Egils saga
En illvillig krigarskald som vill ta hämnd.
Den lockande berättelsen inleds i Norge omkring år 850 och beskriver Ulf, titelpersonen Egils farfars, liv. Ulf, med smeknamnet Kvällulv, var känd för sitt bärsärkartemperament och det sades att han kunde byta gestalt i kvällningen, vilket från början visade att familjen var våldsam. När Kvällulv förargade kungen Harald Hårfager genom att inte ställa sig på hans sida i kampen för att ena Norge fick han valet att tjäna kungen eller skicka sin son Torolf i sitt ställe. Så blev Torolf alltså Haralds vasall och stod till en början högt i kungens gunst. Harald gjorde Torolf till baron och han ärvde en stor förmögenhet. Ondsinta rykten och en oförmåga att handskas med sina egna framgångar gjorde dock att Torolf förlorade kungens gunst och dödades av kungen själv. Medan Kvällulvs andre son Grim (senare känd som Skallagrim på grund av sin skallighet) försökte få upprättelse för sin broders död förolämpade han kungen ytterligare genom att vägra ta Torolfs plats, och både Kvällulv och Skallagrim flydde landet. Innan de gjorde det fick de dock hämnd. De återtog ett skepp som varit Torolfs och dödade alla ombord när Kvällulv släppte loss sin berömda ilska. Den här hämnden blev dock dyrbar. Kvällulv dog under resan, så Skallagrim fick bosätta sig på Island ensam.
Skallagrim hade två söner, Torolf (uppkallad efter sin farbror) och Egil. Sagans fokus förskjuts här till Egil och följer alla turer i hans och broderns liv. Den mörke, långe och grubblande Egil var motsatsen till sin ljuse, stilige och vänlige bror. Egil uppvisade däremot ända från tidig ålder fysisk skicklighet, ofta blandat med moralisk tvetydighet. Ett våldsamt humör visade sig också tydligt i hans tidiga år. När en äldre pojke förödmjukade honom när de spelade boll anföll Egil pojken med yxa och klöv hans huvud hela vägen genom hjärnan. Hans fysiska styrka ledde dock till tragedi. När Egil var tolv år utmanade han och hans vän Egils far Skallagrim, varpå hövdingen slog Egils vän till marken och dödade honom. Skallagrim gick ännu längre och mördade Egils gamla amma. Rasande av sorg dödade Egil en av faderns män, vilket försämrade förhållandet mellan far och son ytterligare.
Klyftan mellan Skallagrim och Egil var så stor att när hans bror Torolf återvände till Island från Norge (där han besökt faderns vän och stod på vänskaplig fot med den nykrönte Erik Blodyx) meddelade Egil att när hans bror åkte tillbaka till Norge skulle han följa med. Torolf gick motvilligt med på det. Det var en viktig resa, för Torolf hade med sig ytterligare en person som sällskap: Asgerd, som han tog med tillbaka till hennes familj för att också be om tillstånd att gifta sig med henne.
Familjen gick med på det och ett bröllopsdatum valdes. Egil var dock inte närvarande. Sjukdom var den förklaring som gavs, men det var mer sannolikt att han inte kunde se Asgerd gifta sig med någon annan, inte ens någon som stod honom så nära som hans bror. För att få tänka på annat reste Egil med Asgerds farbror Torer och blev god vän med hans son Arinbjörn, som skulle bli hans rådgivare och vän för livet. Egils vrede väcktes när kungens marskalk Bard förklarade att det inte fanns någon öl till dem efter deras resa. När kungens folk senare
anlände fanns det dryck i överflöd, ett faktum som inte gick Egil förbi. Egil började då hämnas genom att oupphörligen reta och håna Bard med spetsfundiga dikter där han avslöjade hans snålhet. Bard sade till drottning Gunnhild – som han var släkt med – att Egil hade förolämpat kungen och drottningen genom att i poetiska ordalag ha förklarat att deras öl inte var tillräckligt bra för att släcka hans törst. De två framarbetade en dödlig plan och Bard försökte med drottning Gunnhilds stöd – en kvinna som var känd för att vara slug och skoningslös – att döda Egil med en förgiftad dryck. Egil kände till deras plan och avslöjade deras dubbelspel. Han karvade in runor i dryckeshornet och smetade in det med sitt eget blod. Hornet gick sönder och Egil högg Bard till döds innan han flydde. Den efterföljande jakten på kung Eriks begäran visade sig fruktlös och Egil dödade drottningens båda bröder som skickats ut efter honom, vilket fick henne att hata honom än mer.
