Grönlänningasagan

Leif Eriksson, hans bröder och syster var bland de första vikingarna som nådde Nordamerika.

Nordbornas berömda långskepp var perfekt konstruerade för att ta sig fram över Nordatlantens hårda vatten. Ombord kunde det finnas en krigarhär som skulle ut och erövra eller ett samhälle som tänkte slå sig ner i ett nyupptäckt land. Efter att ha koloniserat Island på 800-talet var det bara en fråga om tid innan de nordiska fartygen tog sig ännu längre västerut. I Grönlänningasagan finns deras redogörelser av expeditionerna till Nordamerika.

Erik Röde och Grönland

När anklagelser om dråp framfördes mot Erik Röde och hans far Torvald flydde de båda från sitt hem i Norge. De korsade havet och anslöt sig till de nordmän som redan slagit sig ned på platsen med det korrekta, men ogästvänliga, namnet Island. Här dog Torvald, och Erik Röde gifte sig och fick sönerna Leif, Torvald och Torsten samt dottern Frejdis som skulle få en så viktig roll i nordmännens resor västerut.

Eriks våldsamma förflutna stannade inte i Norge. Efter att ha dödat Eyjolf Dynga och den berömde Holmgångs-hrafn var Erik och hans familj tvungna att flytta igen. Ett miljöombyte löste inte striderna. Ett bråk över en lånad uppsättning trästockar utbröt mellan Erik och en man som hette Torgest. Andra människor valde sida i konflikten och ett blodbad följde. Vid ett möte mellan folket som bodde i området förklarades Erik som fredlös och han behövde ett nytt hem igen.

Erik hade hört talas om ett land bortom det västra havet, så han utrustade ett skepp för resan och samlade ihop en besättning för den riskfyllda resan. Han lovade sina vänner att han skulle återvända om han lyckades upptäcka landet bortom horisonten. Han lät det vara osagt vilket öde som skulle drabba hans besättning ute på havet om han inte hittade landet.

Efter Island träffade Erik snart på land och han kallade platsen Svartsärk. En oändlig vildmark av stenar och höga berg av is verkade ruva över det nya landet. Glaciärer stupade rakt ner i det virvlande havet. Under somrarna ledde Erik sin besättning på expeditioner för att hitta boplatser. Under vintrarna stängde de in sig för att överleva den bitande kylan. Efter tre år seglade Erik åter till Island för att berätta om sina upptäckter. När han berättade om sin resa kallade han sitt nyfunna land av is och sten för Grönland – och menade att ett land med ett bra namn skulle bli mer attraktivt. Följande sommar återvände Erik till sitt Grönland, följd av ytterligare 35 fartyg. Bara 14 av dem klarade resan.

Medan hans far Erik koloniserade Grönland seglade Leif tillbaka till Norge. Han besökte kung Olof och den kristne monarken predikade för Leif om den nya tron. Leif tilltalades av kristendomen och tillsammans med sin besättning lät han sig döpas innan han återvände västerut för att söka efter sin far.

Bjarnes resa västerut

Redan som ung man fylldes Bjarne, en släkting till en av de första bofasta på Island, av en önskan om att resa. Bjarne blev rik genom att köra sitt handelsfartyg mellan nordiska bosättningar. Vartannat år seglade han hem och stannade för vintern hos sin far Herjólf. En vinter beslutade Herjólf sig för att följa med Erik till Grönland och den gamle mannen sålde sin gård. Bland hans besättning fanns Christian från Hebriderna som komponerat en berömd sång om farorna på det stormiga havet och de rullande vågor som skulle möta dem. Hans sång åkallade den kristne guden för att vaka över skeppet. Kanske sången uppfattades av den gode guden för trots

resans faror nådde skeppet Grönland och Herjólf slog sig ner där.

