Völuspá

En häxa kallas fram ur sin grav av guden Oden och förutspår världens undergång.

Völuspá, som betyder ”valans (eller spåkvinnans) spådom” är den första boken i den poetiska Eddan och anses ofta vara den viktigaste. Den finns bevarad i sin helhet i Codex Regius (1270) och innehåller berättelser ur den muntliga traditionen som skrivits ner på velängark under 1200- och 1300-talet och senare sammanställts, samt delvis i Hauksbók (cirka 1334). I stället för den torra, mödosamma vers som man kanske kan förvänta sig är Völuspá ett hejdlöst äventyr om rasande strider, fulla av död, förödelse och ren ångest. Dikten är fylld av berättelser om gudar och hjältar, och berättar om en spåkvinna eller häxa – känd som en völva – som underhåller Oden med sin vision om skapelsens början och hemska berättelser om världens undergång, kallad Ragnarök i den fornnordiska mytologin, där gudarna ska falla, jorden ska svepas ren och mänskligheten åter ska befolka jorden med bara några få gudar vid sin sida.

Vissa forskare menar att den äldre Eddan är en ovärderlig tillgång för kunskap om germanska myter och Völuspá är den mest komplexa och detaljerade beskrivningen av både världens skapande och förgörelse som någonsin funnits i den här delen av världen. De isländska och norska poeternas arbete är komplext och ses ofta som ogenomträngligt för dem som inte är insatta i sådana versers form och stil. Formen består av omkring 60 strofer på fornyrdislag – som betyder fornkvädesform (gammal vers) – där varje strof ofta består av två till åtta rader, men oftast fyra. Berättelserna i Völuspá finns även bevarade av Snorre Sturlasson, i hans prosaiska Edda, men versionen i den poetiska Eddan är mycket livligare, med en häpnadsväckande detaljrikedom och lager på lager av mytisk symbolism som bara väntar på att bli upptäckt. Om vi gräver bara lite under ytan hittar vi en intrikat väv av berättelser som vi kan följa precis som Yggdrasils grenar, eftersom varje berättelse förgrenar sig i fler berättelser om gudarna, som får liv på sidorna. Versernas ordning skiljer sig åt i olika källor och moderna översättare har ofta följt den här trenden och ändrat ordning så att de passar deras tolkning av dikten. Ändå anser de flesta forskare att ordningen som används i Codex Regius är den mest användbara för att förstå berättelsen som helhet.

För att förstå Eddadikterna måste vi först förstå den mytiska värld där berättelserna utspelar sig och Völuspá ger en bra grund. Dikten inleds med att en völva sammankallar människorna för att lyssna på hennes ord. Här kallas de Heimdalls söner, vilket hänvisar till berättelsen om när gudarnas väktare tog sig en skepnad som vandraren Rig, som gick från hus till hus och blev far åt förfäderna till de tre människoklasserna – trälar, fria män och de högättade – vilket går att jämföra med kastsystemet, och Heimdall blev på så sätt hela mänsklighetens fader.

Häxan inleder scenen väl, berättar för lyssnarna att hon för länge sedan vuxit upp bland de urtida resarna, eller jättarna, och börjar beskriva hur universum såg ut vid skapelsens början. Hon berättar om de nio världarna i den fornnordiska gudavärlden och att människornas land bara är ett

av dem. Först skapades världarna ur ett formlöst tomrum, som vissa sedan har kallat Ginnungagap. I början fanns varken land eller hav. Det fanns ingen himmel och ingen jord, så det fanns inget gräs och allt som fanns var kaos. I kaoset levde den forntida varelsen Ymer, som vissa säger var en jätte. I tomrummet spände Bures söner – Oden, Vile och Ve, de första asagudarna – upp himlen, skapade jorden och stenar, och när det var gjort sken solen och gjorde landet grönt av gräs och växtlighet för första gången.

Nu måste himlen och himlakropparna organiseras också. Asarna höll ett heligt råd och beslutade var solen, månen och stjärnorna skulle vara. På så sätt skapade de morgon, middag, eftermiddag och natt. Ur månens växande och avtagande, och solens uppgång och nedgång, fick själva tiden mening och åren började gå.

En tid av överflöd följde och asarna byggde upp stora tempel och altar över Idavallen, gudarnas mötesplats. Även här byggde de smedjor där de smidde i järn och hamrade fram både tänger och verktyg. Det var glada tider. De tillbringade tiden med att spela spel vid borden. Guld fanns det i överflöd och de kunde inte önska sig mer.

