Heimskringla

Berättelser om de norska kungarna.

Heimskringla, som går att översätta till ”världens krets”, är en samling med 16 sagor om fornnordiska kungar, från 800-talet till mitten av 1100-talet. Sagorna samlades först in och publicerades omkring år 1220 av den isländske skalden och hövdingen Snorre Sturlasson, och de kartlägger det nordiska folkets utveckling från perioden för vikingarnas upptäcktsresor till konverteringen till kristendom och ännu längre.

Samlingen inleds med en saga om Ynglingaätten, en berättelse om de tidigaste norska kungarna och deras efterkommande från guden Oden. Snorres Oden är inte en mytisk figur utan en verklig historisk karaktär, lika begåvad inom magi som inom militära frågor.

Från sitt rike Asgård regerade den oslagbare Oden. Han var en skicklig trollkarl som kunde byta skepnad, kontrollera vädret och konversera med korparna som var hans spioner. Tack vare de här ansenliga förmågorna och hans skicklighet i bärsärkarglöd, som gjorde hans män oslagbara i strid, hyllades Oden snart som en gud. Han lämnade Asgård när romarna hotade hans folk och ledde dem norrut över högländerna på jakt efter en fristad. Trots att Odens berömmelse, rikedom och makt växte sig bortom alla gränser var han en vanlig dödlig. Vid hans död dyker Heimskringla in i de höga kungarnas liv, de som blev hans efterkommande.

Den andra sagan handlar om Halvdan Svarte, den politiskt listige och militäriske kungen över Agder. Halvdans liv handlade om fälttåg och erövringar för att utöka hans kungarike och dynasti, för att inte nämna kidnappningen och räddningen av hans fru! Halvdans saga anses allmänt vara mytisk, utan faktabaserat underlag, och den är fylld med romantik och äventyr.

Från myt till monarki

Harald Hårfager är ämnet för den tredje boken och i Snorres version är berättelsen om hur Norge skapades en mycket romantisk sådan. Harald var kung över flera utspridda områden, kallat Vestfold, och han ville gifta sig med Gyda Eiriksdatter, dotter till monarken i ett grannrike. Gyda hade dock inget som helst intresse av Harald förrän han kunde kalla sig kung över hela Norge. Harald svor att ge henne det hon bad om, och lovade en sak till: han skulle varken klippa eller kamma sitt hår förrän han lyckades.

Ett decennium av konflikter och diplomati passerade till år 872, då en triumferande Harald äntligen blev kung över ett enat Norge. Han klippte och kammade sitt hår, gifte sig sedan med Gyda och bevisade att han kunde få henne i slutändan.

Heimskringla är inte bara en berättelse om romantik och gudar, utan födelsen av det kungarike vi känner än idag. Även om Snorre inte var så noggrann med historiska fakta ger hans arbete en bild av Skandinaviens födelse och en inblick i kungarnas liv. De presenteras inte som historiska personer, utan som mytiska män. Ändå finns det fakta även bland legenderna och hjältarna, och det finner vi i den fjärde sagan, den om Håkon den gode, Hårfagers son.

För sin egen säkerhet uppfostrades den unge Håkon som kristen i England fram till Hårfagers död.

När Håkons halvbror Erik Blodyx intog tronen återvände Håkon till Norge, beväpnad med radikala skattelagar som fick mäktiga norrmän att ställa sig på hans sida och Erik tvingades fly. Håkon utropades till kung över Norge och försökte, med liten framgång, införa kristendomen i hemlandet, där han skulle styra i nästan 30 år.

Även om Erik Blodyx inte har någon egen del i Heimskringla kan man inte säga det samma om hans son, Harald Gråfäll. Han gick samman med sina bröder i en strid mot Håkon om tronen och vid Fitjar förlorade Håkon. Kungen dog av sina skador, och efterträddes av Gråfäll och hans bröder. Gråfäll var dock långt ifrån nöjd. Han erövrade grannländerna skoningslöst och dödade sina motståndare. Tack vare honom kunde Norge ta kontroll över viktiga och inkomstbringande handelsleder, men en sådan expansion drog snart till sig fiender och nio år efter att han tagit makten mördades Gråfäll under en resa till Danmark.