Efter en handelsresa den vintern återvände Bjarne till Island för att få veta att hans far hade lämnat Norge för Grönland. Förvånad bestämde han sig för att behålla vanan att tillbringa vintern hos sin far och han vände sitt skepp västerut. Bjarne frågade om hans besättning kunde följa honom och ingen lämnade sin tjänst trots Bjarnes varning: ”Vår resa måste betraktas som dumdristig, eftersom ingen av oss någonsin har varit i det grönländska havet.”

De upptäckte snart hur dumdristiga de varit när alla de faror som fanns omnämnda i Christians sång hemsökte dem. De seglade i tre dagar innan landet de haft bakom sig var dolt av vatten. Den goda vind som underlättat för dem över vågorna försvann och en förfärlig nordanvind började blåsa. En dimma sänkte sig som dolde himlen för dem. I många dagar och nätter hade de ingen aning om vart de var på väg. När solen äntligen än en gång visade sitt ansikte kunde de navigera och de hissade segel. Vid första åsynen av land seglade de dit.

”Är det här Grönland?” frågade besättningen Bjarne. Han trodde inte det, så de seglade vidare. Nästa land de såg var grönt och fint med kullar och skogar. ”Är det här Grönland?” Nej, svarade Bjarne igen för där fanns inga stora, istäckta berg. Det tredje landområdet de upptäckte var täckt av träd på slät mark. Åter trodde inte Bjarne det var Grönland och han lät inte besättningen gå i land för att ta ombord mat och förnödenheter. Hans skeppskamrater knorrade nu, men de seglade ändå vidare.

Nästa landområde var en massa av sten och is, och besättningen fick förnyat hopp om att deras resa var slut, men det visade sig bara vara en ö i det stora havet. Bjarne befallde att skeppet skulle fortsätta framåt genom stormarna. Till slut fann de ett landområde som verkade stämma med de beskrivningar av Grönland som de fått. Fartyget seglade mot land. På landtungan ovanför deras landstigningsplats upptäckte de Bjarnes fars hem. Bjarne bestämde sig för att sluta med sina resor och bodde hos sin far under resten av den gamle mannens liv.

Leif ger sig av

Nyheten om Bjarnes äventyrliga resa längre västerut spred sig. När folk hörde om Bjarnes bristande upptäcktslusta när han fann de nya landområdena retade de honom, men andra antog utmaningen och fullföljde hans kurs. Leif, Erik Rödes son, reste för att besöka Bjarne för att få höra mer om hans resor och han köpte ett skepp av honom.

Leif försökte övertyga sin far om att följa med honom på den här stora resan. Erik vägrade först, han kände sig för gammal för en långresas mödor. Saltvatten och skummande hav passade bättre för ynglingarna. Leif sade att de kunde ha användning av hans goda tur på ett så riskabelt uppdrag och lyckades lura med sig sin far till fartyget genom att hylla hans förmågor. På vägen snubblade den häst Erik red på och kastade av den gamle mannen. Erik tog det som ett gudomligt tecken på att han hade gått för långt. Han skulle inte upptäcka fler länder, utan återvände hem. Leif satte segel mot områdena bortom väst utan honom.

Först kom skeppet till den ö som Bjarne upptäckt och som inte var mer än en platt och stenig hällmark dominerad av berg av is. Där växte inget gräs och alla livets nödvändigheter verkade frånvarande. Leif kallade det Helluland, för där verkade inte finnas mer än platta hällar (”Hella” på fornnordiska). De kunde inte slå sig ner där, så Leif gav sig av med sitt skepp igen.

Följande land var platt och skogigt, med breda och säkra sandstränder. Leif förklarade att det här landet också skulle få ett passande namn och kallade det Markland (”Skogland”). De gav sig av från det här mer lovande landet med hopp om större upptäckter.

