Sturlungasagan
Skalderna själva blir odödliggjorda i den här sagan.
Det isländska samväldet varade i mer än 300 år. Det upphörde i mitten av 1200-talet när önationen slutligen underkastade sig den norska tronen. Samväldet växte fram för att sedan krympa under åren 1100 till 1264. Det drabbades av interna stridigheter, splittring och inbördeskrig, vilket gav de norska kungarna möjlighet att utöka sin kontroll och lägga sig i isländska förehavanden.
Sturlungasagan är en stor samling sagor skrivna av olika författare som samlades in och anpassades efter den kronologiska ordningen. De berättar om de mest inflytelserika isländska ätterna under den här våldsamma perioden. Det finns bevis som antyder att de samlades in och redigerades runt år 1300 av Thordur Narfason, en lagman som dog 1308, även om det inte är helt belagt. Mer än hälften av Sturlungasagan handlar om Sturlungaätten, en av minst sex framstående släkter på Island vid tidpunkten. Den finns i Íslending saga, som förmodligen skrevs av Sturla Tordarsson, en framstående isländsk hövding och politiker som anses ha skrivit flera sagor under den andra halvan av 1200-talet. Sturla beskriver de individuella strider och intriger som ägde rum vid sidan av stridigheterna och maktbalansen på den politiska arenan som kännetecknade slutperioden av det isländska samväldet. Samlingen inleds med Geirmundar þáttr heljarskinns, en legend om Geirmund Heljarskinns flytt till Island. Han var en norsk adelsman som försökte fly kung Harald Hårfagers spirande makt.
Från den här berättelsen, som anses innehålla folktro och fabler som inte är verifierade, blir Sturlungasagans texter mer historiska. Insamlaren valde att ersätta vissa inledningar och slut, och plockade även ut delar av i de enskilda sagorna och placerade dem på andra ställen för att textens kronologiska följd skulle bli bättre. Sturlungsagan är den primära källan till Islands historia under 1100- och 1200-talet, och slutar med en bekräftelse av Norges bestämmanderätt över ön omkring 1264. Två exempel ur manuskriptet, Króksfjarðarbók och Reykjafjarðarbók, anses båda vara ofullständiga och varierar i innehåll, men antyder att det kan finnas luckor på grund av försvunnen information eller misstag vid nedtecknandet. Króksfjarðarbók innehåller information ur Hákonar saga om kung Håkon IV av Norge, medan Reykjafjarðarbók innehåller ytterligare sagor, varav två inte brukar anses höra till Sturlungasagan.
Sturlungatiden spände över nästan 50 år av Islands historia under mitten av 1200-talet. Det var en period av oerhörda omvälvningar och blodsutgjutelser, när prominenta lokala hövdingar, kallade goðar, satt på det mesta av makten under det isländska samväldet. Island var indelat i fjörðungar (fjärdedelar) och inom varje fjärdedel etablerades goðorð (områden). Det största territoriet i norr bestod av 12 områden, medan andra hade 9 – totalt fanns 39 goðorð. I utbyte mot hövdingarnas beskydd kunde bybor och bönder rösta för att deras hövding skulle få en plats i Alltinget, det isländska parlamentet.
Hövdingarna satt aldrig helt säkra på sin plats. De måste regelbundet snabbt kunna bevisa sin makt, myndighet och välvillighet genom att hålla firanden och inge en känsla av säkerhet. Medan vissa hövdingar blev starkare, försvagades andra. Rivaliteten intensifierades och var en stor bidragande orsak till de interna stridigheter som gjorde Island sårbart för påverkan utifrån under perioden.
År 1220 svor Snorre Sturlasson, en av Sturlungaättens största hövdingar och en av författarna till sagorna, sin trohet till kung Håkon IV av Norge. Därefter övertalade Håkon Snorre om att hjälpa till att göra Island till en av Norges domäner. Efter att ha rest till Norge återvände Snorre hem och koncentrerade sig mer på att öka sin egen makt än på att bana väg för Norges hegemoni. Snorres brorson, Sturla Sighvatsson, blev även han kung Håkons vasall, men 1235 hade han blivit alltför hängiven sitt löfte till den norske monarken.
Enligt Sturlungasagan beordrade Sturla sin farbror att återvända till Norge, kanske för att lugna Håkons oro, och förde sedan krig mot de hövdingar som vägrade att följa honom i hans underkastelse inför den norska kronan. Sturlas försök att få Håkons fortsatta gunst ledde till katastrof i det stora slaget vid Örlygsstad den 21 augusti 1238. Sturla och hans far, Sighvatur Sturlasson, besegrades av motståndarstyrkorna från Asbirninga- och Haukadalsätterna. Örlygsstad var den största striden i Islands historia. Mer än 50 medlemmar ur Sturlungaätten dödades, inklusive Sturla och Sighvatur. Ledarna för motståndarätterna, Kolbeinn Arnorson och Gissur Thorvaldsson, förlorade bara sju soldater den dagen, alla från Gissurs Haukadalsätt. De här allierade ätterna dominerade sedan landet, även om de förblev lojala till kung Håkon i Norge.
