själv. Siggeir reste rasande hem nästa dag, tvingade den olyckliga och ovilliga Signy att följa med och svor att han skulle ta hämnd på hennes arroganta uppkomlingar till familj.

Efter en tid bjöd Siggeir in sin frus far och bröder på besök, så de reste till Götaland. När de kom i land kom Signy för att varna dem för att hennes make planerade att anfalla och döda dem, men hennes far sa att han inte var feg utan skulle möta alla faror som kom i hans väg. Allt som Signy förutspått inträffade nästa dag. Hennes far och hans män dödades och alla hennes tio bröder togs till fånga.

Siggeir ville döda prinsarna omedelbart, men Signy som hoppades kunna rädda några av dem övertalade honom att sätta dem i stock i skogen. Då skulle de få leva lite längre. Men hon hann inte göra något innan en enorm varginna anföll de tillfångatagna pojkarna och dödade dem under flera nätter. Endast Sigmund, Sigyns tvilling, överlevde tack vare hennes hjälp och han sökte skydd i en grotta i skogen. Signy fann sig i sitt öde, deprimerad som hon var efter sin familjs våldsamma död, och gav efter för Siggeir. Hon födde honom två söner, som hon hoppades skulle utkräva hämnd för hennes familj.

När den äldste pojken fyllde tio skickade hon honom till sin bror i skogen och bad honom att testa hans mod, ett test pojken inte klarade. Signy beordrade att hennes bror skulle döda honom, vilket han gjorde. När den andre pojken fyllde tio några år senare upprepade de processen. Återigen misslyckades sonen och han dödades av sin morbror på sin mors befallning. Nu hade inte Signy några söner och i sin förtvivlan vände hon sig till en vacker trollkvinna för att få hjälp. Hon bad kvinnan att byta skepnad med henne, så att hon kunde gå in i skogen och lura sin tvillingbror att ligga med henne.

Magin fungerade och deras incestuösa förening resulterade i att ytterligare en son föddes, den här gången helt av hennes eget halvjättepåbrå. Pojken fick namnet Sinfjötli och klarade enkelt alla de prov som hans mor och morbror/far lade fram. Men

”Hennes far och hans män dödades och alla hennes tio bröder togs till fånga.”

medan Signy var ivrig att använda sig av honom för att hämnas på sin man var hennes bror, som inte kände till sanningen och som trodde att Sinfjötli var Siggeirs son, osäker på om pojken var redo att utföra deras uppdrag och döda sin egen ”far”. Han bestämde sig i stället för att härda Sinfjötli genom att ta med honom ut i världen och träna honom till att bli stråtrövare som gav sig på sovande resenärer och dödade dem och stal deras pengar. Vid ett tillfälle stal den olycksaliga duon av en olyckshändelse ett par magiska vargskinn som förvandlade dem till vargar när de satte på sig dem. Vargskinnen gjorde dem ännu mer våldsamma än förut.

Så snart Sinfjötli var redo satte Sigmund och Signy sin plan i verket och försökte störta kung Siggeir, men de misslyckades. Sinfjötli och Sigmund dömdes till att begravas levande i en grotta, men innan grottan stängdes till smugglade Signy in Sigmunds svärd Gram och gömde det i en höstack. Svärdet använde de för att öppna grottan och sedan satte de eld på Siggeirs sal där den tyranniske kungen och alla hans män sov.

Innan hans förrädiske svåger brändes till döds njöt Sigmund av att informera honom om att de sista medlemmarna av Völsungaätten levde trots alla hans ansträngningar och att det här var deras hämnd. Han bad sedan sin syster Signy att följa med honom och Sinfjötli, men hon vägrade. Hon sade att hon var bunden till Siggeir genom äktenskapet och var villig att dö vid hans sida nu när hennes far och andra bröder fått sin hämnd. Hon gick sedan in i lågorna.