I två dagar och nätter reste de med en nordvästlig vind i seglen. De landsteg på en ö en liten bit från ett större landområde. De utforskade ön i det vackra vädret. När de såg daggen i det frodiga gräset smakade de på det och upptäckte att det var det sötaste vattnet i världen. De tog sina skepp till landområdet på andra sidan av den smala bukten, tidvattnet sjönk och skeppet var strandat på en sandbank. Trots farorna lämnade de skeppet i en liten båt och korsade fastlandet. De upptäckte rika floder och sjöar i ett land av överflöd. När tidvattnet lyfte upp skeppet igen rodde de ut och förde fartyget i säkerhet uppför en av floderna till en sjö.

Vinlands vinrankor

När de väl var i land bestämde sig besättningen för

”I många dagar och nätter hade de ingen aning om vart de var på väg.”

att bygga ett långhus här. Den närbelägna floden var fylld av de största laxar någon av dem någonsin sett och när det blev vinter vissnade knappt gräset. Det skulle inte finnas något behov av att mata boskapen. Inte ens mitt i vintern var nätterna så långa som de var på Grönland och Island. De längre dagarna sken över ett land utan frost.

Leif delade in sällskapet i två grupper. En grupp skulle stanna och vakta huset medan den andra skulle utforska landet de upptäckt. Utforskarna fick under inga omständigheter vara borta över natten.

En natt upptäckte de att tysken Tyrker inte återvänt med utforskarna. Tyrker var en lojal vän till Leif och Erik Röde, och Leif blev orolig över att han skulle vara vilse i det här främmande landet. Han gav sig av med 12 män för att hitta sin vän. Bara en liten bit bort från bosättningen upptäckte de Tyrker i ett exalterat tillstånd. Han pratade med män på tyska, ett språk de inte förstod. Han rullade sina ögon och log vilt. Tyrker började förklara på det fornnordiska språket vad han upptäckt. När han gått bara lite längre än de andra hade han kommit till något helt nytt. ”Jag har funnit vinrankor och druvor”, berättade han. Tyrker svor att hans hemland var berömt för sina druvor och att han visste vad han pratade om. Trots att vindruvor inte hör hemma naturligt i Nordamerika fanns det förmodligen något gott bär där som producerade en tillräckligt berusande dryck när det jäst.

Det var efter upptäckten av vinrankor som Leif påstås ha kallat det nya landet Vinland. Leif satte nu sina män på att hugga timmer och samla frukt. Lasten bars ombord på fartyget till våren och de gav sig av mot soluppgången och hemmet.

Leif den lyckosamme

Med goda vindar och ett lugnt hav kom skeppet snabbt tillbaka till Grönland. När de såg de isiga bergen och dalarna vid destinationen ropade besättningen till sin kapten: ”Varför styr du så hårt in i vinden?” Leif hade vänt skeppet en stund. Han frågade om någon kunde se något ute på vågorna. Ingen i besättningen kunde det, men ingen av dem hade Leifs hökblick. ”Jag ser ett skepp eller en flotte”, sade Leif och pekade. Nu såg de det också och skeppet styrde närmare. ”Om de behöver hjälp ska vi ge dem det, och om de söker strid är vi bättre förberedda.” På skeppet upptäckte de människor i nöd.

När Tore, ledare för dem på skeppet, hörde Leifs namn frågade han om han var son till den berömde Erik Röde. Leif sade att han var det och bjöd dem ombord på sitt skepp, med så många av sina ägodelar som skeppet kunde bära. För den här räddningen av människor i sjönöd mitt ute på havet blev han känd som Leif den lyckosamme. Leif tog med Tore och hans fru Gudrid hem till sig.

Den vintern slog sjukdom till mot bosättarna och Tore dog, liksom Erik Röde. Leif hade inga planer på att återvända till Vinland, men hans bror Torvald kände att det fanns mer att utforska. Han lånade sin brors fartyg och gav sig av.

Torvalds resa

Torvald följde Leifs råd och gav sig av mot den plats hans bror tidigare bebott. Över vintern samlade Torvald och hans 30 män in proviant från de rika jordarna omkring dem. När våren kom lastade Torvald en mindre båt för att kunna utforska västkusten under sommaren.

