Vikingarnas historieberättare

Skalderna beskrivs ofta som de största underhållarna i vikingasamhällena, men i själva verket var de ännu viktigare för samhället. Från början reciterades berättelser och dikter av professionella historieberättare. Berättelserna gick i arv från generation till generation och berättades helt ur minnet. Inget skrevs ner. Men när vikingarna gick från hedendom till kristendom blev skriftkunskaperna allt vanligare och på 1000-talet började utbildade islänningar att skriva ner sina fantastiska berättelser.

Historieberättarna hade många viktiga roller inom gruppen. De skulle underhålla massorna vid samlingar, men även lära barnen viktiga saker. Moraliska dilemman, historiska fakta och geografisk kunskap vävdes in i berättelserna och gav upphov till en förkärlek för litteratur, mytologi och historia. Skalderna fanns för att uppmuntra ett gott beteende, initiativförmåga och ära samt för att traktera publiken med berättelser om gudar och stora vikingahjältar. Mod skulle ingjutas i de unga vid varje tillfälle. Så det var under Skandinaviens långa, mörka vintrar som skalderna både underhöll och utbildade folket.

Även om de fick applåder för sina muntliga talanger var skalderna också fruktade av många, eftersom en sarkastisk dikt kunde skada en persons rykte. De stod ofta kungen eller den lokala hövdingen nära, gav honom råd och höll honom upplyst om folkets åsikter. På så sätt hade de stor makt. Kungarna brukade behandla sina skalder väl eftersom det var historieberättaren som skulle se till att deras rykte levde vidare. Vissa skrev ner lagar som blev godkända, andra arbetade med kyrkan och bevarade helgonmiraklerna för eftervärlden och spred Guds ord. Gradvis överskuggades de hedniska trosföreställningarna av skaldernas historier om kristna värden och på så sätt förändrade de vikingakulturen för alltid.