Den prosaiska Eddan
Vikingarnas mest berömde skald skriver om de gamla myterna för kristna på 1200-talet.
Året är 1220 och vi befinner oss på Island. Den lärde hövdingen Snorre Sturlasson sitter vid sitt bord. Fragment av myter – berättade i skaldernas kryptiska stil – snurrar i hans huvud. Den mystiska skönheten trollbinder honom och den mytiska symbolismen skiner igenom i de verser som har gått från generation till generation under århundraden. Han ger sig själv i uppgift vad ingen tidigare vågat: att ta fragmenten och ge dem en berättelse. Han drömmer om att sammanfoga delarna till en sammanhängande berättelse om gudar, gudinnor och legendariska hjältar som återger de forntida vikingaberättelserna om hans folk på ett sätt som hans kristna samtid kan förstå och acceptera. Berättelserna ska trollbinda alla, från smeden i den minsta bosättningen ända till den högsta jarlen. För att kunna uppnå detta broderar Snorre ut myterna, binder samman trådarna i muntliga berättelser och äldre manuskript – som man nu tror har gått förlorade – och gör den prosaiska Eddan till ett av de viktigaste verken om fornnordisk mytologi och vikingarnas tidigaste trosföreställningar, innan kristendomen nådde de här nordliga öarnas stränder. Det han skapade är en perfekt handbok för alla skalder som vill finslipa sin talang och föra fram magin i de vikingatida myterna och legenderna till lyssnarna på ett så fängslande sätt som möjligt.
Mycket av det vi vet om de nordiska myterna om gudar och hjältar skrevs mellan år 800 och 1400, under vikingatiden och medeltiden, när Skandinaviens folk utforskade haven, bosatte sig
på nya öar, utförde räder och koloniserade. Den här världen av kungar och hjältar utgjorde en bakgrund till forntida myter om heroiska uppdrag, magi, eder och legendariska varelser som har slagit an hos många, och som används inom litteratur, film och musik än idag. Det mest berömda exemplet är J.R.R. Tolkiens episka Sagan om ringen, som lutar sig starkt mot de nordiska myterna.
Snorres narrativa berättelser – ibland kallade den yngre Eddan, Snorres Edda eller bara Eddan – ska inte blandas ihop med andra berömda verk med fornnordisk mytologi, nu kallade den äldre Eddan, den poetiska Eddan eller Codex Regius. Den här samlingen av poetiska manuskript sammanställdes ungefär en generation efter Snorres död, omkring 1275, och transkriberades från muntliga myter och legender som man tror funnits i flera århundraden. Den poetiska Eddan anses ofta vara den viktigaste källan, med islänningarnas och nordbornas tidiga heliga myter och gudavärld innan de konverterade till kristendom och den prosaiska Eddan kommer på en stark andraplats. Forskarna är fortfarande osäkra på var begreppet ”Edda” kommer ifrån. Vissa menar att det betyder ”poetisk konst”, andra säger att det pekar på en samlad, gammal kunskap eftersom samma ord används för urmoder på fornisländska. Den prosaiska Eddan består av fyra tydliga delar: en dramatisk prolog och sedan tre böcker till: Gylfaginning, Skáldskaparmál och slutligen Háttatal.
Den prosaiska Eddan använde sig av tidigare myter, men skrevs långt efter att kristendomen nått de nordiska ländernas stränder och religionens påverkan på de myter som återges i den prosaiska Eddan är häpnadsväckande. Prologen till den här samlingen heliga myter inleds med berättelsen om Adam och Eva, och en stor flod som översvämmade jorden på Guds befallning som hämnd för att människorna vänt sig ifrån honom. Här överlever bara åtta själar eftersom de var instängda i säkerhet på arken av Noa själv. Det här är bakgrunden till återbefolkandet av jorden och den fornnordiska skapelsemyten följer i nästa del: Gylfaginning, som betyder ”Hur Gylfe blev lurad”. Den här boken har formen av en konversation mellan Ganglere – den legendariske kung Gylfe i förklädnad – och tre övernaturliga varelser: Hög, Jämnhög och Tredje, som alla egentligen är Oden, den nordiske överguden. Berättelser om kärlek och katastrof, om komedi och tragedi följer när Gylfe frågar varelserna om tillvarons beskaffenhet och varelserna svarar på hans frågor genom att berätta gamla myter: berättelser om gudarna samt legender om berömda hjältar och deras stordåd.
