Irland

I mer än 200 år påverkade vikingarna stora delar av den gröna ön.

Norrmännen var de första som dök upp i Irland i slutet av 700-talet med ett blixtanfall mot ett kloster på antingen Rathlin eller Lambay Island. De här sporadiska kustanfallen fortsatte i 30 år och även om de senare spred sig till själva huvudön hade de ingen större effekt på de irländska bosättningarna som återuppbyggdes mellan striderna. I det här skedet nöjde sig marodörerna med anfall som bara varade i några dagar innan de återvände till Skandinavien för att sälja sitt byte. Vid början av nästa århundrade däremot växte vikingarnas självförtroende och plundringen intensifierades. Muromgärdade fartygshamnar (kallade longphort) byggdes i Dublin och utifrån de här fasta positionerna kunde anfallarna plundra landsbygden när de ville. Det dröjde inte länge förrän de irländska kungarna fick nog. Kungen av Tara, Máel Seachniall, gick ut i strid mot vikingarna och nära Skreen i County Meath dödades inte mindre än 700 nordiska anfallare.

Det ökade antalet anfall hade en stor påverkan på det keltisk-iriska samhället under mer än två århundraden. Nordisk-irländska allianser blev vanliga, men i början av 900-talet tillkom vikingar från Danmark. För att skilja dem åt kallades vikingar från Norge ”Lochlainn” och de danska nordmännen för ”Danair”. Vikingarnas framgångar på de brittiska öarna gjorde att antalet anfall bara ökade och under åren fram till år 1000 använde de sina långskepp taktiskt för att segla uppför floder och anfalla längre in i landet. Norrmännen dominerade med hjälp av inkomster från alla de kloster de plundrat till en början, men deras oorganiserade anfall gjorde att danskarnas makt växte sig allt starkare.

På den irländska sidan fanns det en man som höjde sig över de andra: kungen av Munster, Brian Boru. Med sitt stöd i de södra delarna av kungariket samlade Brian ihop en enad konfederationsarmé som positionerade sig som regionens största styrka. Armén förstörde Dublins fästning, allierade sig med många av vikingahövdingarna och var till och med stark nog att köra ut flera nordiska klaner från Irland. Brian gjorde anspråk på kungakronan, i förbund med nordmännen i Dublin, och ingen vågade utmana honom. Hans makt varade till 1012 när en rad intensiva vikingaanfall resulterade i det avgörande slaget vid Clontarf 1014.

Clontarf ägde rum den 23 april och var en strid mellan merparten av de irländska kungarikena, ledda av Brian, mot vikingar stöttade av Mael Morda, kungen av Leinster, som bytt sida efter en dispyt. Brian hade cirka 7 000 soldater till sitt förfogande och de marscherade mot Dublin för att ta sig an 4 000 Leinster-män och 3 000 nordmän som landstigit på kusten vid soluppgången. När arméerna drabbade samman fick Mordas män ett tidigt övertag när hans våldsamma vikingar i centrum visade sig effektiva. Men pendeln svängde i den andra riktningen när de stora vikingarna Brodir och Sigurd besegrades. Under eftermiddagen lyckades Brians män skära av vikingarna från deras långskepp. Det var ett hårt slag mot Mordas styrkor, som började fly mot den enda bron över den närbelägna floden Liffey mot säkerheten. När de försökte fly kom den återvändande Máel Seachnaill och hans män fram och skar av åtkomsten till bron. Vikingarna och Leinster-männen var nu infångade och skickades senare iväg.

Slaget var den blodigaste konflikten i den forntida irländska historien. Brian låg död i leran med 4 000 av sina egna män och, än viktigare, 6 000 Leinster-män och vikingar som låg slaktade bredvid dem. Slaget var slutet på en period av stora omvälvningar i Irland och gav en period av relativt lugn, där irländarna och de kvarvarande vikingarna levde tillsammans. Nordmännen som stannade i Irland upptogs i den irländska kulturen och började gifta in sig i den. Det danska kungariket i Dublin hade funnits i mer än 200 år innan Clontarf, men varade bara i 52 år efter. Harald Hårdråde skulle förlora vid Stamford Bridge och vikingarnas tidsålder på de brittiska öarna skulle vara över.

Gamla vikingabosättningar I England och Irland kan enkelt identifieras genom suffixen ”-by” och ”-thorpe”, det vill säga by och torp. Städer som Derby, Grimsby, Whitby och Scunthorpe var en gång nordiska bosättningar.