Sigmund och Sinfjötli återvände till hemlandet tillsammans, där Sigmund återtog sin tron och visade sig vara en mycket klok och skicklig ledare för sitt folk. Hans första fru Borghild födde honom två söner. Den äldste, Helge, förutspåddes bli en av de största kungarna på jorden och verkade mycket lovande när han växte upp. Han följde ofta med Sinfjötli ut i härnad och vid ett tillfälle kom de i kontakt med den ljuvliga Sigrun, som han omedelbart blev förälskad i. Oturligt nog var hon redan trolovad med en annan man, kung Hödbrådd. De älskande tu smidde planer för att göra sig av med honom och överta hans kungarike själva, vilket de också gjorde med hjälp av Sinfjötli.

När Sinfjötli såg hur lyckliga Helge och Sigrun var tillsammans började han längta efter en egen fru, men han gjorde misstaget att välja en kvinna som var trolovad med drottningen Borghilds bror, vilket resulterade i att de två männen utkämpade en duell som Sinfjötli vann efter att ha dödat sin rival. När Sigmund vägrade att gå med på Borghilds begäran om att Sinfjötli skulle skickas i exil som straff för att ha dödat hennes bror tog hon saken i egna händer och förgiftade honom. Sigmund blev förtvivlad och befallde omedelbart att hon skulle lämna hans land för alltid och aldrig återvända.

Sigmund väntade i flera år innan han tog sig en ny fru. Den här gången valde han kung Ejlimes dotter Hjördis, som hade en annan friare: kung Lyngve. Ejlime sade till sin dotter att hon var fri att välja sin egen man. Hon valde Sigmund och sade att även om han var mycket äldre än hennes andre friare var han ändå en långt större kung och det skulle vara en ära att få bli hans fru. Lyngve tog inte nederlaget särskilt väl, utan förklarade krig mot Sigmund och drog in honom i en vild strid som avbröts av Odens plötsliga ankomst. Oden anföll Sigmund med ett spjut. Sigmund slog ner spjutet med sitt svärd Gram, men det bröts i två delar och då visste han att striden var förlorad, för Oden hade till slut övergivit honom.

När han låg döende efter striden informerade han sin fru Hjördis om att hon redan var gravid med hans son och att en dag skulle pojken också bli en stor konung och bära det lagade svärdet Gram, som han litade på att hon skulle ta hand om till dess. Efter hans död sprang Hjördis bort från lägret och räddades av vikingaprinsen Alf, son till Hjalprek, kung av Danmark, som såg hennes nöd och gick med på att gifta sig med henne och ta hand om hennes son, som de kallade Sigurd. Unge Sigurd växte upp i sin styvfaders hov och imponerade på alla med sitt vackra utseende, sitt mod och sin intelligens. En gång när han gick genom skogen för att finna en ny häst mötte han Oden, förklädd till en gammal man, som hjälpte honom att välja en vacker grå häst som aldrig tidigare ridits. Han sade att hästen var en efterkommande till hans egen magiska åttafotade häst Sleipner. Sigurd kallade hästen Grane och den var med honom i många år.

När Sigurd var ung fostrades han av dvärgen Regin, son till den rike trollkarlen Reidmar som arbetat som smed vid Alfs hov. Regin var mycket intelligent och lärde den unge Sigurd språk, sånger, sport, schack och hur man läser runor. De stod varandra nära och så småningom berättade Regin för Sigurd hur det kom sig att han arbetade som en enkel smed när han hade kunnat ha titel och makt.

Sigurd lyssnade hänfört till Regin som berättade

om sina två äldre bröder Fafner, som var mycket stark och hade dåligt humör, och Utter, som var en skicklig fiskare,tack vare sin förmåga att anta utterns skepnad. Utters magiska förmåga slutade dessvärre i tragedi då han av en olyckshändelse dödades av guden Loke som flådde honom. När Loke insåg vilket misstag han gjort erbjöd han sig att kompensera Utters bröder och far med utterskinnet fyllt av guld, som togs från den girige dvärgen Andvare. Andvare tyckte inte om att bli fråntagen sin skatt utan försökte få behålla en speciell ring som han kallade Andvaranaut – den sades kunna göra mer guld. Han ertappades dock snabbt och tvingades överlämna ringen, men han hade hunnit lägga en förbannelse över ringen så att den skulle medföra död och förödelse åt alla som ägde den förutom honom.

