Knytlingasagan

Historien om Knut den stores kungahus.

Knytlingasagan berättar om kungarna i Danmark, från det tidiga 900-talet till slutet av 1100-talet, och nämns ofta i samband med andra manuskript som tillsammans utgör Kungasagorna. Arton danska monarkers krönikor finns i Knytlingasagan och berättelserna handlar om militära fälttåg, tillträde till makten, hovintriger och införandet av den kristna tron i Danmark, Norge och England, som ibland kallas Nordsjöväldet. En god konungs attribut, som att försöka uppnå och upprätthålla fred och kyrkans trossatser, är övergripande teman.

Sagan tros ha skrivits av skalden Olaf Tordsson, en poet och deklamerare av hjältedåd, som förmodligen levde från omkring 1210 till 1259. Viss oenighet kring författarens identitet råder. Sagan följer det mönster som finns i Heimskringla, en tidigare saga om de norska kungarna, och skrevs förmodligen när författaren var på Island. Det danska rikets utbredning till att omfatta England och Wendland (östra Tyskland) beskrivs, och där vissa skaldedikter är reproducerade från andra källor skrevs 50 av 59 rader i Knytlingasagan för första gången. Ingen annan dokumentation av de här raderna existerar, vilket gör Knytlingasagan till en viktig text i den fornnordiska poesins historia. En faktor som bidrar till dateringen av sagan är den relativt snälla behandlingen av förhållandet mellan Danmark och grannlandet Norge, som undertecknat ett fredsfördrag strax innan 1257 efter årtionden av strider.

Sagan inleds med att Harald ”Blåtand” Gormsson, som styrde år 958–986, intar den danska tronen. Hans smeknamn tros ha sitt ursprung i det faktum att han hade en framträdande tand som antingen svartnat eller blivit blå eftersom den ruttnat. I en annan berättelse står att han kallades Blå than eller Mörk than (than i betydelse hövding) när han var i England och att det anglosaxiska ordet ”thegn” förvandlades till ”tan” när det upprepades i det fornnordiska språket. Här finns även berättelser om de norska kungarna Magnus ”den gode” Olofsson och Harald Sigurdsson (eller Harald Hårdråde, en tuff och bestämd härskare).

Medan sagan berättar om kung Knut den stores erövring av England underhålls läsaren även med berättelser om kung Knut IV, som härskade i Danmark från 1080 till 1086 och var en hängiven supporter till den romersk-katolska kyrkan. Knut IV ville även han få styra England, men mördades och kanoniserades senare. Erik den gode, Danmarks kung 1095–1103 samt korstågsdeltagare och pilgrim i det heliga landet, är också en framträdande figur.

Harald Blåtand var son till kung Gorm den gamle, den första kungen i Danmark och ursprunglig patriark till Jellingeätten. Harald är känd för sina byggnadsprojekt och upprättandet av många offentliga strukturer och utrymmen i sitt kungarike. Under hans regenttid var det relativt lugnt på inrikesfronten, vilket gjorde att han kunde rikta blickarna utåt och få inflytande så långt söderut som Normandie medan han erövrade territorier i Samland i öst. Efter mordet på kung Harald Gråfäll av Norge styrde han det landet under en tid.

Blåtand mötte motstånd från den svenske prinsen Styrbjörn Starke, som två gånger tvingade honom att gå med på fred till ofördelaktiga villkor. Han upplevde också militära motgångar i strider mot de germanska folken och förlorade kontrollen över Norge runt år 974. Han stred mot sin egen son Sven Tveskägg, som ledde ett uppror mot kronan. Blåtand var skicklig i strid och vissa historiker har dragit slutsatsen att Sven faktiskt lyckades tvinga bort honom från tronen innan hans död.

Blåtand brukar sägas ha fört kristendomen till Danmark och anses vara den förste danske monarken som begravdes i jord som vigts av kyrkan. Hans konvertering är höljt i dunkel och det finns motsägelsefulla berättelser. Knytlingasagan inleds med ett tämligen abrupt meddelande om Blåtands trontillträde, men utvecklas snabbt till att ge en bredare beskrivning av hans efterträdares äventyr. Även om Blåtand är ihågkommen i ett något negativt ljus när det gäller militära framgångar anses hans bidrag till spridandet av kristendomen av många vara hans största bedrift, även om det tog lång tid innan det fick fäste i Danmark och Norge.

Den kontroversielle Sven Tveskägg ledde räder mot England som hämnd för Danemordet år 1002, när kung Ethelred den villrådige beordrade att danskar som bodde i England vid tidpunkten skulle dödas. Efter att ha stridit i Wessex och East Anglia 1003–1004 återvände Sven till Danmark på grund av svårigheterna att föda sin armé mitt under den tilltagande svälten. Efter flera räder vågade Sven försöka sig på ytterligare en invasion år 1013. Trots hårt motstånd marscherade han mot London, gick temporärt förbi staden och gav sig av västerut mot Bath, där han underkuvade sig lokalbefolkningen. Efter att ha vänt tillbaka till London erövrade han staden i slutet av året och Ethelred flydde i exil.

