Den poetiska Eddan

En genomgång av de nordiska skaldernas poesi.

Skapelsen Hören mig alla heliga släkten, större och smärre söner av heimdall; du vill ju, valfader, att väl jag täljer forntidasägner, de första, jag minnes .”

Så börjar dikten Valans sång, som inleder den poetiska Eddan. I den talar en völva, en kvinnlig, forntida sierska och schaman, direkt till de fornnordiska gudarnas ledare Oden. Hon berättar för honom om universums skapande, om dess kommande slut och om det som ska inträffa däremellan, varav mycket återfinns i resten av den poetiska Eddan.

Det är viktigt att veta att det inte är en text som heter den poetiska Eddan. Det är snarare en samling av fornnordisk poesi som sammanställts av många människor vid skilda tidpunkter och på många platser. De har olika teman och handlar om gudarna, universums beskaffenhet och hjältedåd. Inga av författarna till dikterna i Eddan är kända. Mest troligtvis komponerades berättelserna av sångare som lärde ut dem genom århundradena innan de skrevs ned på 1300-talet. Ett manuskript från den tiden kallas Codex Regius och innehåller många, men inte alla, av de dikter som brukar anses vara en del av den poetiska Eddan.

Eddadikterna kan i stort delas in i två delar: de som handlar om gudarna och de som handlar om människornas hjältedåd. Eftersom gudarna fanns här först är det dem som behandlas först.

I början fanns rimtursen Ymer. Han levde i ett kaotiskt tomrum – ingen sand, inget hav, ingen jord nedanför, ingen himmel ovanför. Vi får veta att det inte ens fanns gräs. Ur isen runt Ymer sprang gudarna som skulle föda Oden och hans syskon fram. Det var Oden och hans bröder som dräpte Ymer. Ur hans kött gjorde de marken och hans blod blev det rasande havet. Hans ben blev kullar och hans hår svajande träd. Ur jättens skalle lyfte de himlavalvet och satte solen och månen på plats. Ymers hjärna sveptes över himlen som låga moln. Oden och hans bröder skapade Midgård – vår värld – för människorna och gjorde så att vegetationen trädde fram. Nu, med ett rike att härska över, höll gudarna ett möte och åt allt gav de ett namn och satte det på sin plats. Det var en gyllene ålder för gudarna och allt gick dem väl. Det var först med tre jättinnors ankomst som oordning trädde in i världen.

En dag fann gudarna två människor – varelser utan liv och utan öde, gjorda av drivved – på stranden. Gudarna gav dem ande, förstånd och det varma blodet som gav dem liv. Det här var de första människorna, Ask och Embla, som alla andra härstammar från.

Över universum står asken Yggdrasil, det ädlaste bland träden. Trädets tre rötter binder samman världarna Hel (där de döda bor), rimtursarnas land och människornas värld. Vid trädets rot finns fler ormar än du kan föreställa dig, bland dem den stora draken Nidhögg, som oupphörligen gnager på Yggdrasils rötter. I toppen sitter en örn som ser allt. En skvalleraktig ekorre springer mellan draken och örnen för att så split mellan dem.

Tors oväntade bröllop

En morgon vaknade åskguden Tor och fann att hans mäktiga hammare Mjölner var borta. Han sökte frenetiskt efter den, men kunde inte hitta den varken i himlen eller på jorden. För att hjälpa honom i hans sökande lånade den förslagne Loke en mantel av falkfjädrar av Freja med vilken han kunde flyga över alla platser.

I jättarnas land fann Loke rimtursen Trym som såg mycket nöjd ut. Han berättade för Loke att han grävt ner Mjölner åtta mil under jorden och om något skulle hända honom skulle ingen någonsin finna den. Det enda sättet för Tor att få sin hammare åter var om Trym fick Freja, kärleken och skönhetens gudinna, till hustru.

När han hörde det här rusade Tor till Freja och befallde henne att sätta på sig sin bröllopsklänning och följa honom. Freja ville förklarligt nog veta mer om sin presumtive make. Hennes vrede när hon fick veta att det var en rimturs skakade hela himlen. Gudarna höll ting för att lösa frågan. Eftersom Freja inte gick med på att låta sig bytas ut mot en hammare skulle Tor få ta hennes plats. Över hans skäggiga ansikte placerade de en brudslöja, de draperade hans bröst med halsband och hans kraftiga ben gömdes under en feminin klänning. Trym blev hänförd när han när han fick se sin nya fru anlända till hans hall för bröllopsfesten. Aldrig hade han sett en kvinna äta så hjärtligt. En hel oxe försvann bakom slöjan, nedsköljd av ändlösa tunnor mjöd. När Trym lyfte på slöjan för att stjäla en kyss från sin brud fann han hennes glödande ögon så skrämmande att han hoppade bakåt. Trots sina misstankar lade rimtursen Mjölner i hennes knä för att bekräfta äktenskapet.