Det land de fann var skogigt och välkomnande. Skogarna kom så nära havet och stränderna var av mjuk och blek sand. Öarna och floderna erbjöd många platser att utforska. Trots deras sökande fann de inga djurlyor eller tecken på mänskligt boende förrän de kom till en av de västra öarna. Där fann de en trästruktur som tydligt byggts för att förvara säd i. När de inte fann något annat återvände Torvald till den nordiska bosättningen under hösten.

Följande sommar utforskade de östkusten. När de korsade havet tryckte en stark vind dem mot klipporna och skadade kölen på fartyget. De gick i land, lagade kölen och Torvald kallade platsen Kölnäs. När de seglade vidare efter att ha lagat kölen kom de till en plats där de tryggt kunde kasta ankar. Landet här var vackert. Torvald såg på det och förklarade att det var här han skulle skapa sig ett hem.

När de återvände till skeppet stannade männen. Där på sanden såg de tre små högar som inte varit där förut. När de närmade sig kunde de se tre kanoter i skinn, var och en med tre män under sig. De här männen kallade de skrälingar. Gruppen delade in sig i tre när de närmade sig. Alla utom en av männen

”De åtta de hade fångat dödade de genast, men den nionde rymde in i skogen.”

som gömde sig togs till fånga. De åtta de hade fångat dödade de genast, men den nionde rymde in i skogen. När de återvände till fastlandet såg de sig om och i fjärran såg de byar.

Sedan, som om de blivit förtrollade, drabbades nordmännen av ett plötsligt behov av att sova. Endast en dånande röst från himlen kunde kalla dem tillbaka. ”Vakna Torvald, ni och hela ert sällskap, om ni vill rädda era liv så borda ert skepp med alla era män och segla i full fart från land!” Nordmännen gjorde så, men medan de tog sig ombord på sitt skepp fylldes havet av ett otal kanoter. Torvald ropade ut att skeppet skulle dra upp sina sköldar för att skydda männen från pilar. Torvald förlitade sig på skeppets försvar och anföll inte utan lät skrälingarnas pilar regna över dem till ingen nytta. Skrälingarna gav upp striden och drog sig tillbaka.

Torvald ropade till sina män för att se om någon skadats. Ingen hade fått så mycket som en skråma, men kaptenen hade inte haft lika stor tur. Han visade sina män ett pilskaft som glidit igenom sköldarna och träffat honom under armen. Torvald visste att slutet var nära för honom och han beordrade sina män att fly så snabbt som möjligt tillbaka till deras egen bosättning. Han bad dem bara att begrava honom på udden som han trott skulle bli ett bra hem för honom när han blev gammal. ”Begrav mig där”, sade han till dem, ”och placera ett kors vid mitt huvud och ett annat vid mina fötter och kalla platsen Korsnäs resten av tiden.”

Vid bosättningen samlade de ihop en last ved och vindruvor innan de seglade tillbaka till Grönland, med berättelsen om Torvalds upptäckter och död.

Torstens död

Samtidigt som Torvald varit på resa hade hans bror Torsten Eriksson på Grönland gift sig med Gudrid, en av dem Leif den lyckosamme räddat på havet. När Torsten hörde talas om sin brors död ville han segla till Vinland och hämta hans kropp. Han bemannade Torvalds eget skepp med 25 tåliga män och gav sig av västerut. Hans fru Gudrid följde med honom.

Under en hel sommar sägs deras skepp har förts runt av havet och stormarna så att de aldrig visste var de befann sig. När vintern kom hade de nått de västra bosättningarna på Grönland och sökte skydd där. Det fanns hem för alla i besättningen utom Torsten och Gudrid som i stället fick bo på skeppet. När de låg och skakade på trädäcket fick de besök av en man med strängt utseende. ”Jag heter Torsten den svarte”, meddelade han Gudrid och Torsten Eriksson. Den svartmuskige mannen erbjöd dem ett hus att bo i, och Torsten Eriksson och Gudrid accepterade glatt erbjudandet.