Nästa saga handlar om kung Olav Tryggvason, en mycket utbroderad saga som börjar med hans födelse år 963, inte långt efter att hans far, kung Tryggve Olafsson av Viken, dött bredvid Håkon vid Fitjar. Olavs höggravida mor, Astrid Eiriksdatter, tvingades gömma sig av rädsla för sitt liv. Efter att Olav fötts flydde hon med honom till Sverige, som skulle vara tryggt. Här blev Astrid förråd och den svenske kungen gick med på att överlämna Olav till Gråfäll, just den man som dödat hans far. Efter en strid rymde den tappra duon och med hjälp av Astrids bror Sigurd Eiriksson seglade de mot säkerheten i Novgorod. Men åter skulle turen vändas till otur.

Från slav till statsman

Astrids skepp tillfångatogs av vikingar och Olav såldes som slav i Estland. Här fick han slita i åratal tills Sigurd helt plötsligt besökte Estland för att kräva in skatt. Han kände igen sin systerson, befriade honom och tog med sig Olav hem till Novgorod. Här kunde Olav finna och döda den man som sålt honom till slaveri och det blev startskottet på hans härjningståg.

I sagan får vi följa Olavs liv från de tidigaste räderna genom åratal av erövringar och sammanslagningar tills han blev en statsman, som stred för sitt eget kungarike. När hans älskade fru Geira dog återvände Olav till sjölivet med plundringståg och räder som förde honom så långt bort som till Hebriderna och Scillyöarna. Där mötte han en siare som förutspådde att Olav skulle överleva ett myteri, bli en hyllad kung och sprida den kristna tron. Olav, som dyrkade de nordiska gudarna, blev förvånad över profetian, men när hans män gjorde uppror och han tvingades strida mot dem insåg han sanningen bakom siarens ord och konverterade till kristendomen.

Den nye konvertiten Olav seglade mot England och där mötte han Gyda, syster till Dublins kung Olaf Cuaran. Efter en heroisk duell om hennes hand gifte sig Olav och Gyda. Paret slog sig ned på Irland och ryktet spred sig till Norge om en nordisk kung som bodde utomlands. Jarl Håkon, Norges impopuläre härskare, blev orolig över den nya utvecklingen och det med rätta, för Olav var fast besluten att vinna kronan han ansåg tillhörde honom. Förutsägbart nog slog sig inte Olav till ro som gift länge.

När Olav landsteg i Norge stod folket redan redo att utropa honom till kung. Den olycksalige jarl Håkon gömde sig däremot i en svinstia med sin tjänare, Kark. En stor belöning utfästes för jarlens huvud och när han somnade halshögg Kark honom. Han tog jarl Håkons avhuggna huvud till den nye kungen Olav och krävde sin belöning. I avsky över Karks illojalitet mot sin herre lät Olav halshugga honom på platsen.

När Olav nu satt säker på tronen reste han genom Norge till Danmark för att sprida det kristna budskapet och kräva att hans folk skulle konvertera till kristendomen. Sveriges drottning Sigrid Storråda hade inga tankar på att konvertera, trots den dubble änklingen Olavs önskan om att få gifta sig med henne. När han krävde att hon skulle döpas gick allt utför och deras allt annat än romantiska möte slutade med fysisk konfrontation!

Trots nederlaget skickade Olav konverteringsgrupper till Island och döpte upptäckaren Leif Eriksson innan han åkte på sin berömda resa till Grönland, där han ägnade sig åt Olavs favoritsyssla, att sprida det kristna budskapet. Men Olav saknade inte fiender och när han gifte sig med Tyra Haraldsdotter blev hennes bror, kung Sven I av Danmark, rasande. Sven hade redan arrangerat ett äktenskap med hedningen Buislav åt sin syster, och fejden mellan Tyras man och bror växte till ett våldsamt sjöslag, slaget vid Svolder.