Tor rev av sig sin förklädnad, han hade nu åter hammaren i sin hand. Inga av jättarna på festen sparades när han slog dem i tur och ordning med sin hammare. Ingen jätte skulle kunna skryta om att de sett åskguden i klänning.

Gudarnas gille

De nordiska gudarna, liksom de fornnordiska folken själva, tyckte om att dricka. En dag beslöt de sig för att ordna ett gille med den vänlige havsjätten Ägir. Det enda problemet var att Ägir inte hade en kittel tillräckligt stor för all den mjöd som krävdes för ett sådant gudomligt dryckeslag. Guden Tyr kom på att hans far Hymer hade en kittel som var en mil djup och som räckte även för den törstigaste av gudar.

Hymer ville dock inte skiljas från sin berömda kittel utan tvingade Tor att visa vad han gick för. Hymer åkte ut med ett fiskefartyg och drog upp två enorma valar. För att överglänsa honom agnade Tor sin krok med ett oxhuvud. Betet lurade den skräckinjagande Midgårdsormen, vars kropp omgärdar hela jorden. När Tor inte kunde få upp den slående besten ombord slapp bytet undan och Hymer retade honom för det. För att bevisa sin styrka bar Tor fiskebåten, med valar och allt, tillbaka till Hymers hall. Hymer ville ändå inte skiljas från sin kittel. Han släppte den bara om Tor kunde krossa en liten glasbägare.

Tor slog pelare, takbjälkar och sin hammare mot det förtrollade glaset, men det fick inte ens ett hack. Endast en sak var hårdare än bägaren – Hymers huvud. När Tor kastade glaset mot Hymer krossades det. Tor lämnade Hymer och bar kitteln på ryggen som en sköldpadda bär sitt skal.

Allt var väl på gudarnas eviga fest tills bedragaren och guden Loke anlände. Alla gäster välkomnades av gudarnas tjänare, Fimafeng och Elder. Trött på det beröm gudarna strödde över de lojala tjänarna mördade Loke Fimafeng. Men i stället för att få det beröm han ville ha kastade gudarna ut Loke i den mörka skogen utanför. När han återvände, och Elder försökte spärra hans väg, hotade Loke i sitt raseri att mörda honom också.

Loke hittade gudarna inne i den gyllene hallen, där de lugnt satt och pratade om sina stora gärningar. Loke anklagade gudarna för att ha glömt att de var bundna av gästfrihetens lagar och krävde en bägare. När ingen erbjöd honom någon visade han sitt förakt för dem i tur och ordning. Vissa anklagade han för feghet, vissa för sexuella avvikelser, andra fick en skopa av Lokes uppfinningsrika lögner. Tor, som inte var en gud som slogs med ord, mötte hans falska ord med hammarslag och körde ut Loke från hallen. Loke flydde och förvandlade sig till en lax i strömmen – men till och med där fann gudarna honom och fångade honom. Ingen glömde någonsin de förbannelser som Loke yttrat vid gillet.

Balders drömmar

Balder, Oden och Friggs dyrbare son, var älskad av de andra gudarna. När Balder började lida av fruktansvärda mardrömmar kallade de andra gudarna till rådsmöte, för gudars drömmar fick inte ignoreras. Ingen av gudarna kunde tolka drömmarnas betydelse, så Oden satte sig på sin åttafotade häst Sleipner och steg ner i Hels dimmiga salar.

Han fann völvans gravplats och använde sin trolldom för att kalla fram henne mot hennes vilja. Han använde all sin slughet för att få henne att avslöja vad hon visste om Balders drömmar och vad de betydde. Völvan fick en bild av mjödet och vapnen som skulle läggas fram på Balders begravning. Balder var dömd att dö – ett öde ingen av gudarna kunde ändra på. Völvan namngav Balders baneman – hans tvillingbror Höder. Höder skulle luras av Loke att skjuta en vass mistelpil, det enda som kunde skada Balder, mot sin bror. När det nådde hans hjärta skulle han dö.

Oden blev förstås oroad över profetian. Än värre var det som följde. Balders död var bara inledningen på tidens slut – Ragnarök.