Men döden slog till mot bosättarna vid den tiden. Många i Torsten Erikssons besättning blev sjuka och dog. Torsten lät tillverka kistor till de döda och bar dem ombord på fartyget så att kropparna kunde återföras till de dödas familjer. Sedan kom sjukdomen till Torsten den svartes hem och tog hans fru. När Torsten den svartes hustru Grimhild låg död på sin säng såg hon ut att röra på sig. Huset klagade som om allt timmer i husväggarna flyttade på sig och gneds mot varandra. Torsten Eriksson blev sjuk efter det här märkliga tecknet. Gudrid gjorde allt hon kunde för sin man, ändå dog han. När hon sörjde över sin makes kropp försökte Torsten den svarte lindra hennes lidande. Han lovade att följa Gudrid hem och ta med alla de dödas kroppar.

Då satte sig den döde mannen upp och frågade högt tre gånger: ”Var är Gudrid?” Gudrid visste inte om hon skulle svara liket så Torsten den svarte frågade: ”Vad vill du?”

”Jag vill berätta för Gudrid om hennes kommande öde, så att min död inte gör henne alltför ledsen, för jag har fått frid på en enastående plats. Jag måste säga dig, Gudrid, att du ska gifta dig med en islänning, att du ska få många år av lyckligt äktenskap och att det från dig ska springa fram en stor och berömd ätt full av ädla dygder. Du ska resa runt världen – från Island och långt söderut innan du återvänder för att ta på dig doket i en kyrka.” Efter att ha förutspått framtiden med sin döda tunga återvände Torsten Eriksson till sin säng.

Torsten den svarte sålde sin gård och sina ägodelar. Han åtföljde Gudrid tillbaka hem och gav de dödas kroppar tillbaka till deras familjer.

Karlsämnes resor

Samma sommar som Gudrid återvände anlände ett skepp till Grönland från Norge, under kapten Torfinn Karlsämne. Den här förmögne kaptenen välkomnades till Leif den lyckosammes hem och tillbringade vintern där. Karlsämne fann snart att han var förälskad i änkan Gudrid och kunde inte låta bli att föreslå ett äktenskap mellan dem. Vid den tiden pratades det mycket om ännu en resa till Vinland. Människor vädjade till Karlsämne att han skulle leda expeditionen och han accepterade. Med 60 män och 5 kvinnor som alla lovats en lika stor del av resans intäkter gav sig Karlsämne och Gudrid av. Eftersom de tänkt hitta en permanent boplats att bosätta sig på i Vinland lastade de mycket boskap på skeppen. Leif lånade dem långhuset han byggt i Vinland för deras resa, även om han inte kunde ge dem det för alltid.

Skeppen fann snart fram till platsen för Leifs expedition. En stor val drev i land i sanden och de fångade den och tog tillvara köttet så de inte skulle behöva gå hungriga de kommande månaderna.

”Där på sanden såg de tre små högar som inte varit där förut.”

Boskapen lät de vandra fritt över markerna, även om tjurarna blev förvildade och ilskna i friheten. Snart var bosättningen full av timmer från de stora skogarna, och deras skafferi fyllt av fisk från floderna och de vilda djuren de jagade i skogarna. Vintern blev inte hård för bosättarna. Livet i det här nya landet i väst verkade lovande.

Skrälingarna kom den första sommaren. Många kom från skogen, men när de närmade sig bosättarnas boskap skrämde tjurens ilska och dess läte skrälingarna till reträtt. När skrälingarna flydde från tjuren snubblade de mot Karlsämnes hem och försökte ta sig in där. Karlsämne barrikaderade dörrarna. Eftersom ingen kunde tala den andres språk hade de svårt att göra sig förstådda. Skrälingarna lade då fram pälsar och andra handelsvaror. Karlsämne såg att ursprungsinvånarna gärna ville ha nordiska vapen, men han förbjöd sina män att byta sina skarpa klingor mot varor. Istället för vapen erbjöd han mjölk från hjorden och avtalet var i hamn.