Glädjen blev dock inte långvarig. Snart kom tre jättinnor från Jotunheim, jättarnas land. Än en gång kallade gudarna till möte för att besluta vad de skulle göra. Det beslutades att dvärgarnas släkte måste skapas, från havsjätten Brimers blod och ben – som vissa menar är samma Ymer vars kropp användes av Oden, Vile och Ve för att skapa jorden i den prosaiska Eddan. Så från jorden skapades dvärgarna till människans likhet, och den förste och främste bland dem var Môtsognir. En lista över dem som följde honom finns i det som kallas dvärgakatalogen. Många av de dvärgnamn som finns här användes av J.R.R. Tolkien i hans bok om hobbitarnas och andra varelsers mödor i Midgård, där namnet Gandalf är det mest kända, vilket ska betyda ”magisk alv”. Andra namnbetydelser är ”mäktig tjuv”, ”vindalv” och ”eksköld”. Häxan berättar att dvärgarna kom från stenar och berg, genom våtmarkerna upp till slätterna där de gjorde sig ett hem i sanden.

Dikten verkar förändras här, när tre av asagudarna lämnar sitt viste och kommer till världen och vi får höra om skapandet av den första mannen och kvinnan: Ask och Embla, vilket betyder ”ask” och ”alm”, och som saknar öde, förstånd och ande. (Märkligt nog nämner Snorre aldrig namnen på de första människorna i den prosaiska Eddan, men han säger att de gjordes av träd, vilket bekräftar kopplingen här i Völuspá.) Vi får också veta att de ännu inte har blod, inte kan röra sig och inte har någon färg. De två är helt i avsaknad av liv, tills de tre gudarna kommer ner till dem och ger dem gåvor: ande från Oden, förstånd från Hönir och livssaft och livlig färg från Lodur, vilket vissa tror är ett äldre namn på Loke, skojaren inom den nordiska mytologin som ofta förknippas med eld och lågor.

Här beskriver völvan det mytiska Yggdrasil, en gigantisk ask som är navet i de nio världarna. Eken är täckt av skinande vit lerjord, och allt regn och all dagg som täcker jordens dalar faller från trädet som står ovanför ödesbrunnen, Urdarbrunnen. Brunnen vaktas av de tre nornorna – Urd, Skuld och Verdandi – ödets härskarinnor som fastställer villkoren för människorna, väljer liv åt dem och avgör deras öde, i likhet med de tre ödesgudinnorna i andra mytologier.

Härnäst talar völvan direkt till guden Oden och säger till honom att hon vet allt, inklusive hur långt han är villig att gå för att få veta sitt eget öde – till och med var hans öga finns. Det här hänvisar till berättelsen om när han offrade sitt öga för att få dricka av vattnet i Mimers brunn. Även om den här passagen är höljd i dunkel här i Völuspá finns i den prosaiska Eddan en förklaring om att brunnens vatten innehåller både vishet och kunskap, och Mimer själv dricker ur den varje morgon för att få egenskaperna. Eftersom även hon vet allt minns hon det första kriget i alla världarna, när varelsen Gullveig spetsades med spjut av gudarna och sedan brändes tre gånger i Hárrs – eller Odens – hall, bara för att sedan återfödas tre gånger. Efter att ha bränts kallades hon Heiðr – eller Heid – och var en framstående häxa, allseende och vis när det gällde magi. Hon kunde förhäxa sinnet på alla dem som såg hennes magiska riter och även tämja vargar, ändå sägs det att hon var till glädje för alla onda människor som dyrkade henne. Häxan sades ha utfört seiðr, sejdkonst, vilket arkeologerna tror vara av schamanistisk art, där hon använde trans och annan svartkonst för att trolla. Vissa har föreslagit att den här häxan i själva verket är gudinnan Freja, som var den första vanaguden att komma till asagudarna och felbehandlingen av henne ledde till det stora Vanakriget, som det berättas om härnäst i Völuspá. I Ynglingasagan sägs det faktiskt att det var Freja själv som introducerade sejdkonst – en sed som endast vanerna utförde – för asagudarna.