Ragnarök

Allt blev som valan förutspått. För sin roll i Balders död fjättrades Loke under jorden. Ovanför honom i hålan placerades en hemsk orm, vars gift droppade i hans ögon. Lokes fru satt troget vid hans sida för att fånga giftet i en skål, men när den var full och behövde tömmas frätte giftet Lokes ansikte. Hans frenetiska kämpande förorsakade jordbävningar. Endast när själva universum skakades av Ragnarök skulle Loke kunna fly sin fångenskap.

Den poetiska Eddan ger en dyster vink om vad som ska ske i striden mellan gudarna och kaosets härskare vid tidens slut. Då ska broder döda broder, gudarnas horn ska målas röda av levrat blod och solen ska skina svart. Än värre är att följa hur alla monster ur de fornnordiska myterna enas mot gudarna. Den monstruösa Fenrisulven, Lokes son, ska äta Oden. Tor ska strida mot den stora orm som omgärdar jorden. Tor ska döda ormen men själv dö innan han hinner ta nio steg. Eldslågor ska skjuta upp och slicka himlavalvet medan Yggdrasil, världsträdet, vacklar.

Ändå finns det hopp. En kvinna och en man, Liv och Livtrasir, ska överleva Ragnarök. Ur universums aska ska en fruktbar värld resa sig och deras barn ska föröka sig över den nya jorden. Så slutar berättelserna om gudarna i den poetiska Eddan. Ändå utgjorde gudarna för de fornnordiska folken en verklig närvaro i världen – och även om vi nu ger oss in i hjältesagorna spelar gudarna en roll i händelsernas utveckling.

Helges hjältedåd

Kung Hjorvard hade avlagt en ed om att han skulle ha den vackraste av kvinnor till hustru. I sökandet fann han att den fagraste kvinnan var Sigrlinn, dotter till kung Svavner. Svavner ville inte ge Sigrlinn till Hjorvard, inte heller ville han ge henne till Rodmar, en annan kung som uppvaktade henne. Rodmar plundrade i raseri Svavners land, brände skogarna och mördade kungen. Hjorvard stal i skuggan av röken och förödelsen Sigrlinn till att bli hans hustru.

Tillsammans fick de en son. Inget namn fastnade på deras pojke och han växte upp till en tyst man. En dag såg han från en kulle hur nio valkyrior, krigarkvinnor som bär döda hjältar till Valhalla, red förbi. En av valkyriorna, kallad Svava, ropade till honom. ”Helge, om du inte talar kommer du aldrig få något överflöd av guld!” Helge, som tog sig namnet hon erbjöd, ropade ett tack tillbaka och uttalade sin kärlek till valkyrian. Därefter skyddade Svava alltid Helge i strid och skonade honom från allt ont.

Med ett magiskt svärd, som Svava lovat honom, dräpte Helge kung Rodmar och återvände med skatten som stulits från hans morfaders sal. Med svärdet dödade han många jättar och utförde stordåd. Nu när han var en hjälte och konung bad han om – och fick – Svavas hand.

När Helge sårades dödligt i en duell ropade han till sig Svava. Han bad henne att ta hans bror som sin nye make, men Svava svor att hon aldrig skulle ta en man utan berömmelse i sina armar. Med en kyss från Svava dog så dog Helge. Svava lade sig ner bredvid honom och sov de dödas sömn.

Men döden kan inte hålla en god man tillbaka. En pojke vid namn Helge föddes åt Sigmund och nornorna, ödets väktare, gav honom ett heroiskt öde. Som barn tog den här Helge upp ett svärd och blev en stor krigare. Vid 15 dräpte han härskaren Hunding. Hundings son ville ha vedergällning (i guld) som kompensation för förlusten. Helge vägrade och ledde sina män i strid mot Hundings söner och dödade dem alla. När han såg ut över det blodiga segerfältet såg han det blixtrande ljuset från valkyriorna som red in för att samla de som dött en ärofylld död.

En hoppade ner från sin häst och sprang fram till Helge. Hennes namn var Sigrun, men hon hade tidigare varit Svava och hon avslöjade för den unge Helge hans tidigare liv. Sigrun hade lovats till en annan man av sin far, men Helge lät henne inte gifta sig med någon annan. Han samlade ihop en armé och dödade alla i kungariket som motsatte sig deras äktenskap. Endast Sigruns bror Dag sparades, men han bad till Oden om hämnd.