Ombord på sitt krigsfartyg Ormen Långe stred Olav ursinnigt, ändå blev han besegrad. När Svens män bordade hans flaggskepp höjde Olav skölden högt över huvudet och kastade sig i vattnet, för att aldrig mer ses till. Heimskringla lämnar oss med det frestande förslaget att Olav inte dog vid Svolder, utan simmade i säkerhet. Här lade Snorre in en brasklapp och varnade läsarna för att iakttagelser av kungen var långt ifrån pålitliga.

”Oden var en skicklig trollkarl som kunde byta skepnad, kontrollera vädret och konversera med korpar.”

Kristnandet är fullfört

Den sjunde sagan handlar om Olof II Haraldsson, mer känd som Olof den helige. Det här var den första sagan som skrevs av Snorre och den upptar ungefär en tredjedel av den totala texten. Berättelsen om Olof den helige är anmärkningsvärd. Den följer honom från plundringståg till kungatronen och kartlägger hans försök att införa kristendomen i den fornnordiska världen. Som en central del av Heimskringla förenar Olofs berättelse alla föregående delar och krattar manegen för de kommande, mycket kortare, sagorna. Den har fått en särskild tyngd eftersom Olof blev ett kristet helgon. Det här var inte bara ännu en modig kung, där myt och magi förstärker en historia om erövring och politik, det var här den fornnordiska och den kristna världen vävdes samman.

Olof II Haraldssons saga utspelar sig på 1000talet, då han vid 12 års ålder först deltog i en vikingaexpedition. Snart var Olof befälhavare på sitt eget krigsfartyg och han visade sig vara född till krigare. Olofs rykte förstärktes när han som tonåring seglade sin flotta ända till London och förstörde London Bridge under en strid. Under sina resor tillbringade han tid i Rouen, där han döptes in i den kristna tron och påbörjade sin långa vandring mot att bli helgonförklarad.

Som Harald Hårfagers efterkommande hade Olof större ambitioner än territoriella vinster och rikedom. Istället ville han förena de kvarvarande utspridda norska kungarikena under en kristen kungs flagga. Han anlände till hemlandet som 20-åring år 1015 och utropade sig där till den rättmätige monarken, med stöd av fem småkungar som styrde de norska högländerna. En person som inte tänkte underkasta sig Olof var den svenske jarlen Sven, Norges verklige härskare. Men för den viking som förstört London Bridge var en jarl inget hot och Olofs styrkor mötte Svens i Langesundsfjordens inlopp år 1016.

Slaget vid Nesjar var brutalt. Norges framtid stod på spel. Olof avgick med segern och Sven tvingades tillbaka till Sverige, där han dog. Olof fick snabbt över alla kvarvarande nejsägare på sin sida och lade till deras riken till den norska kronan. Med en maktbas som sträckte sig från Skandinavien till Orkneyöarna hade han blivit den mäktigaste kungen Norge någonsin skådat.

Olof visade sig vara en skicklig diplomat också, som inte bara förstärkte sin position genom våld utan även genom det kungliga hjälpmedlet äktenskap. Den långvariga fejden mellan Norge och Sverige tog slut när Olof gifte sig med den svenske kungen Olof Skötkonungs utomäktenskapliga dotter. Det kopplade ihop honom med en rad olika kungahus i Europa, inklusive det över Sachsen-coburg och Gotha, förfäderna till Storbritanniens nuvarande kungafamilj. Enligt Snorre, i brist på andra källor, gjorde Olof allt han kunde för att uppmuntra kristendomens framväxt i hans kungarike.

Olofs eld brann stark, men som så ofta är fallet med sådan eld, inte så länge. År 1026 när den danske kungen Knut var i England såg Olof sin chans att lägga beslag på Danmark. Han anlitade sina nya svenska allierade för att anfalla danskarna som låg vid Östersjön, stöttade av en rad engelska fartyg. En massiv damm byggdes på floden Helge, där den anglo-danska styrkan skulle gå. När de seglade in i flodmynningen beordrade Olof att dammen skulle öppnas och i det massiva flöde som följde hade fartygen som anfölls ingen chans. Oturligt nog hade Olof inte räknat med att det fortfarande fanns en enorm dansk flotta utspridd i området och när de skeppen började samlas beordrade Olof och den svenske kungen Anund Jakob sina styrkor till reträtt.