Kriget började när Oden kastade sitt spjut och de krigiska vanerna bröt väggarna som skyddade asagudarna. Än en gång hölls ett rådsmöte för att avgöra om asagudarna skulle betala böter eller om båda gudavärldarna kunde dyrkas, sida vid sida. Man beslöt sig för det senare och både asarna och vanerna skulle dyrkas i lika mån. Det finns här en hänvisning till en annan berättelse: en jätte fick i uppgift att bygga upp de förstörda väggarna runt Asgård, gudarnas boning, efter att vanerna förstört dem. I gengäld skulle han få solen och månen, och Freja till sin fru. Löftet bröts när gudarna

”I kaoset levde den forntida varelsen Ymer, som vissa säger var en jätte.”

anklagade Loke för att försena arbetet så att det inte färdigställdes under den framförhandlade tiden, vilket fick jätten att hota gudarna. Tor reste sig i ilska och dödade jätten, och bröt därmed deras löfte till honom, vilket ledde till att de två släktena blev svurna fiender. Åhörarna kände här till berättelserna och tänkte på slutstriden Ragnarök, där jättarna skulle komma att bilda en fraktion av gudarnas fiender. Völvan understryker det här genom att föra fram mer hemlig kunskap om gudarna: att Heimdalls horn, Gjallarhornet, finns gömt under världsträdet. Det här är hornet som väktaren skulle använda för att varna gudarna om den kommande förödelsen vid världens undergång, och kalla dem till strid när regnbågsbron korsades. I Grímnismál kallas bron Bifrost – den separerar Asgård från människornas boning.

Det är här völvans ord börjar handla om det Odens åhörare vill höra: hennes profetia om framtiden, om gudarnas öde. Först hänvisar hon till dödandet av Balder, Odens och gudinnan Friggs son, den mest lysande av gudarna. Även om berättelsen inte redogörs i detalj här sägs det att Frigg, som orolig mor, fick allt på jorden att gå ed på att inte skada hennes son – allt utom misteln, som ansågs vara för svag för att kunna skada honom. Efter det här började gudarna kasta vapen mot Balder på skoj. Men völvan säger att i hennes vision tog den illasinnade Loke en mistelkvist till Balders bror, Höder, som råkade vara blind. I god tro sköt Höder kvisten mot Balder, och dödade honom. Som hämnd fjättrades Loke vid en sten med sin sons tarmar, och en giftig orm placeras ovanför hans huvud. Hans fru Sigyn stod troget vid hans sida för att fånga giftdropparna i en skål, men varje gång hon var tvungen att gå för att tömma den landade giftet på Loke och jorden skakade av hans plågor. Skakandet sägs vara en förklaring till jordbävningar.

Efter det här ska gudarna övermannas av sina fiender, tursarna, som bor på den iskalla floden Slids stränder, dvärgarna från de mörka bergens gyllene salar och de döda som finns i Hel. Völvan berättar för Oden om sin vision om en stor sal i Hel, de dödas underjordiska värld, täckt av slingrande giftormar, eller med väggar vävda av deras ryggrader. På den här platsen vadar de värsta människorna i trögflytande floder, de som har begått mened, mördare och förförare. Här lurar även Nidhögg, namnet betyder nid (smädelse) och hugg, en ormliknande drake som gnager på världsträdets rötter och som representerar all världens ondska. Här suger han blodet från de dödas kroppar medan vargen sliter sönder människorna.

Nu listar sierskan alla de tecken som föregår Ragnarök. Först ska solen förmörkas. Mäktiga stormar ska svepa över världen och tre tuppar ska gala för att ge signal om att striden snart börjar. Eggter, jättarnas väktare, sitter och spelar glatt på sin harpa när den första röda tuppen Fjalar ( bedragare) gal från Jotunheims skogar för att väcka jättarna till strid. Det nästa som hörs är Gullinkambes galande från Valhalla, den stora salen, vilket väcker gudarna. Och det tredje och sista galandet kommer från Hels sotröda tupp, ur djupet av den undre världen. Härnäst ylar Garm, helveteshunden som vaktar underjordens portar, och bryter sig loss från sin kedja och löper amok. Heimdall blåser sitt Gjallarhorn för att samla gudarna till den sista striden medan Oden söker vishet ur Mimers avhuggna huvud. Oden sägs bära huvudet med sig eftersom det ger honom kunskap. Oden har balsamerat det och gett det makt att tala på magisk väg. När världsträdet böjer sig och kvider kommer eldtursarna fram och världsormen slingrar sig, vilket skapar gigantiska vågor på haven. Efter att skeppet Nagelfar – gjort av de dödas finger- och tånaglar – i tumultet har slitit sig från sin förtöjning sätter jätten Hrym segel österifrån. Ombord på fartyget finns Muspels skaror, beredda att strida mot gudarna i den sista striden vid jordens undergång. Norrifrån står Loke vid rodret ombord på ett fartyg som fraktar de döda från Hel.