Helge och Sigrun fick inte vara gifta länge. För att ta ut sin hämnd mot Helge fick Dag ett förtrollat spjut av Oden. Dag mördade Helge och lämnade hans kropp i leran. Sigrun förbannade sin bror, men inget gav hennes man livet åter. Sigrun lät resa en gravhög över Helges kropp eftersom Helges själ välkomnats till Valhalla av Oden.

En natt såg en tjänsteflicka Helge komma ridande tillbaka till gravhögen, som om han fortfarande levde. Sigrun rusade till gravplatsen så snart hon fick höra det. Där fann hon sin make och de två fick en

”För de fornnordiska folken utgjorde gudarna en verklig närvaro i världen.”

natt tillsammans. På morgonen var Helge tvungen att lämna henne igen. Han red mot den rödfärgade himlen, men Sigrun kunde inte vara utan honom igen. Hon lät göra en bädd i gravhögen. Där lade hon sig ned och dog av sorg. Men det sägs att Helge och Sigrun blev återfödda ännu en gång.

Det röda guldet

Hämndbegär svalnar inte lätt i de fornnordiska legenderna. Helge, som mördat Hunding och hans söner, hade en halvbror kallad Sigurd. Även om Helge burits bort till Valhalla fanns det fortfarande medlemmar av Hundings familj som levde och som törstade efter hämnd. Hundingsläkten samlades och slog till mot Helges kvarvarande släkt, slaktade allt manfolk – förutom Sigurd som bars i säkerhet av sin mor. Nu hade Hundingsläkten mördat både Sigurds far och farfar. Sigurd uppfostrades till en ädel och dödlig krigare, och minnet av illgärningarna som begåtts mot hans familj drev honom att bli en än farligare fiende.

För att förädla sina kunskaper och sin skicklighet i vapen och magi reste Sigurd för att studera under dvärgen Regin. Regin berättar för sin adept om hans far och bröder, och det röda guldet som förgjorde dem. Regins bror Utter kunde förvandla sig till utter och simmade ofta i vattnet bredvid deras hem för att fånga lax. En dag kom Oden och Loke förbi och såg den här smidiga uttern. Loke kastade en sten som dödade den och gudarna flådde den på sin päls. Härnäst kommer de hem till Hreidmar, far till Regin, Utter och Fafner. När dvärgarna ser sin släktings hud tar de gudarna till fånga och släpper dem bara för så mycket guld som krävs för att fylla utterns skinn och täcka det helt.

Loke skickades ut för att samla in guldet och han fångade den otroligt rika dvärgen Andvare. Han tog dvärgens skatt, men märkte att dvärgen behållit en guldring. Ringen var magisk och hade dragit allt det andra röda guldet till dvärgen. Loke tog ringen och återvände för att lösa ut Oden. Men Andvare hade förbannat det röda guldet så att ingen annan någonsin skulle få glädje av hans stulna skatt.

Loke fyllde Utters päls med guld och staplade ännu mer guld ovanpå tills pälsen var helt dold. Guldringen behöll han däremot för sig själv. Hreidmar märkte att ett morrhår stod ut bland guldet och befallde att ringen skulle läggas där för att täcka över det. Loke sade till dvärgen att varken han eller hans söner skulle få glädje av sin nyfunna rikedom.

När gudarna väl hade farit bad Hreidmars söner, Regin och Fafner, om sin andel av guldet. Hreidmar vägrade. När den gamle dvärgen sov smög Fafner sig in i hans sovrum och körde ett svärd i sin far. Fafner tog hela skatten själv och vägrade att ge Regin hans rättmätiga arv. För att vakta sin tillskansade skatt förvandlade sig Fafner till en drake med dödliga tänder och klor. På hans huvud bar draken en hjälm som fick alla som såg den att skaka av skräck.

Efter att ha berättat för Sigurd om sin familjs tragedi använde Regin all sin makt för att smida svärdet Gram till sin elev. Gram var så starkt att när det kastades ner i Rhen skar det av en ulltapp som flöt emot det. Gram var så starkt att Sigurd spräckte Regins städ i två med det. Nu uppmanade Sigurd Regin att använda Gram för att dräpa Fafner, men Sigurd vägrade. Han önskade fortfarande få hämnd på dem som dödat hans far och farfar, hundingarna. När hundingarna dödats i strid mot Sigurd fortsatte dock Regin att försöka få Sigurd att döda draken, hans bror.

