Sverres saga

En inkräktare lurar sig ända fram till Norges tron.

Det var en gång en man som hette Sverre Sigurdsson som hade en helt ojämförlig makthunger. Efter att ha växt upp hos sin farbror Roe, som var biskop på Färöarna, förväntades även den unge Sverre bli präst. Pojken studerade hårt och prästvigdes så småningom, men ett sådant heligt, tystlåtet liv passade inte den energiske Sverre. Han blev snart rastlös. Han längtade efter äventyr och drömde ofta drömmar som visade att han var ämnad för större saker än vad en lokal präst kunde uppnå.

Hans vaga drömmar bekräftades av hans älskade mor Gunnhild när hon avslöjade att Sverre inte var son till hennes make, utan i själva verket var son till kung Sigurd Munn. Sverre tänkte att det var därför prästerskapet inte passade honom. Han var barn till en mäktig kung och var ämnad att få ett bättre liv. Nu skulle han göra anspråk på kronan.

Sverres påstådda far, kung Sigurd II Munn av Norge, hade mördats av sin bror och tillståndet i landet var kaosartat. Det fanns ingen tydlig tronefterträdare, och olika parter klev fram och hävdade att de hade rätt till tronen. Sverre lyssnade till berättelserna om kaoset med stort intresse. Nog hade väl han, som illegitim son, lika stor rätt till tronen? Hur det än var skulle han behöva strida för att uppfylla sitt öde. Stor makt var inte lättfångad.

Magnus Erlingsson hade krönts till konung med sin far Erling Skakke som regent tills han själv blev gammal nog. Kyrkan stod bakom honom och med en så mäktig allierad slogs alla uppror snart ner.

Sverre, som vänt ryggen åt kyrkan och senare kastats ut ur prästerskapet, skulle inte bli populär, men det avskräckte inte honom från att resa till Norge på jakt efter ett land att styra.

Sverre anlände till Norge ”ung och ensam och okänd för alla”. Hans påstående om kungligt blod var vagt och obevisat, och att ta tronen med våld verkade omöjligt eftersom han inte kom med någon armé eller något ekonomiskt stöd. Men han hade turen på sin sida, för den ensamme tronpretendenten fick kontakt med en svensk jarl vid namn Birger Brosa som tog sig an den unge mannen. Brosa, som var gift med Sigurd Munns syster, var ledare för en blandad skara män, kallade birkebeinarna, som stred för att få sin främste ledare Øystein Møyla på tronen. Tyvärr dödades Møyla i slaget vid Re och gruppen sökte en ny ledare.

Birkebeinarna, som kallades så eftersom att de brukade binda fötterna med björkbark om de inte hade råd med skor, var i stort sett 70 vagabonder utan stridserfarenhet. Det här var inte den mäktiga armé Sverre hade tänkt sig att han skulle leda i strid, men det var en början. Han började förvandla dem till en styrka att räkna med.

Under sommaren 1177 utropades Sverre till kung vid Öretinget. Det här var en stor seger, men det räckte inte för den makthungrige ledaren som fortfarande ville ha Norge i egna händer. Några fler mindre sammandrabbningar följde, men trots att han vann tvingades kung Sverre gå över Sognefjellet där han och hans män fick lida i de iskalla vindarna och snön. Våren gav dem förnyat hopp och birkebeinarna fortsatte att strida

Flatöboken, eller Flateyjarbók, som vi också berättat om i tidigare kapitel, skapades under den andra halvan av 1300-talet och anses vara ett av de viktigaste manuskripten som kommit från Island. En välbärgad isländsk bonde vid namn Jon Hakonarson, med ursprung i Viodalstunga i de nordvästra delarna, bekostade uppdraget. Han anställde två präster, Magnus Thorhallsson och Jon Thorarson, för att skriva ner sagorna och gav sedan Magnus i uppdrag att illustrera boken. Tack vare en detaljerad introduktion är manuskriptets ursprung och historia välkänt, vilket gör Flatöboken högst ovanlig eftersom så många andra isländska texter från den här tiden har skrivits och samlats in bit för bit, och om inte skalderna var bland de allra mest välkända har de oundvikligen glömts bort.

Originalmanuskriptet var på 202 sidor. Ytterligare 23 ark lades till under 1400-talet och slutligen bands de in i två stora volymer under 1600-talet. Här beskrivs de norska kungarnas mödor och besvär. Även om det finns olika förslag till var manuskriptet skrevs är det mest troligt att det skrevs i skriptoriet i klostret Þingeyrar eftersom en av illustrationerna tydligt visar Þingeyrars sigill. Sådana magnifika illustrationer är extremt ovanliga i isländska manuskript och det antyder att verket var tänkt som en väldigt speciell gåva. Vissa historiker har hävdat att det högst sannolikt skapades för kung Olof IV av Danmark och Norge när han var pojke, med tanken att det skulle informera den unge kungen om tidigare härskares handlingar.