Loke varnade Regin och hans familj för förbannelsen, men de insisterade på att få ringen. Som ett resultat av det blev Fafner galen. Han dödade sin egen far för att själv få skatten innan han förvandlade sig till drake. Regin erbjöd sig att reparera Sigmunds brutna svärd Gram i utbyte mot att Sigurd dödade draken Fafner, för att få familjens skatt och hämnas mordet på hans far Reidmar, men pojkens farbror Griper som var en respekterad siare rådde till försiktighet och sade till Sigurd att han först måste hämnas sin egen far Sigmunds död innan han uppfyllde Regins önskan.

Uppmuntrad av sin bror och styvfar samlade Sigurd ihop en stor armé och anföll kung Lyngve, som Sigurd dödade med Gram. Sedan återvände Sigurd hem, redo att möta draken och hämta skatten som den vaktade. När Sigurd och Regin anlände till heden där Fafner bodde kom de till ett spår som draken använde för att ta sig till den närbelägna sjön och bestämde sig för att gräva ett dike under det, så att Sigurd kunde hugga Fafner när han krälade fram ovanför. Nu dök Oden, återigen förklädd till en gammal man, upp bredvid honom och rådde dem att gräva två diken – ett att gömma sig i och ett annan för att leda bort drakens blod. När dikena var redo fick Regin panik. Han sprang iväg och gömde sig i en häck. Han lämnade Sigurd som själv fick hugga draken i hjärtat när den korsade diket.

När Fafner låg döende frågade han vem som dödat honom och sade: ”Vid min död kan du ta min skatt, men du kommer inte få mycket glädje av den. Guldet och Regin kommer att bli din död lika säkert som du har blivit min.” Så snart Fafner var död kom Regin fram ur sitt gömställe och drack en del av drakens blod innan han bad Sigurd att skära ut hjärtat och grilla det över elden så att han kunde äta det.

När Sigurd grillade organet tryckte han på det med sitt finger för att se om det var klart och slickade sedan av blodet. Då fick han plötsligt den magiska förmågan att kunna förstå vad fåglarna som satt ovanför honom sjöng om. Han avslöjade inget för Regin utan lyssnade till fåglarna, ett par nötväckor, som diskuterade hur Regin uppenbarligen försökte öka sin egen styrka genom att äta hjärtat innan han skulle döda Sigurd och ta hela skatten. Det skulle vara bättre, beslutade de, om Sigurd dödade Regin och sedan åt hjärtat själv. Det skulle göra honom till den starkaste och klokaste av alla män. Sedan skulle han kunna ta skatten och rida till Hindarfjäll, där den vackra valkyrian Brynhild låg i djup förtrollad sömn och väntade på den ende som kan väcka henne, den man som inte visar någon rädsla. Sigurd tvekade knappast innan han högg huvudet av sin fosterfar med sitt svärd och sedan åt hälften av drakens hjärta. Han följde spåret tillbaka till Fafners näste där han fann skatten. Han lastade sin häst med så mycket den kunde bära och gav sig iväg för att rädda Brynhild från förtrollningen.

När Sigurd anlände till Hindarfjäll upptäckte han den sovande Brynhild, fortfarande klädd i sin valkyrierustning. Hon vaknade när han närmade sig och förklarade att Oden hade förtrollat henne som straff för att hon inte lytt honom. Även om Brynhild egentligen bara var intresserad av sina plikter som valkyria och krig tyckte hon tillräckligt mycket om Sigurd för att gifta sig med honom. Hon lärde honom sånger och nya runtrollformler för att hjälpa honom i strid. Sigurd eskorterade henne sedan hem till hennes syster Brekkhild och stannade där en tid, även om han inte såg mycket av Brynhild som insisterade på att vara i sin kammare.

Så småningom fattade Sigurd tillräckligt mycket mod för att besöka henne och såg att hon arbetade på en gobeläng som föreställde hans ädla gärningar, i synnerhet hans strid mot draken Fafner. Överväldigad av kärlek tog han henne i sina armar och

”Den vackra valkyrian Brynhild låg i djup förtrollad sömn och väntade på den man som inte visar någon rädsla.”