Det sägs att vid den här tiden ska broder döda broder och ingen kommer att sparas. Jorden ska skaka under vikten av svärdens och yxornas våld, under det fördärv som överskrider familjeband och snart ska världen sjunka. Efter ett sista rådsmöte möter gudarna sina fiender i den blodiga strid som är deras förutspådda undergång. Oden ska ätas levande av Fenris, Lokes vargson. Tor besegrar sin nemesis världsormen i strid bara för att falla till marken efter nio steg, oförmögen att klara mer efter att ha utsatts för ormens giftiga andedräkt. Frej dödas av krigarjätten som härskar över Muspelheims eldsvärld. Solen förmörkas, himlen blir svart när brinnande stjärnor faller ner på jorden och eld vidrör himlarna när jorden sjunker ner i vattnet.

Efter en tid ser sierskan hur jorden återuppstår än

”När världsträdet böjer sig och kvider kommer eldtursarna fram.”

en gång ur vattnen och en ensam örn seglar över bergen för att fiska i ett vattenfall.

De överlevande gudarna samlas på sin mötesplats på slätten. Här funderar de på vad som har hänt och talar om den stora striden, världsormen och runornas vishet. Som final sägs det att de gyllene spelborden än en gång ska stå i det grönskande gräset, som en symbol för bättre dagar.

I efterdyningarna återvänder Balder och hans blinde bror Höder från Hel för att än en gång leva bland gudarna, och fälten spricker upp, bördiga och ger skörd utan att ha blivit sådda. Två söner ska bebo världen och Gimles hallar – världen efter Ragnarök – ska täckas med guld och där ska de rättmätiga härskarna sedan leva lyckliga.

Ändå ser vi här, vid slutet, draken Nidhögg resa sig igen. Men den här gången bär han människolik på sina vingar när han flyger. Många tror att draken Nidhögg är förebudet om Ragnaröks inledning – men är han i stället en symbol för förnyelse, eftersom världen återföds till en ny dag? Här tystnar även völvan, hennes profetia har kommit till sitt slut.

Medan vissa kanske säger att händelserna som redovisas i Völuspá inte är mer än berättelser som härstammar ur någons fantasi tror man att vanernas krigsskepp har sitt ursprung i Baltikum och runt Nordsjön, för att senare spridas till Skandinavien. Man kan förvänta sig konflikter när två olika trossystem konfronteras för första gången och många forskare tror att det här är förklaringen till mytologins Vanakrig. Endast när trossystemen – och gudavärldarna – smältes samman till en mytologi försvann motsättningarna. Det sägs faktiskt att kriget slutade först när gisslan slutligen utväxlades. Forskarna har hävdat att den här myten löper parallellt med tanken att en germansk fruktbarhetstro invaderades av en mer hoppfull religion; till exempel invasionen av indoeuropéer, vilket skulle passa väl in på beskrivningarna av hur vanerna krigade mot asagudarna. Den historiska korrektheten bakom händelserna som beskrivs i Völuspá – och i Eddan som helhet – debatteras fortfarande av forskarna, men det anses allmänt vedertaget att berättelserna som finns bevarade i de här myterna kan vara redogörelser av verkliga händelser i fiktiv form.

Fanns det en sann berättelse om kulturer som krockade, om en strid större än alla andra, som började när gisslan togs från en stam och felbehandlades av en annan? Vi får aldrig veta sanningen om de här händelserna, i stället kan vi bara i fantasin försöka matcha de kvarlämnade dikterna – som gått från generation till generation – med lämningarna som finns i de arkeologiska samlingarna. Alltför lite finns kvar för att vi ska få veta sanningen. Ändå kan vi i de här velängarken, och de här mörka berättelserna om död och förödelse, få en inblick i forntida sinnen, en glimt bakåt i tiden, till en tidsålder då krig var vardagsmat och magin styrde. Precis som de skepp som en gång knarrande for fram över forntida vatten bars av vågorna, med sjöormar som högg efter deras brädor, bärs de här berättelserna av de forntida poeterna så att även vi ska få lära känna deras hemlighet. Och på mörka regn- och åskvädersdagar, när havsvågorna slår mot land som om själva världsormen Midgårdsormen slår med sin mäktiga svans, kan även vi lyssna efter tre ensamma tuppars galande, och om de skulle följas av Gjallarhornets ödesmättade ljud från en osedd värld …

”Jorden ska skaka under vikten av svärdens och yxornas våld.”