Förlusten skulle visa sig avgörande och när Knut invaderade Norge som hämnd blev han välkomnad, eftersom Olof tvingades i exil i Kievrus. Även om han körts ut ur sitt kungarike hade Olof fortfarande sin tro och under sin exil i Närke fortsatte han att sprida budskapet och döpte många svenskar där.

Olofs ambition skulle bli hans undergång och år 1030 anföll han Knuts styrkor igen, i förhoppning om att vinna tillbaka sitt kungarike. Olof gjord en mödosam resa genom Sverige till Stiklestad, en gård i Verdaldalen i Norge. Här mötte de en armé ledd av Kalv Arnesson, Hårek från Tjøtta och Tore Hund, tre av Olofs tidigare lojala män och de två sidorna drabbade samman. Tore, som starkt motsatt sig Olofs försök att föra kristendomen till Norge, hyste agg mot Olof av personliga anledningar efter att hans brorson dödats av en av kungens rådgivare. Vid slaget om Stiklestad använde Tore det spjut som tagit hans älskade brorsons liv. Snorres beskrivning av slaget är storslagen och i slutändan var Olof allt annat än oskadd. Han var skadad i hals och knä, och ett spjut i magen blev dödsstöten.

Skandinaviens helgon

Olofs kropp begravdes i hemlighet på Nidelvas strand, men hans saga slutar inte här. Inom ett år hade hans kista skjutit upp ur sanden där den låg, till synes orörd av väder, vind och jord. Man bestämde sig för att begrava om den vid Clemenskirkja, efter en välsignelse från Grimketel, en engelsk biskop som var lojal med Olof och som gjorde mycket för att främja kristendomens framväxt i Norge.

När kistan öppnades kom det en söt och väldoftande pust från den och vittnena blev stumma när de såg att Olof inte alls hade ruttnat. Istället såg det ut som om han sov, med rosiga kinder, och hår och naglar som fortfarande tycktes växa. För att bevisa att det här var ett mirakel och inte bara biologi tog Grimketel kungens avklippta hår och lade det i elden. När det inte brann såg man det som bevis för att det var ett mirakel. När Olof begravdes på nytt sprang en källa fram ur marken på hans ursprungliga begravningsplats, som hans anhängare trodde hade läkande krafter. Legenden om honom spred sig i landet. Folk pratade med beundran om mannen som styrt Norge i 15 år och stridit i 20 strider innan han dog vid 35 års ålder. Mer än så, de firade nu de mirakler som inträffade i Olof den heliges namn.

Olofs position var svår att fylla och i Heimskringla faller det på Magnus Olafsson, eller Magnus den gode. Som Olof den heliges utomäktenskapliga barn var han bara 11 år när han samlade en armé och gick till sin döde faders land för att återta det från den sjuke Knut. Vid Knuts död blev han kung, men hade starkt motstånd i sin danske motpart Hardeknut, Knuts son.

Magnus första prioritering var dock att ta hand om lite oavslutade familjeangelägenheter. Han sökte upp de män som stridit mot hans avlidne far vid Stiklestad och avkrävde dem böter för deras förräderi, och drog på sig några av Norges mäktigaste markägares vrede. Magnus använde sig inte av styrka utan av diplomati och höll ting för att bestämma vilka lagar som skulle skrivas ner och följas av alla, från de rika till de fattiga. Den här kodexen, känd som Grágás, gjorde att Magnus anseende återupprättades och gav honom epitetet ”den gode”.