åter lovade han att gifta sig med henne. Hon svarade att hon var för trogen sitt löfte som sköldmö för att någonsin gifta sig och dessutom var det hans öde att gifta sig med Gudrun, kung Gjukes enda dotter. Sigurd vägrade lyssna, utan sade till henne att han aldrig skulle gifta sig med någon annan. Han gav henne ringen Andvaranaut och lovade att de skulle bli man och hustru en dag.

En kort tid efter detta kom Gudrun själv till Brynhild och berättade att hon hade haft märkliga drömmar om en gyllene hök som landat på hennes huvud och att Brynhild dödat en gyllene kronhjort som hon försökt tämja. Oförmögen att ljuga sade Brynhild till Gudrun att drömmarna var en profetia om att hon skulle gifta sig med hjälten Sigurd, mannen som hon själv valt till make, tack vare hennes mors, den trollkunniga drottningen Grimhilds, verk. Men äktenskapet skulle bli kortvarigt och hon skulle i slutändan gifta sig med kung Atle istället, innan hon skulle döda honom.

Gudrun blev förfärad över Brynhilds tolkning av hennes drömmar, men lydde tyst när allt utvecklade sig som den andra kvinnan förutspått. Hennes mor gav Sigurd en dryck som fick honom att glömma sitt löfte till Brynhild och i stället fria till Gudrun. De gifte sig och Gudrun åt den andra hälften av drakhjärtat på bröllopsfesten. Hon födde en son, en till Sigmund, som var precis lika stark och modig som sin far, och en dotter, Svanhild, som var lika ljuvlig som sin mor.

Drottning Grimhild intrigerade samtidigt för att gifta bort sin son Gunnar med den övergivna Brynhild, men hon avböjde hans uppvaktning på grund av löftet att inte gifta sig med någon annan än Sigurd, även om han nu var gift med någon annan. När Gunnar och Sigurd red till hennes far för att be om hennes hand hittade de Brynhild stående i en magisk eldring som Gunnar inte kunde bryta förrän han bytte skepnad med Sigurd, hennes utlovade make, som var den enda som kunde trotsa lågorna.

Imponerad av hans mod gick Brynhild med på att bli Gunnars fru och de tillbringade tre nätter tillsammans. Under en av nätterna tog han i hemlighet av ringen Andvaranaut och ersatte den med en vanlig ring. Efter att han lämnat hennes sida bytte Gunnar åter skepnad med Sigurd för att fira sitt äktenskap med Brynhild, som inte var medveten om att han lurat henne att gifta sig med honom. Hon skulle mycket senare få veta sanningen från Gudrun, som retade Brynhild och visade henne ringen Andvaranaut som bevis för att Sigurd hade varit den som trotsat lågorna och inte Gunnar.

Förtvivlad över förräderiet svor Brynhild att hennes makes och före detta älskares svekfulla agerande skulle sluta i deras död om inte Gunnar dödade Sigurd. Ovillig att göra det själv matade Gunnar sin oberäknelige yngste bror Guttorm med en gryta på orm- och vargkött som skulle göra honom aggressiv, sedan beordrade han honom att hugga ner Sigurd när han sov. Guttorm gjorde som han var ombedd, men hugget dödade inte Sigurd omedelbart. Han använde sina sista reserver till att kasta svärdet Gram mot den flyende prinsen och högg honom i två delar. Gudrun som sov bredvid Sigurd vaknade av allt oväsen och skrek när hon fann sängen täckt av blod och sin man död bredvid sig. Brynhild hörde Gudruns plågade skrik och började skratta, men så bröt hon ihop och började själv skrika, plågad av skuldoch förfäran. Hon ignorerade sin makes böner, högg sig själv med sitt svärd och när hon drog sitt sista andetag bad hon att få bli bränd bredvid Sigurd på hans begravningsbål.