Trots det fredliga utfallet lät Karlsämne bygga en stark träpalissad runt bosättningen. På den här säkra platsen födde Gudrid en pojke – den förste europén att födas i Nordamerika. De kallade honom Snorre.

När skrälingarna kom tillbaka anlände de i större antal, men de hade fortfarande med sig handelsvaror. Karlsämne befallde kvinnorna att bära ut mjölk, som de velat ha förra gången. När skrälingarna såg mjölken blev de så ivriga att handla att de kastade sina varor över muren och in i lägret. Allt verkade väl.

Men så försökte en av skrälingarna att ta ett vapen från en av nordmännen. Han dödades på fläcken. Skrälingarna flydde omedelbart och övergav alla sina varor i flykten. Karlsämne kallade samman sina män och sade att de måste förbereda sig på ett anfall från skrälingarna. När ursprungsinvånarna kom lät Karlsämne sina krigare driva fram tjuren framför dem, eftersom den skrämt deras motståndare tidigare. Striden gick dåligt för skrälingarna – en av dem lyckades vrida en järnyxa från en av nordmännen bara för att döda en av sina egna när han viftade med den. Skrälingarnas hövding, en stor man med skrämmande makt, plockade upp yxan och undersökte den. Han kastade den med all sin kraft i havet och hans män drog sig tillbaka in i skogen, för att aldrig möta nordmännen där igen.

Nordmännen fick vara i fred under vintern, men Karlsämne hade bestämt sig för att återvända till Grönland. Skeppen var lastade med timmer från skogen, pälsarna skrälingarna handlat med och ett överflöd av vinrankor.

Frejdis vrede

Vinland ansågs vid det här laget vara en plats där det gick att skapa sig en förmögenhet och få erkännande för sitt mod och sin skicklighet till havs. Det råkade bli så att just när Karlsämne återvände från Vinland anlände ett fartyg med ett par norska bröder till Grönland. De här bröderna, Helge och Finnboge, togs emot av Erik Rödes dotter, en högdragen kvinna kallad Frejdis. Hon bad bröderna att följa med henne på en resa till Vinland, där bytet som samlades in under resan skulle delas lika mellan dem. Helge och Finnboge gick med på avtalet och förberedelserna inleddes. Var och en lovade att ta med lika många män, men Frejdis bröt

”När skrälingarna kom tillbaka anlände de i större antal”

omedelbart sitt ord och tog med fem män extra på sitt fartyg. Hon försökte övertyga sin bror Leif att ge henne sitt hem i Vinland, men återigen lånade han bara ut huset för den tid hon skulle vara där.

Det var först när de anlände till Vinland som Helge och Finnboge upptäckte Frejdis förräderi. De hade varit överens om att skeppen skulle hålla ihop, men det råkade bli så att brödernas skepp landsteg först nära bosättningen. När de fann Leifs tomma hus flyttade de in sina saker där. Frejdis blev rasande över det djärva tilltaget och skällde ut bröderna och sade att de måste lämna huset hennes bror lånat henne. De förargade bröderna lämnade huset och byggde ett eget vid havet.

Bosättarna började samla gods som skulle kunna vara lönsamt att ta med till Grönland. Frejdis fällde värdefullt timmer. När vintern kom föreslog bröderna att alla bosättarna skulle samlas och leka lekar. Under en tid rådde fred mellan fraktionerna, men snart ledde lekarna till bråk, och bråken ledde till öppen fiendskap. Lekarna upphörde. Nu gick ingen från Frejdis hus till brödernas och det var som om det fanns två läger som förberedde sig för strid.

