Ragnarssönernas saga

Sagorna tar sig in i historien.

När Ragnar Lodbrok fick höra att hans far, kung Sigurd Ring, var död tog han makten i Danmark och Sverige, men hans tillträde var inte helt enkelt. Kungar från när och fjärran närmade sig hans rike för att försöka ta det från den unge oväntade härskaren. Lodbrok visade sig vara en skicklig krigare, men han var ensam och han längtade efter en hustru att dela kungariket med. Han fick veta att Härröd, en av hans vasaller, hade erbjudit honom sin dotters hand i utbyte mot en gärning som krävde ett otänkbart mod och beslöt sig för att undersöka det.

När den vackra Tora Borgarhjort var en liten flicka hade Härröd gett barnet en orm som husdjur. Varelsen visade sig dessvärre inte vara en vanlig orm, utan en monstruös lindorm. Med tiden växte den vinglösa besten sig så stor att den ringlade sig runt Toras skuggiga trädgård och höll alla borta från den unga kvinnan. Tjänarna blidkade varelsen genom att ge den en hel oxe varje dag, men så småningom blev den så ondskefull att inget kunde lugna den.

Ragnar tog sig till västra Götaland, där besten lurade kring lusthuset. Efter att ha förklätt sig i lurviga byxor och en mantel med huva som han täckte i tjära och sand drog han sitt spjut och kröp fram mot lindormen. Ragnars fotsteg väckte besten som for upp och började blåsa ut moln av gift mot den modige angriparen. Efter att ha avvärjt anfallet med sin sköld anföll Ragnar ormen, träffade hjärtat med spjutet innan han skar av dess huvud. Härröd var så tacksam att han höll sitt löfte och Tora blev Ragnars hustru.

Med förnyad styrka och självförtroende for Ragnar hem, försvarade sitt kungarike och kastade ut alla troninkräktare från landet. Tora födde sin make två söner, Eirik och Agnar, men deras lycka skulle inte vara. När pojkarna bara var några år gamla blev deras mor sjuk och dog. Så Ragnar tog sig en ny hustru, Aslög, dotter till Sigurd och sköldmön Brynhild. Äktenskapet blev lyckligt och gav dem fyra söner: Ivar Benlös, Björn Järnsida, Halvdan Vitsärk och slutligen Sigurd Ormöga.

Eirik och Agnars plågsamma död

Ragnars söner måste bevisa sig och bli kända av egen kraft. De reste alla långt, erövrade Gotland, Öland, Zealand och Reidgotaland. Ivar, den mest beräknande av Aslögs söner, gjorde sig till härskare över Hleidargard, men det gjorde kung Ragnar, som inte uppskattade att hans barn försökte överträffa honom, missnöjd. När han reste över Östersjön med sin armé bad Ragnar sin pålitlige vän Östen Bele att skydda den övre delen av Sverige och vakta området mot hans elaka och tyranniska söner.

Eirik och Agnar förde sina skepp till Mälaren för att tala med kung Östen. Eirik, påstod de, ville gifta sig med Östens dotter och krävde att han skulle bli deras vasall så att Ragnars söner kunde styra övre Sverige själva. De lokala hövdingarna vägrade att lyda och en blodig strid följde. Agnar och hans armé slogs ner och Eirik togs i slutändan till fånga, men kung Östen var en god man som önskade fred, inte krig. Han var ledsen för att Agnar dödats och erbjöd Eirik hans frihet, en stor förmögenhet och sin dotter. Men Eirik, som var impulsiv och skämdes över sin förlust, bad att få bli avrättad med spjut och att hans kropp skulle hissas över alla de andra fallna männen på slagfältet. Han bad att ett meddelande skulle skickas till hans styvmor Aslög, väl medveten om att hon skulle vilja ta hämnd, och sedan utfördes gärningen. När Aslög fick höra att de var döda samlade hon sina söner och fyllde dem med en önskan om hämnd, för de älskade alla Eirik och Agnar som om de varit helbröder. Med mod, glöd, ihärdighet och händer som ville ha hämnd samlade de en enorm armé och seglade till Sverige medan deras mor, nu under namnet Randalin, tog med 1 500 knektar till häst. Striden rasade i timmar, men så småningom föll kung Östen och nyheten om belägringen spred sig över landet.

När Ragnar hörde talas om hämndattacken blev han rasande över att inte ha blivit tillfrågad

och fruktade att hans egna bedrifter kanske skulle glömmas bort till förmån för hans söners strider. För att rätta till situationen beslutade han sig för att segla till England med två handelsfartyg och erövra landet, men Aslög varnade honom och tyckte det var en dum idé eftersom sådana skepp inte passar för de engelska floderna och grunden. Ragnar gav sig ändå av, bara för att förstöra fartygen mot strandkanten. Oberörda sam kungen och hans armé iland och fortsatte sitt anfall mot de engelska byborna.