Förfärad över äktenskapets våldsamma slut gav sig Gudrun av och sökte skydd hos kung Halve. Där levde hon i fred och säkerhet tills hennes

”De insåg genast att kung Atles intentioner var fientliga.”

mor Grimhild lyckades spåra upp henne för att informera henne om att ett annat giftermål hade arrangerats för henne, den här gången med kung Atle, som Brynhild förutspått flera år innan. Gudrun varnade sin mor för att det här andra äktenskapet inte heller skulle sluta väl, men när Grimhild insisterade på att hon skulle lyda gav hon motvilligt sitt medgivande till det och reste till kung Atles hov. Resan tog sju dagar till häst, sju dagar till sjöss och sedan ytterligare sju dagars förfärlig resa över land. Gudruns ankomst firades med en stor festival, men den överdådiga bröllopsceremonin kunde inte dölja det faktum att det nygifta paret inte tyckte om varandra, även om de ändå lyckades få två barn tillsammans.

Till Gudruns förfäran upptäckte hon att hennes nye make var besatt av den legendariska skatt som Sigurd stulit från draken Fafner, och han hade bestämt att den nu måste ägas av hennes två överlevande bröder, Gunnar och Högne, när den egentligen borde ha övergått till Gudrun vid Sigurds död och utgjort en del av hemgiften när hon gifte sig med honom. Fast besluten att få lägga vantarna på bytet, och trots det faktum att det vilade en förbannelse över det, bestämde han sig för att bjuda in sina svågrar till hovet för en fest, bara för att kunna besegra dem och själv ta skatten.

Den misstänksamma Gudrun skickade ett kodad meddelande i runskrift till sina bröder där hon sade att de skulle tacka nej till inbjudan, men hennes varning snappades upp på vägen och ändrades till en försäkran om att de skulle vara helt säkra vid kung Atles hov. Som tur var för bröderna var Högnes fru Kostbera skicklig på att läsa runor och hon såg att Gudruns ursprungliga meddelande ändrats, vilket innebar att de alla nu var varnade om Atles förrädiska planer. Gunnars fru Glaumvor hade även en rad profetiska drömmar om att det vore oklokt att resa till Atles hov, men hennes man och hans bror valde att genomföra resan över havet i alla fall.

När de anlände till kung Atles land insåg de genast att hans intentioner var fientliga. De fortsatte ändå tills de anlände till sin svågers hov, där han tog emot dem med att de antingen skulle överlämna skatten eller dra på sig hans vrede. När bröderna vägrade lyda anfölls de av Atles män och en förfärlig strid följde. Rasande över hur hennes make behandlade hennes familj satte Gudrun på sig rustning och tog ett svärd för att strida vid sina bröders sida, men det räckte inte och de två männen togs till fånga.

Kung Atle beordrade att Högne skulle dödas först genom att få sitt hjärta utskuret ur kroppen för att sedan visas upp för brodern. Gunnar svarade då att skatten låg gömd och att han nu var den enda levande personen som visste var den fanns. Rasande lät Atle fjättra Gunnar och kasta honom i en ormgrop, men han höll ormarna ifrån sig genom att med sina fötter spela på en harpa som hans syster kastat till honom. Ormarna lugnades så att de inte anföll honom. Men i slutändan var det en enorm huggorm som ignorerade musiken och bet honom i hjärtat. Han dog omedelbart, till Atles glädje. Gudrun dolde sin sorg och sade till Atle han nu var hennes enda familj och att hon endast skulle vara lojal med honom, på villkor att han höll en passande stor begravningsfest för hennes två döda bröder.

På kvällen för festen dödade Gudrun sina och Atles två barn. Hon blandade deras blod med vin och grillade deras hjärtan som sedan serverades deras far. När Atle frågade var barnen var sade hon lugnt att han hade druckit deras blod och ätit deras hjärtan, vilket fick honom att bli helt rasande. Han skulle låta döda henne genast, men han var så drucken att han svimmade vid bordet och fick föras till sängs.

Det var till Gudruns fördel – hon och hennes brorson Niflung, son till Högne, som lyckats klara sig ifrån stridens blodbad, högg kung Atle i hjärtat och satte eld på hans stora sal och dödade alla hans män. De båda återvände sedan hem och Gudrun återförenades till sin glädje med de barn hon fått med Sigurd. Drakens skatt, som förorsakat så mycket död och förödelse, förblev försvunnen för alltid.