Drakdräparen

Även om Fafner mer än annat var rädd för att förlora sin skatt måste han ändå lämna sitt näste för att äta och dricka. Dvärgen Regin ledde Sigurd till platsen där Fafner vaktade sitt byte. Sigurd upptäckte en grop som bildats i jorden när den monstruösa draken drog sin kropp framåt varje dag för att dricka ur floden. Här grävde hjälten ner sig och gömde sig. När Fafner kom ut ur sin håla passerade han över gropen och Sigurd körde upp svärdet Gram i hans mage.

Draken skakade och slog mot Gram, vilket fick bladet att köras in ännu djupare. När draken dog vände han sig mot sin dräpare. Han frågade vem det var som dödat honom, men Sigurd vaktade lika girigt på sitt namn som draken vaktat skatten. Fafner använde sina sista andetag för att berätta för Sigurd att guldet och ringarna skulle bli hans bane. Drakens råd till Sigurd var att rida hem och leva ett fridfullt liv. Han varnade för att hans bror Regin skulle förråda Sigurd för guldet. Men hjältar slås inte ner så lätt.

Regin återvände när Fafner väl var död och hälsade Sigurd som den modigaste bland män, men dvärgen lade också till att även han hade spelat en roll, eftersom det var han som smitt Gram. Sigurd ville inte förlora någon del av äran utan sade till Regin att hjärtat är viktigare än vapnet i en strid. Dvärgen skar då ut drakens hjärta och drack det röda blodet från såret. Regin sade till Sigurd att grilla hjärtat över elden för han skulle äta det när han vaknade från sin tupplur. När Sigurd trodde att hjärtat var tillagat testade han det med ett finger. Han brände sig och satte fingret i munnen. Han smakade då blodet från den dräpta draken.

Plötsligt blev fåglarnas kvitter till ett språk och Sigurd förstod allt de sade. De varnade honom för de förrädiska tankar Regin bar i sitt hjärta. Sigurd högg genast huvudet av den sovande dvärgen. Han åt drakens hjärta och drack blodet från båda de döda dvärgarna för att få deras vishet. När han tog det röda guldet och den skräckinjagande hjälm som draken burit fick Sigurd veta av fåglarna att på ett visst berg skulle han möta en sovande valkyria som kunde hjälpa honom i hans skolning.

Gudrun och niflungarna

Sigurd red sin häst till det utsedda berget. Eldar lika höga som himlen flammade runt honom, men han fortsatte framåt genom lågorna. Där fann han valkyrian sovande under en hög sköldar. Valkyrian hade förbannats att sova för att ha trotsat Oden genom att vägra att gifta sig med mannen han utsett.

Hon hade sovit så länge att hennes brynja sjunkit in i hennes kropp. Endast genom att skära loss den kunde Sigurd väcka henne. Som tack lärde valkyrian Sigurd hur man läser de mystiska runorna och hällde upp ett horn av kunskapens mjöd.

Trots den vishet som valkyrian gett honom fick Sigurd inte något lätt liv. Till och med boken där hans berättelse bevarats har drabbats. I Codex Regius revs en stor del av historien ut vid någon tidpunkt, vilket gör att vi känner till få av Sigurds gärningar och kommer direkt till hans dödsögonblick.

Sigurd gifte sig med en kvinna vid namn Gudrun, men skickades för att hjälpa hennes bror Gunnar att uppvakta Brynhild. Brynhild insåg att hon inte kunde älska sin make Gunnar, utan blev fixerad vid Sigurd. Hennes kärlek fick hennes man att hata Sigurd och känna avund mot det röda guld han hade i sin ägo. Gudruns bröder, niflungarna, planerade att döda Sigurd och skickade den yngste för att mörda honom. Sigurd höggs ner, men kastade det glittrande Gram och delade sin anfallare itu. Den allvarligt sårade Sigurd återvände till sängen och dog bredvid Gudrun samt berättade för henne om Brynhilds roll i mordet på honom. När Brynhild hörde Gudruns sorgerop eka genom slottet skrattade hon. Hennes make Gunnar smädade henne, men hon skröt om att endast ha älskat Sigurd. Sedan körde Brynhild spetsen på sitt svärd genom sitt hjärta och jagade sin älskade Sigurd längs den långa vägen mot döden.

Hunnen Atle

Brynhild var syster till den mäktige kungen Atle av hunnernas släkte. Av rädsla för Atles ilska erbjöd niflungarna honom Gudrun. Atle var girig efter guld och kände till det röda guld som varit Sigurds, så han antog att hans nya brud skulle medföra en del av skatten. Hon kom endast med den ring som Loke försökt få behålla för sig själv.