Berättelserna om Svens styre efter hans stora seger i England varierar. Vissa menar att han dog några veckor efter sitt triumfartade intåg i London. I Knytlingsagan berättas däremot något annat: ”Kung Ethelred, Edgars son, härskade där vid den tiden, och i de många striderna stred han och kung Sven. Segern tillföll än den ena, än den andra, men kung Sven erövrade större delen av England. Sedan stannade han där i flera år. Han plundrade och brände ner hela landet och fick ett rykte som Englands ärkefiende.”

Förr eller senare återsändes i alla fall Svens kropp till Danmark för att begravas. Hans äldste son Harald II blev kung över Danmark omkring år 1014, men lojaliteten bland de danska styrkorna i England låg hos Svens yngre son Knut. Mitt i oenigheten återvände Ethelred från sin exil på Isle of Wight och körde ut Knut ur landet. Harald hade suttit som regent i Danmark medan Sven stred i England, och han härskade som dansk kung fram till sin död år 1018. Samtidigt var allt förberett för att Knut skulle få sin berömmelse. Han skulle stärka danskarnas grepp om England på nytt genom att genomföra en egen invasion år 1015 och sedan efterträda sin bror som Danmarks kung.

I Knytlingasagan beskrivs Knut som ” … ovanligt

lång och stark, och den stiligaste bland män, förutom hans näsa som var tunn, hög och ganska krokig. Han hade i alla fall ljus hy och ett huvud med riklig hårväxt. Hans ögon var bättre än andra mäns, både stiligare och mer skarpsynta.”

Knut fick landkänning vid Humber i norra England, marscherade mot inlandet och plundrade längs vägen. Han stred mot engelsmännen vid Lindsey, intog den lilla byn Hemmingborough och besegrade sin fiende vid floden Tees i Northumberland. Samtidigt dog Ethelred och Knut övertog hans fru, drottning Emma. Knut stred mot Ethelreds söner, huvudsakligen Edmund Järnsida och efter att han gjort upp med Knut om en uppdelning av landet dog Edmund under mystiska omständigheter. Vissa forskare menar att Knut lät mörda honom. Vid Edmunds död tog Knut hela England. Tillsammans med sina söner Harald Harfot och Hardeknut härskade Knut den store i England och Danmark i nästan tjugo år, och i Norge i sju år.

En hörnpelare i Knytlingasagan är berättelsen om en annan Knut, Knut IV, som var kung i Danmark från 1080 till 1086. Knut IV var en stark härskare som försökte utöka monarkins inflytande och försökte inta den engelska tronen igen. Knut IV var en trogen supporter till den romersk-katolska kyrkan, men hans regentskap plågades av intriger. Han deltog i räder mot den engelska kusten och när hans far kung Sven II dog blev hans bror, Harald III, utsedd till Danmarks kung. Knut gick i exil i Sverige och kan ha lett en oppositionsrörelse mot sin bror.

Haralds regeringstid varade bara i fyra år och Knut IV efterträdde honom som kung. Han införde genast strikt iakttagande av kyrkans heliga dagar och insamlande av tionde för att fylla på kyrkans kistor. Han minskade adelns makt, och han försökte överföra mark och egendomar som ägdes av personer utan arvingar till monarkin. Hans underlydande blev otåliga över att kronan kontrollerade och lade sig i deras liv. Knut IV:S farmors bror var Knut den store, som styrt Danmark, Norge och England, och han gjorde nu förnyade försök att lägga England under sig, men hoten från det växande romerska imperiet i syd höll honom upptagen och ett militärt fälttåg fick avbrytas.

När andra områden lugnade ner sig vände Knut IV åter uppmärksamheten mot England och beordrade fram en invasionsflotta, men innan hans befallning kunde utföras inträffade ett bondeuppror. Knut flydde till Schleswig och sedan till Odense, där han sökte skydd i en kyrka. Bönderna upptäckte hans gömställe och stormade kyrkan. Knut blev dödligt sårad av en lansstöt i sidan och dog kort därefter. På grund av hans uppenbara martyrskap och livslånga förespråkande av kyrkan blev han snart aktuell för helgonförklaring. År 1101 kanoniserades han av påve Paschalis II och blev den förste dansken att få en sådan status inom den romersk-katolska kyrkan.

Vid Knut IV:S död blev hans bror Olav I kung. Olav regerade under år med dåliga skördar, vilket av de troende sågs som vedergällning för att deras religiöst hängivne konung dödats.

Knytlingasagan är en milstolpe inom de fornnordiska sagorna. Inte bara finns skaldedikter bevarade i den som inte hittats någon annanstans, utan krönikan är också en väldigt värdefull historisk resurs.

”Sven Tveskägg ledde räder mot England som hämnd för Danemordet år 1002.”