Efter de händelserna lämnade Egil och Torolf Norge, och plundrade sig fram genom Skandinavien. När de hörde att kung Athelstan av England behövde män anslöt de sig till hans styrkor och Egil, som den skickliga poet han var, fick belöningar i utbyte mot de komplimanger han komponerade om kung Athelstan. Både Egil och Torolf var i Athelstans tjänst när han tog sig an Olaf Röde, kung över Skottland. Egil skulle åter hamna i dödens närhet när Torolf dog i strid. Kungen betalade Egil en kompensation för sin förlust i form av två koffertar fyllda med silver, två guldringar och en mantel han själv hade burit.
Efter Torolfs död fick Egil en bitterljuv belöning. Han gifte sig med Torolfs änka Asgerd, men när hans nye svärfar dog var en ny konflikt under uppsegling. Asgerds halvsyster hävdade att hela arvet var hennes med förevändningen att Asgerd själv inte hade rätt till något eftersom hennes föräldrar gift sig utan tillstånd. När frågan debatterades vid Gula tingsförening blandade drottning Gunnhild sig åter i Egils förehavanden och skickade en av sina män för att skapa kaos under samlingen. Egil gav igen genom att förbanna alla som försökte använda sig av det omstridda landområdet innan han flydde i sitt skepp, och lurade Gunnhild och Erik än en gång.
När Harald Hårfager dog var Erik nu den ende kungen och Egils uttalade fiende. Han förklarade krigarpoeten som fredlös och att det var fritt fram att döda honom. Egil var inte en person som tog
lätt på sådana saker, utan svor att hämnas på hela kungafamiljen, framförallt drottning Gunnhild. Han höll sitt ord. När vindarna skickade Egil i land nära kungens gård vid Aarstad högg Egil ner alla han såg där. Eriks 10-årige son var bland dem som dödades. I segeryra gick Egil upp på en udde och uttalade besvärjelser över kungen och drottningen genom att fästa ett hästhuvud på en hasselstång och åkalla vättarna att skicka ut kungaparet ur Norge. Det här inträffade också och Egil lyckades förstärka drottning Gunnhilds hat ytterligare. När Egil som av en ödets nyck än en gång hamnade i kungaparets väg lyckades han rymma tack vare sin poetiska skicklighet och löftet om att han aldrig skulle förolämpa Erik med sin närvaro igen.
Egil levde sedan sina dagar på Island och till skillnad från många andra i sagan uppnådde han hög ålder. Blind och med en allt svagare kropp gav han strax innan sin död upphov till en långlivad legend. Eftersom han inte klarade att resa till Alltinget för att sprida sitt silver som han ville gömde Egil sitt byte. Egils silver blev lika legendomspunnet som den komplicerade mannen själv.
Poeter uppskattades mycket under vikingatiden och en man med Egils verbala skicklighet kunde stärka eller knäcka en härskare med sin förmåga att med sina ord få opinionen att svänga. Sagan och bakgrunden till Egils familjehistoria avspeglar den period av migration som ägde rum över hela Skandinavien under de föregående århundradena, det livets hårdhet och de långa, stormiga vintrarna. Egil personifierar den tid då sagan utspelar sig samt de värderingar och personligheter som fanns i vikingarnas samhälle. Det finns inga andra historiska källor som bekräftar sagans version av händelserna i Egils liv, och utan den skulle han helt ha gått ur historien. Det här minskar dock inte hans inflytande och det finns många som hävdar att de är hans efterkommande än idag.
”Poeter uppskattades mycket. En man med Egils verbala skicklighet kunde stärka eller knäcka en härskare med sin förmåga att få opinionen att svänga.”