Ragnars fall

När kung Ælie av Northumbria fick höra talas om Ragnars plundrande bestämde han sig för att samla en imponerande armé och marschera mot honom. En förfärlig strid följde och även om Ragnar togs till fånga kunde soldaterna inte döda honom eftersom silkesjackan som Aslög gett honom verkade ha magiska krafter. Inget svärd kunde skära sönder den. De beslutade sig för att kasta kungen i en ormgrop, men precis som järn inte kunde skära upp jackan kunde ormarna inte vidröra tyget. De slingrade sig bara undan in i hörnen av gropen. Ælie insåg då att den magiska jackan skyddade Ragnar och fick dem att riva av honom kläderna. Genast kröp ormarna fram, satte tänderna i hans hud och dödade honom.

Ragnars söner tog sig till England, men medan de andra bröderna fortsatt att strida mot Ælies armé höll sig Ivar i bakgrunden. Han insåg att striden var utsiktslös. Den beräknande Ivar hade rätt och när de förlorat striden tvingades bröderna till reträtt, och fick lämna England för att åka till Danmark. Ivar å sin sida stannade kvar. Han bad Ælie om kompensation för förlusten av fadern och föreslog land, inte större än vad som kunde täcka en oxes huvud. Ælie gick med på det, men Ivar skar skinnet på ett sådant sätt att det blev en lång, lång remsa som kunde omsluta en hel stad. Efter att ha fått ett stort landområde lade han grunden till en imponerande stad, som i slutändan blev York, och började bygga allianser med de närbelägna hövdingarna. Ivar fick hela Englands lojalitet, men hans planer var inte slutförda ännu.

Ivar befallde sina bröder att komma tillbaka med en armé för att störta Ælie, men varnade kungen för den förestående striden och på så sätt fick han Ælie att tro att Ivar fortfarande stod på hans sida. Engelsmännen, som nu var lojala med Ragnars söner, stred på brödernas sida och så småningom tillfångatogs kung Ælie. Äntligen befann sig Ivar i en position där han kunde hämnas sin fars död. Den äldste överlevande brodern var en grym man som inte visade någon nåd och det var med stor entusiasm han uppfann tortyrmetoden blodörnen. Ælies rygg skars upp, hans revben hackades loss från ryggraden, salt gneds in i det öppna såret och slutligen drogs lungorna ut ur kroppen och spreds ut som fladdrande insektsvingar. Kung Ælie dog i fruktansvärda smärtor och Ivar Benlös fick styra över nordöstra England.

Ivar kunde inte känna kärlek, utan tog de kvinnor han ville ha och på så sätt fick han två söner utom

äktenskapet. Yngvar och Husto var lika skoningslösa som sin far och lydde glatt alla hans befallningar. De torterade kung Edmund Martyren innan de tog över hans land.

Bröderna fortsatte att plundra och härja över hela England, Wales, Frankrike och Italien innan de stannade till i staden Luni för att sedan återvända till Danmark. Området delades sedan upp mellan männen. Björn Järnsida tog centrala Sverige och Uppsala. Sigurd Ormöga tog Zealand, Skåne, Halland, Viken, Oslo, Agder och mark ända upp till de norska högländerna. Halvdan Vitsärk hade Reidgotaland och Wendland. De här mäktiga krigarna hade verkligen stor makt.

Sigurd Ormöga gifte sig med Ælies dotter och fick två barn, som fortsatte att styra över faderns länder. Ivar var den sista av Ragnarsönerna som dog. Han regerade England under många år innan han dog av ålderdom, vilket var en fridfull död för någon som var så grym och så otroligt hatfylld.

Som många av de andra sagorna är Ragnarsönernas saga en blandning av kärlek, mord, spännande äventyr och modiga handlingar – men är något av det sant? Tyvärr skulle det vara omöjligt att särskilja fakta från fiktion med bestämdhet. Sanningshalten bakom den legendariske hjälten Ragnar Lodbrok är mycket omstridd och hans bedrifter är förmodligen flera mans verk. Krigaren Reghnal som anföll Paris och sedan England är den som kommer närmast och är den mest sannolika historiska figuren. Hans död i en huggormsgrop är lika suspekt, eftersom han dör på en rad plågsamma sätt i de olika samlingarna med gamla fornnordiska sagor.

Det finns fler historiska belägg för Ragnarsönerna. I ristningar som karvats in i stenen i gravkammarna i Maes Howe finns referenser till dem där de kallas: ”vad man verkligen kan kalla män”. Stora hednaarmén leddes faktiskt av bröder och det finns vittnesmål om en grym konung som inte kunde gå på grund av en förlamning och fick bäras ut i strid. Var det Ivar Benlös? Förmodligen, men det kommer vi aldrig att få veta med säkerhet.

Sådana krigare levde på rykten och fruktan. De skapade sina egna mordiska folkberättelser som de skickade i förväg för att hjälpa dem besegra sina olyckliga fiender. Den faktiska omfattningen av deras bedrifter kommer aldrig bli känd och är det egentligen något vi vill veta? Kanske är det bättre att se på de gamla fornnordiska berättelserna som förnöjelse, utan att granska dem för noga i sömmarna.

”Hans lungor drogs ut ur kroppen och spreds ut som fladdrande vingar.”