Under tiden blev Snorres position vid Håkons hov allt svårare. Han misstänktes för förräderi för att ha stöttat ett kuppförsök lett av jarl Skule, och han hade misslyckats med sitt primära uppdrag att föra Island under mer direkt norsk kontroll. Snorre återvände till Island en tid efter slaget vid Örlygsstad, men hans dagar var räknade. Enligt Sturlungasagan fick Gissur Thorvaldsson, som råkade vara Snorres före detta svärson, 1241 en order från den norske kungen om att mörda honom. Gissur följde sina instruktioner och tog med sig en stor skara män till Snorres hem och
”Örlygsstad var den största striden i Islands historia. Mer än 50 medlemmar ur Sturlungaätten dödades.”
dödade honom i hans källare. De sista orden från den stackars Snorre var: ”Slå inte!”
Hämnd var det övergripande temat när Thord Sighvatsson, ännu en av Sighvaturs söner, återvände hem från Norge år 1242. Han började samla styrkor runt Island för att få hämnd på sina fiender för att de dödat hans bror och far, som fallit i slaget vid Örlygsstad. I ett försök att återta de områden som tillhört hans familj mötte Thord Kolbeinns styrkor till havs. Utfallet av sjöslaget vid Húnaflóibukten på Island blev blodigt men oavgjort, fast Kolbeinn förlorade fler män. Kolbeinn dog ett år senare och hans här hamnade under släktingen Brandur Kolbeinnssons befäl, men Thords styrkor fortsatte att växa i styrka.
Slaget vid Haugsnes den 19 april 1246 var den blodigaste väpnade konflikten i den isländska historien och mer än 100 män dog på fältet. Thord vann, fick sin hämnd och blev den starkaste hövdingen på Island. Han stred aldrig mot Gissur Thorvaldsson. Eftersom de båda hade lojalitetsband till kung Håkon av Norge bad de två hövdingarna kungen att avsluta stridigheterna. Håkon tog Thords parti och han styrde Island från 1247 till 1250, men Gissur fick ett ämbete i Norge. Snart kallade dock kung Håkon tillbaka Thord till Norge, där han enklare kunde kontrollera det största hotet mot sin egen makt. Thord dog i Norge cirka sex år senare. Han återvände aldrig till Island.
Omkring år 1252 gav Håkon Gissur i uppdrag att öka kungens inflytande på Island och skickade hem honom från Norge. Gissur försökte mäkla fred med Sturlungaätten och gifte bort sin äldste son Hallur med Ingebjörg, dotter till Sturla Thordsson (den förmodade författaren till Íslendinga saga) från Sturlungaätten. Det var inte alla i Sturlungaätten som var glada över det här och ett par dagar efter bröllopet brände de ner Gissurs hemman. Tjugofem människor dog i branden, inklusive Gissurs fru Gróa och tre söner. Gissur överlevde genom att klättra in i en tunna vassle. Han försökte få hämnd på förövarna, men Eyjólfur, ledaren för anfallet, rymde. Gissur kallades tillbaka till Norge för att möta Håkons vrede, men i stället för att utdela ett hårt straff skickade kungen åter Gissur till Island 1258, den här gången med titeln Islands jarl, för att se om han kunde förhandla fram en fredlig övergång till fullständig norsk suveränitet över landet. Senare skickades ett sändebud vid namn Hallvard Gullsko för att skynda på förhandlingarna. Slutligen tog det isländska samväldet slut 1264 genom Gamla fördraget (även kallat Gissurarsáttmáli efter Gissur) som bekräftade att Island lydde under kung Håkon av Norge.
Bland de många sagorna – minst åtta av dem – som utgör Sturlungasagan är Guðmundar saga biskups ett exempel på en historia som berättas i flera olika versioner. Eftersom det finns flera
varianter av berättelsen i dag är det också vanligt att prata om den här sagan i plural. Sagan berättar om biskop Gudmund Arason som levde från år 1161 till 1237.
Den första versionen skrevs efter Gudmunds död, förmodligen på uppdrag av en annan biskop. I den beskrivs Gudmunds barndom, livet som ung man och hur han blev präst. Den slutar dock ganska abrupt i beskrivningen av Gudmunds resa från Island till Norge år 1202 då han skulle prästvigas och vissa historiker menar att det är ett oavslutat manuskript som överlevt genom att införlivas med senare versioner av biografin och senare i Sturlungasagan.
Den fullständiga serien av Guðmundar saga biskups skrevs mellan 1314 och 1344, förmodligen mitt uppe i en hård kampanj för att ge Gudmund helgonstatus. Biskopen kallades ofta Gudmund den gode, för han var generös och visade en uppriktig omtanke om de vanliga islänningarna. Han ansåg att kyrkan, genom att samla på sig rikedomar, kommit på irrvägar från sitt huvudsyfte och försökte mildra lidande genom vänlighet. På så sätt växte hans betydelse inom den romerskkatolska kyrkan på Island. Eftersom Gudmund var de fattigas förespråkare väckte han fientliga känslor hos vissa hövdingar som kände att deras myndighet urvattnades. Kontroverser följde och efter att ha tillbringat åren 1214 till 1218 i Norge under ärkebiskopens överinseende tog han sig an sin uppgift på en mer måttlig basis.
Trots det faktum att Sturlungasagan är en samling med flera sagor som har redigerats, delats upp och sammanfogats i kronologisk ordning, och innehåller delar som hör till legenderna och andra som står stadigt i sanningen, är det ett ovärderligt historiskt dokument. Det är den bästa tillgängliga resursen som behandlar den turbulenta tiden med inbördeskrig på Island, tiden som föregick Norges totala dominans över landet.