Flatöboken
En ovanlig historisk bok.
De antika sidorna har överlevt resor till havs, brutala vintrar, hemska bränder och det förrädiska napoleonska kriget. De har åtråtts och beundrats av kungar och genomsökts av historiker. Och än idag glänser boken fortfarande av de gotiskt röda, gyllene och blå färgerna i de medeltida illustrationerna. Trots att Flatöboken skrevs några århundraden efter den så kallade vikingatiden är skrifterna baserade på många tidigare texter.
Några av texterna, inklusive Konungasagorna, har sedan dess gått förlorade. Det gör Flatöbokens 225 sidor till den mest välbevarade, kompletta och finast illustrerade redogörelsen av fornnordiskt liv på Island vi har idag. Den ger också tydlig information om legenderna och sagorna från fastlandet, Europa.
Boken upptäcktes på Flatö under 1600-talet och bär därför öns namn. Flatö är en isolerad ö i den västisländska bukten Breiðafjörður. Dit går det bara att ta sig under sommarmånaderna när färjan och hotellet är igång. Det går inte att ta med bilen, här finns bara en dammig väg. Resten av året bor det fem personer på den här iskalla, två kilometer långa hällmarken. Det verkar vara en bra plats för att skriva en bok, men Flatöboken skrevs inte här. I tre år under 1300-talet satt prästen Jón Thordarsson i ett augustinskt kloster på den isländska huvudön och lutade sig över historiska böcker och anpassade dem till det som då var modern tid. Han använde även muntliga berättelser och poesi som underlag. När Jón Thordarsson slutade skriva tog en annan präst över.
Island såg tusentals kilometer österut för att få inspiration, till landet som styrde över den kalla ön: Norge. Och Flatöboken går ända tillbaka till härskarstatens början.
Texten Hur Norge byggdes är skriven så att norska hövdingar kan spåra sin släkt ända tillbaka till jätten Fornjot och hans söner som var de kroppsliga inkarnationerna av eld, luft och vatten. Där beskrivs även hur Fornjots ättling Goa kidnappades. Hennes bröder, Norr och Gorr, tog på sig att leta efter henne.
De gav sig av söderut, erövrade landområden tills de fann hennes kidnappare, kungen Rolf i berget. Olika berättelser i Flatöboken skildrar det som hände härnäst på olika sätt. I en strider Norr och Rolf innan de kommer överens. I en annan ska de precis börja strida när Goa kliver in och Rolf ger upp och svär Norr sin trohet. Oavsett gifter sig Goa med sin kidnappare och Norr gifter sig med Rolfs syster. Landområden delas upp mellan bröderna. Gorr tar över öarna och blir förfader till ”havskungarna”. Norr tar fastlandet och uppkallar det efter sig själv: Norge.
Det här är en av Flatöbokens mer fantasirika historier. Andra har en mer faktabaserad grund, även om det ständigt finns en doft av kristna tankar och propaganda. Jón Thordarsson var ju ändå präst ...
Två män som båda var kristna kungar förekommer i två av Flatöbokens huvudberättelser. Den längsta sagan handlar om Olav Tryggvason. I den berättas hur han föddes på Orkneyöarna, att fiender mördade hans norska far innan han föddes och att han blev slav åt esterna. Genom våld, slughet och äktenskap reste han sig och blev en slavisk kung. Efter att hans
fru dött och han själv konverterat till kristendomen och gift om sig återvände han till Norge för att kräva kungakronan år 995. Sedan började han enligt sagan konvertera norrmännen och folken på landets många öar till kristendomen. I sin sista strid, mot en koalition av fiender i slaget vid Svolder, hoppade han från sitt mäktiga långskepp, ner i havet och sågs aldrig mer.
En annan stor saga i Flatöboken handlar om Olof Haraldsson, Norges kung Olof II. Han blev känd bland sina underlydande som Olaf den fete under sin regeringstid år 1015 till 1028, men i Flatöboken har han fått en mer episk profil än så. Där hävdas att Haraldsson var ättling till en forntida norsk kung och att han ägnade sin ungdom åt plundring. Han segrade över esterna och finnarna innan han åkte söderut till England, där han förstörde London Bridge som en del av en kampanj för att befria staden från dansken Knut den store och återinsätta Ethelred den villrådige på tronen. Han återvände till Norge efter att ha stannat till i Normandie på vägen för att döpas.
Tillbaka i hemlandet stred han och vann mot kung Sven Tveskägg, Knuts far, som försökte ta makten. Olaf intog tronen. Ett decennium av kristnande följde innan Olaf dödades i en av den norska historiens mest berömda strider: slaget vid Stiklestad. Olaf skulle senare helgonförklaras.
Som med alla sagor måste man ta de fakta som presenteras med en vikingastor nypa salt. Det finns inga anglosaxiska källor som nämner den unge norrman som raserade London Bridge och återinsatte en Wessex-kung på tronen. Och även om Olaf kanoniserades tvivlar historikerna på att han var särskilt kristen själv. Han visade större tycke för girighet än för Gud. Han hade sannolikt ett våldsamt humör och konverteringen av Norge hävdar vissa historiker berodde mer på hans engelska präst Grimketel, som grundade landets kristna lagar.