Magnus och Hardeknut bestämde att de inte skulle strida om sina länder. När Hardeknut dog blev den 18-årige Magnus den första kungen över Danmark och Norge, och folket i båda länderna jublade. Magnus införde stora reformer, organiserade om administrationen av landet han ärvt, men det var en man som inte alls gillade den nye kungen. Sven Estridsson, Knuts systerson och Hardaknuts jarl, hade trott att han skulle bli kung. Den förbittrade Sven ledde en vendisk invasion, men besegrades stort av Magnus, som gick in i striden med sin avlidne fars skräckinjagande stridsyxa Hel. Segern befäste Magnus rykte som krigarkonung och när han gav Sven ett grevskap trots hans svek, befäste det även hans rykte som en hederlig man.

Magnus hade en sista ambition att förverkliga. Han skrev till den engelske kungen Edvard Bekännaren och sade åt honom att lämna över Englands krona, annars skulle den tas med våld. Edvard svarade att han inte tänkte göra något sådant. Magnus valde åter fred framför krig och kapitulerade. Han lät Edvard behålla sitt kungarike. Med den hoppfulla tonen slutar Magnus saga, och den om Harald Sigurdsson (även känd som Hårdråde) börjar.

”Det var ett land där lojalitet och ära alltid segrade i slutändan.”

En hård härskare

Harald var halvbror till Olof den helige och direkt efterkommande till Harald Hårfager. Som militär ledare i Jaroslav den vises tjänst tog hans uppdrag honom från det bysantinska riket till Sicilien och Afrika, där Harald erövrade mer än 80 städer och samlade ihop en enorm förmögenhet längs vägen. Så småningom anlände han till Jerusalem, där han skänkte bort en stor del av sin rikedom till den heliga gravens kyrka som ett offer till Gud. Efter det slaktade han banditer och rövare längs vägarna till det heliga landet när han for och återupprättade säkerheten längs pilgrimslederna.

Haralds tur tog slut när han tillfångatogs och fängslades av grekerna, men tack vare ett ingripande från Olof den heliges ande lyckades han rymma. När han fick veta att Magnus nu var kung över Norge och Danmark gav sig Harald iväg för att utmana honom, säker på att vinna tillbaka det han ansåg vara hans. Men när de två männen möttes år 1046 räddade Magnus diplomatiska förmåga situationen igen. Han erbjöd sin fars halvbror en kompromiss. Han lovade att göra honom till medregent i Norge. Harald accepterade och i gengäld delade han sin förmögenhet med Magnus för att bekräfta unionen.

De två männen regerade tillsammans fram till Magnus död, då Harald blev kung över Norge och Sven Estridsson kung över Danmark. Harald var en klok och populär härskare, rättvis när det behövdes och snabb att utföra välgörande gärningar, men han traktade efter den danska kronan. Trots hårda strider var det en önskan som aldrig uppfylldes, och när han och Sven ingick vapenstillestånd riktade Harald blicken mot England. Han seglade mot Jorvik, idag känt som York, och vann över Harald Godwinsons styrkor i slaget vid Fulford år 1066. Det blev hans sista seger. Ett par dagar senare föll Harald. Vid 51 års ålder dödades han av en pil i halsen i slaget vid Stamford Bridge.

I nästa saga ägnar sig Harald Hårdrådes son Olav Kyrre åt att bygga bosättningar och kyrkor, däribland en på platsen där Olof den helige ursprungligen begravdes. Den är viktigt, framförallt för en episod där helgonrelikerna bars genom gatorna och mirakel inträffade i dess väg. Blinda kunde se, de sjuka blev botade och man avslöjade till och med vem som hade mördat ett barn! Den omtyckte Olav Kyrre var ingen erövrare utan en konsoliderare och i hans händer blev Norge ett allt mer stabilt land. Han dog efter 26 år vid makten och lämnade efter sig ett folk i sorg.

Olav Kyrres ende son Magnus Barfot efterträdde sin far, men han var en man som föredrog krig istället för fred. Särskilt illa tyckte han om svenskarna och danskarna. Han plundrade kusten och straffade sina fiender hårt tills hans resor förde honom till Skottland och Irland, där han arrangerade sin sons äktenskap med den irländske kungens dotter. Magnus skonade ingen under sina räder, han dödade dem som var emot honom och härjade deras bosättningar så långt bort som Anglesey.