Atle bjöd in Gudruns bröder Hogne och Gunnar till sina boningar och erbjöd dem stora belöningar och landområden. Atle antog att de skulle komma med det röda guldet, så han planerade att mörda dem och behålla det själv. Gudrun visste att det var en fälla, hon tog ringen hon bar och fäste ett varghår på den. Hon skickade den till sina bröder som en varning. Bröderna insåg det potentiella hotet, men for ändå till Atles salar.

Så snart de kom in ropade Gudrun till dem att fly, men det var för sent. Gunnar var omringad av vakter. Hogne högg sig fram genom åtta man med sitt svärd innan han togs till fånga. Atle frågade ut Gunnar om var det röda guldet fanns. Endast med det röda guldet skulle Gunnar kunna köpa sig fri. Men Gunnar fnös åt den höge kungen och bad att få se sin broders hjärta om Atle på allvar tänkte döda dem. Kungens män gick och skar ut hjärtat ur en feg man och visade det för Gunnar. Gunnar hånade det. ”Se hur det skälver, det där är inte min broders modiga hjärta.” Så Atle beordrade att Hogne skulle dödas. Han skrattade när de skar ut hans hjärta. Gunnar kände igen hjärtat och jublade i triumf. ”Nu vet ingen utom jag var det röda guldet finns.” Atle band Gunnar med rep och kastade honom i en grop fylld av giftormar för hans trotsighet. Gudrun smög till Gunnar en harpa som kunde söva ormarna. Han spelade med sina tår eftersom hans händer var bundna. Alla ormar utom en somnade: en huggorm som bet och dödade Gunnar.

När hennes bröder nu var döda tog Gudrun en gruvlig hämnd på Atle. Hon dödade de två söner hon fött åt kungen och grillade deras hjärtan över eld. Hon dränkte dem i honung och serverade dem till sin man. Gudrun avslöjade för Atle vad han just hade ätit samtidigt som hon högg honom med hans eget svärd. Hon kastade in en fackla i salen där han höll gille med sina män och satte eld på hela byggnaden. Gudrun spärrade dörrarna och väntade tills Atle och alla hans män förvandlats till aska.

Om gudar och hjältar

Historierna om Gudruns hämnd slutar inte där, det gör inte heller någon av de andra berättelserna om gudar och hjältar i den poetiska Eddan. De har vävts in i de vanliga myterna i många länder, men ändå visar de mycket av hur livet i Norden såg ut. De heroiska berättelserna är spunna runt en cykel av dödande och hämnd på grund av familjens ära.

Ursprunget till Sigurdsmyterna har gått förlorade. Vissa forskare ser honom som en rakt igenom fiktiv figur medan andra ser paralleller till hans historia i historiskt bekräftade personer. En teori är att Sigurd är en fiktiv version av Sigibert I, som gifte sig med Brunhilda av Austrasien och som dödades på initiativ av sin brors fru. Alla håller inte med om den identifieringen. Det som kan sägas med säkerhet är att Sigurdslegenden var populär. Runstenar med inskriptioner om Sigurds gärningar har hittats på många platser som en gång var under nordiskt styre. Vanligtvis visas han när han hugger in i drakens mage. Ristningar om Sigurd har även hittats i fornnordiska kyrkor och på kristna kors på kyrkogårdar. Vissa har föreslagit att i dödandet av draken Fafner såg de fornnordiska kristna en spegling av Jesus triumf över Djävulen. Kanske var han en alltför populär folkhjälte för att ignoreras.

En verklig figur ur Eddorna som alla är överens om är Atle – eller som de flesta känner honom idag, hunnen Attila. Under 400-talet bröt sig Attila loss i öst och ledde sin armé över stora delar av Västeuropa. Attilas grepp om den europeiska fantasin var så stort att när en fiende krävdes var hunnen den mäktigaste fiende som man kunde komma på.

Precis som med de nordiska gudarna – vars namn fortfarande finns i veckans dagar – kan man lära sig mycket om de människor som dyrkade dem utifrån deras berättelser. Lokes ränksmideri blir alltid bestraffat och Tors brutala styrka vinner alltid i slutändan. Ändå skattades visdom mycket högt: Oden hängde sig själv och dog för att få kunskap och bytte ett öga mot insikt. Att de gamla gudarnas dikter överlevde kristnandet av Norden visar hur levande de var. Även efter att kristendomen kom till Island höll sig människorna till de gamla gudarna på något sätt. Helgi Eyvindarson sade att på land trodde han på Jesus, men till havs trodde han på Tor.