Varelserna berättar om hur jorden skapades när varm luft smälte den urtida världens rimfrost och hur den smältande frosten ledde till att en gestalt skapades: den förste jätten Ymer, som befolkade jorden med tursar – jättar – och vars nattsvett fick generationer att växa fram ur hans lemmar, liksom den magiska kon Audhumbla, som höll dem vid liv och producerade floder av mjölk. Snart började kon slicka på frosten och fram trädde en man, som tog sig en jättinna till hustru och blev far till tre söner: Oden, Vile och Ve. Dessa tre dödade Ymer och rännilarna av blod som flödade från hans slaktade kropp bildade en flod som var så stor att den dränkte alla jättar utom två, som återbefolkade jorden på nytt. De tre tog hans kropp till Ginnungagap, det formlösa tomrummet, och ur den skapade de jorden av hans kött, bergen av hans ben och himlen av hans skalle, som hölls upp av fyra dvärgar ovanför jorden vid hörnen. Kons namn Audhumbla är ett exempel som
”Den prosaiska Eddan består av fyra tydliga delar: en dramatisk prolog och sedan tre böcker till.”
forskarna använder som bevis för att Snorre hade tillgång till källor till myterna som inte längre existerar, eftersom det inte finns några bevis på detta någon annanstans. Genom berättelserna nämner varelserna gudarnas slutliga öde: det ödesmättade Ragnarök, gudarnas skymning – en katastrofal strid där många gudar kommer att dö och världen ska förgöras innan den på nytt återbefolkas av mänskligheten.
Eddans nästa del Skáldskaparmál – som betyder ”Skaldskapens språk” – inleds med en konversation mellan havsguden Ägir och skaldekonstens gud Brage där flera myter återberättas. Snart kommer de in på kenningar – poetiska metaforer för människor, platser och saker, och en lista över dessa följer tillsammans med deras mytiska ursprung. Till exempel benämns elden som ”träets bane”, ett skepp är en ”havshäst” medan guld kan kallas ”Sivs hår” – vilket hänvisar till berättelsen om hur Loke skar av gudinnan allt hår, bara för att senare få betala för det genom att göra en peruk till henne av dvärgen Dvalins finaste guld som på magisk väg växte som riktigt hår. Snorres förtjusning i lingvistiskt lurendrejeri, ordlekar och symbolism genomsyrar varje del av hans
Snorre Sturlasson var en isländsk hövding på 1200talet som anses vara författare till den prosaiska Eddan. Han föddes in i en välbärgad familj antingen 1178 eller 1179. Snorre var son till Sturla, en hövding från de västra delarna av Island. När Snorre var två år gammal erbjöd sig en av regionens mäktigaste män, Jón Loftsson, en hövding som styrde över Odde i söder och en släkting till den norska kungafamiljen, att uppfostra och utbilda pojken för att avsluta en fejd. I Odde fanns en av de främsta europeiska utbildningsplatserna vid tiden, vilket ledde till möjligheter som Snorre aldrig kunnat drömma om. Han fick hög status som hövding i egen rätt, gifte in sig i en välbärgad familj och valdes två gånger till huvudlagman vid Alltinget – eftersom det här var den enda offentliga positionen på Island. Det var ett av de mest ärofyllda uppdrag som gick att få på den här tiden.
År 1199 gifte sig Snorre med Herdís, dotter till Bersi Vermundarson, men äktenskapet skulle inte bli varaktigt. Efter många irrvägar slog sig Snorre till ro som ägare till en gård i Reykholt år 1206 – utan fru. Han gifte senare om sig 1224, den här gången med Hallveig Ormsdottir, barnbarn till den man som fostrat honom. Efter det blev han Islands störste hövding, men en turbulent karriär följde och han fick rykte om sig att vara en bråkmakare som bara ville erbjuda Island till den norske kungen, Håkon IV, och som samlade arméer och hetsade till krig för att uppnå sitt mål. Efter att ha skapat dessa farliga allianser i Norge, och sett hur hans barns äktenskap med makar från andra isländska hövdingafamiljer föll samman var hans styre hotat och hans fiender växte till antal. Efter att ha stannat i Norge en tid förlorade Snorre kung Håkons gunst och förvägrades att återvända hem till Island. Ändå trotsade Snorre befallningen och återvände 1239. Året efter ger Håkon två män i uppdrag att mörda Snorre, vilket till en början misslyckades men snart genomfördes. Snorre dräptes av sin egen svärson under ett anfall mot hans hem i Reykholt år 1241, på uppdrag av den norske kungen.