Det var här Magnus anlitade en normandisk styrka och dödade Hugh av Montgomery i slaget vid Angleseysundet, men hans växande makt oroade engelsmännen och gav honom nya fiender på Irland. Det var en av de här fienderna som så småningom dödade den 29-årige Magnus år 1103, efter ett årtionde på den norska tronen.

Från räder till korståg

I Magnussönernas saga fortsätter Snorre att berätta om Magnus Barfots son Sigurd Jorsalafarare. Som en av tre bröder som förväntades samregera lämnade Sigurd som tonåring kungariket i sina bröders händer och blev den förste europeiske monarken att ge sig ut på korståg. Det förde honom över kontinenten i spetsen för tusentals soldater, hela vägen in i det heliga landet. Han fick stora framgångar, allierade sig med både den romerske kejsaren och med många av de monarker han mötte på sina resor. Sigurd överlämnade mycket av bytet han samlat till den bysantinske kejsaren i utbyte mot hästar och förnödenheter, så att han kunde ta sig hem. Han behöll bara en flisa av korset som Kristus korsfästs på. Han återvände bara för att finna ett land som knappt blivit skött alls av hans bror Öystein, som ägnat sig åt att bygga kloster och kyrkor samt ett hänförande timmerpalats, den största byggnaden av sådant slag i landet. Efter att deras yngre bror Olav dött en tidig död fick Öystein och Sigurd samregera, och de var mycket populära i Norge. Trots att deras gemensamma styre skulle kunna ha skapat problem stod Sigurd och Öystein varandra nära som bröder. Snorre berättar en historia om hur de två dricker ett par öl och börjar framföra sin uppskattning i ett försök att överträffa

varandra. Det är en nästan märkligt mänsklig framställning som inte visar härskarna som upphöjda mytiska varelser, utan som människor och bröder.

Öystein dog år 1123 och Sigurd drabbades av melankoli och ödesmättade, profetiska drömmar. Han återvände en kort period till korstågen, slog ner ett uppror i Sverige där konvertiter återgått till sin gamla fornnordiska religion, men föredrog att vakta sitt norska kungarike som blomstrade fram till hans död år 1130.

Sigurds son Magnus den blinde ärvde tronen efter sin fars död, tillsammans med sin farbror Harald Gille. Magnus drack och ansågs vara en svår man. Han kunde inte ha varit mer olik den behaglige Harald. De styrde över 50 procent var av kungariket. Efter fyra år av skör fred utbröt ett krig när Magnus störtade Harald efter slaget vid Färlev. Harald tvingades fly och omgruppera sig. När han återvände fann han att Magnus slagit sig ner i Bergen. Harald besegrade sin fiende genom att överraska, förblinda och kastrera Magnus samt skada ett av hans ben innan han kastade honom i fängelse. Nu inleddes ett inbördeskrig som skulle pågå i årtionden.

Harald mötte sin like när en man vid namn Sigurd Slembe trädde fram och påstod sig vara hans halvbror genom Magnus Barfot. När Harald vägrade att godta hans påståenden mördade Sigurd honom och befriade Magnus den blinde. Harald efterträddes av sina söner, Inge och Sigurd II Haraldsson.

Broder strider mot broder

Sigurd II Haraldsson kom till Norge och fann att den skadade Magnus försökte ta makten med Sigurd Slembe vid sin sida och med stöd av en dansk militärflotta. Det impopulära paret hade ingen större chans att lyckas och allt upplöstes helt när deras union med Danmark kollapsade. Det ledde till en slutstrid med Inge och Sigurd II Haraldsson där Magnus dödades och Sigurd togs till fånga. Han fick ett hårt straff, och torterades och lemlästades innan han slutligen avrättades.