Mitt i vintern kröp Frejdis ur sin säng och klädd i sin makes pälsar gick hon över till brödernas hus. Hon gick barfota över det daggiga gräset. När hon öppnade dörren vaknade Finnboge. ”Vad vill du?” frågade han bryskt. Frejdis frågade om han trivdes i det här nya landet. Finnboge svarade att landet var bördigt och att det inte fanns någon anledning till att de två grupperna av bosättare inte skulle kunna enas, så Frejdis erbjöd en lösning. Hon och hennes följe skulle lämna Vinland om Finnboge gav dem sitt skepp, eftersom det var det större av de fartyg som fört dem dit. För att bli av med henne gick Finnboge med på det. När Frejdis återvände till sängen vaknade hennes man av hennes kalla fötter. ”Var har du varit?” frågade han.

Hon flammade upp: ”Jag har varit hos Helge och Finnboge! Jag ville köpa deras fartyg, men de tog emot mig med sådan grymhet. De slog mig och skickade iväg mig. Vill du inte ha hämnd för din hustrus räkning? Jag lämnar dig om du inte frigör både mig och dig själv från den här skammen!”

Frejdis man reste sig nu ur sängen och samlade sina män. De tog sina vapen och bröt in i brödernas hus eftersom alla på insidan fortfarande sov. Alla personer inne i huset bands och leddes ut. De dödade alla män genast, men det gick inte att få någon av Frejdis män att döda de fem kvinnor som fanns där den ödesdigra natten. Frejdis ropade på en yxa och högg själv huvudet av alla de fem kvinnorna. Sedan krävde hon ett tystnadslöfte av sina män. Den som talade om det som hänt den dagen skulle Frejdis döda. De skulle säga att brödernas grupp seglat iväg, bara för att aldrig ses igen.

Tillbaka på Grönland överöste Frejdis de män som seglat med henne med bytet efter resan, i hopp om att kunna köpa deras tystnad. Men det fungerade inte – nyheten om hennes gärningar spreds snart. Leif fick höra talas om vad hans syster gjort och torterade även några av hennes män på grund av brotten, men han kunde inte förmå sig till att straffa sin egen syster. Från och med den dagen höll sig dock alla borta från Frejdis och hennes man. Samtidigt talade man inte annat än väl om Torfinn och Gudrid. Från dem kom många ädla och välsignade avkommor.

På jakt efter Vinland

Den tidigaste skriftliga redogörelsen av upptäckten av Vinland härstammar från omkring år 1075 och finns i Adam av Bremens skrifter, som berättar om resorna västerut och det land man upptäckte där.

”Det kallas Vinland eftersom vinrankor som ger ett utmärkt vin växer vilt där. Att även osådda grödor finns i överflöd på den ön är bekräftat, inte från uppdiktade rapporter utan från danskarnas pålitliga bekräftelse.” Men eftersom nordmännen inte lyckades upprätta varaktiga kolonier på den nordamerikanska kontinenten glömdes deras upptäckter till största delen bort i Europa.

Även om arkeologer har hittat fornnordiska bosättningar i Nordamerika, som L’anse aux Meadows i Newfoundland, debatteras ännu de exakta platserna som beskrivs i sagorna. På ett ställe i sagan får vi veta att på årets kortaste dag var solen synlig mellan ”dagmálastaður” och ”eyktarstaður”. Om vi visste exakt vilka tidpunkter under dagen man menade med de här begreppen skulle vi kunna identifiera latituden för nordmännens bosättningar i Nordamerika. Vi skulle kanske även kunna identifiera den olyckliga urbefolkningen som kallades ”skrälingar”. Det säger mycket om den fornnordiska kulturen att det första mötet med skrälingarna blev en massaker utan angiven orsak. I inuiternas folksagor finns berättelser om dödandet av en utlänning, med det begrepp som används för européer, och om de vetat det kunde de ha återvänt för att få hämnd.

Mysteriet med Vinlands vinrankor lever också kvar. Tyrker var kanske säker på att de var vindruvor, men vi vet ännu inte vilka bär det var som nordmännen upptäckte i Nordamerika – det skulle ha kunnat vara tranbär eller amerikanska hönsbär. Oavsett vad det var blev vinet som man gjorde på dem tillräckligt kraftigt för att locka andra att fortsätta söka efter dem.