Inge var mycket populär hos hövdingarna i Norge, vilket väckte broderns avundsjuka. När en tredje bror, Öystein, anslöt sig blev deras förhållande än mer ansträngt. Sigurd var högdragen, Öystein girig och Inge ambitiös. Det var en olycksbådande blandning, och när de var och en fick en son utbröt maktstrider.

När Sigurds anhängare torterade och dödade en av Öysteins anhängare bråkade de två kungarna medan Inge var övertygad om att hans bröder konspirerade mot honom. Mer än 25 år av fredligt samstyre slutade i inbördeskrig när Sigurd och Inge möttes för att diskutera skiljaktigheterna. Ett bråk utbröt mellan deras anhängare och när Öystein kom för att lugna ned läget fann han Sigurd död, dödad av Inges förtrogne Gregorius Dagsson. Gregorius flydde till Inges hov med Öystein efter sig.

Öystein och Inge förhandlade fram en instabil fred, men den varade bara i två år innan krig bröt ut på nytt. Inge segrade, men efter Öysteins död anslöt sig den senares anhängare till Håkon Herdebreid (axelbred) som var Sigurd II Haraldssons son och stjärnan i den näst sista sagan.

Håkon var fast besluten att hämnas sin fars död, men lika snabbt som han fick anhängare straffade Inge dem med död eller exil. Håkon och Inge stred på isen strax utanför Oslo och här föll Inge, 25 år efter att han kommit till makten. Den sista sagan i Heimskringla, den om Magnus Erlingsson, inleds precis när Håkon befäster sitt ledarskap.

Magnus, sonson till Sigurd Jorsalafarare, var bara fem år när Inge dog. Hans far Erling Skakke hade varit en av Inges mest lojala anhängare och var en mäktig fiende som besegrade och annekterade Håkons fartyg när han började försöka minska kungens makt. Trots Magnus låga ålder höll Erling honom alltid i närheten som en ständig påminnelse om vad det var han stred för.

Erling och Håkon möttes i slaget vid Sekken ett år senare, där Håkon dödades och Magnus utropades till kung Magnus V av Norge. Han ärvde ett välmående kungadöme och Erling styrde som hans regent. Med framgång slog han ner de många pretendenterna till den lille pojkens tron, inklusive Olav, den avlidne Öysteins dotterson. När Magnus blev tillräckligt gammal fortsatte hans far att stärka sin makt, och förhandlade till och med fram en vapenvila med kung Valdemar av Danmark, som hade ett särskilt intresse för Norge. Hans nästa fiende skulle dock visa sig vara svårare.

En man vid namn Öystein, som påstod sig vara son till den avlidne kung Öystein, samlade en armé och inledde en kupp mot Magnus. Han hade nu blivit en ung man, känd för sin kärlek för mode, fester och kvinnor, och såg sin chans att för första gången få visa vad han gick för – och det med bravur. Han krossade Öysteins styrkor och tvingade pretendenten att gömma sig, men Öystein gömde sig på en gård där den lojale bonden dödade honom genast. Magnus överlevde en allvarlig yxskada han fått i strid och återvände till sitt kungarike som hjälte. Med denna positiva ton slutar den praktfulla Heimskringla.

Den enorma omfattningen av Heimskringla kan inte underskattas, även om den historiska korrektheten ibland går förlorad. Från ursprunget i de fornnordiska legenderna och myterna börjar historiska fakta långsamt blandas med magi tills Snorres sagor grundar sig på den verkliga historien i slutet av boken. Även om korrektheten går att debattera fångas de fornnordiska sagornas makt perfekt i Heimskringla, från ett land format av antika gudar till kristendomens intåg. Oavsett vad de tror på är Snorres kungar män att räkna med, vare sig de är krigare eller diplomater. Även om de förlorar de magiska krafter Oden gett dem förlorar de aldrig ansvaret för landet ur sikte. Medan de forntida nordborna blir historiens vikingar visar Snorre oss ett land där mod är en del av människans natur, och där lojalitet och ära alltid segrar i slutändan.

”En källa med läkande krafter sprang fram ur marken vid Olafs begravningsplats.”