Vikingahjältar

Legendernas hjältar är mytiska. I berättelserna om dem vävs trådar av forntida gudar och verkliga kungar samman.

Som en bro mellan de tidiga berättelsernas mytiska gudar och de senare sagornas historiska kungar finns de fornnordiska legenderna. Hjältarna presenteras som verkliga figurer ur historien, men deras övermänskliga stridsbedrifter, ofta mot övernaturliga varelser, har mer gemensamt med sagoberättelser än verkligheten. De är ofta grandiosa arketyper, de bär mystiska svärd och magiska ringar. Ändå har deras beteende ofta mer gemensamt med det som skulle bli de medeltida kristna krigarnas riddarideal än med det forntida Nordens blodiga, hedniska traditioner. Kristendomen infördes i Skandinavien med både svärd och övertalning, och när det väl fick fäste förändrades sagorna för alltid.

De senare, till största delen kristna, författarna var angelägna om att bevara sitt kulturella arv utan att det krockade med deras nya tro och påverkade av historier som de resvana vikingarna tog med tillbaka till Skandinavien förvandlades de gamla gudarna till semi-klassiska hjältar. Oden återskapas som en trojansk prins, en mäktig krigare och förslagen trollkarl. Det krävs en hel del fantasi, samt förklaringen att det gamla ordet för gudarna (asar) i själva verket betyder ”män från Asien”, men snart har de gamla gudarnas nya släkttavla accepterats i historierna som om de alltid varit en oomtvistlig sanning. Den store skalden Snorre Sturlasson går till och med så långt som till att hävda att den sluge Loke i själva verket är Homeros grekiske hjälte Odysseus och förklarar det med att det är därför den ”trojanska” asen hatar honom trots hans uppfinningsrikedom.

Till och med Odens roll som Allfader behålls, men ändras. Den nu trojanske prinsen beger sig mot de skandinaviska hemländerna, inspirerad av en profetia som säger att ”hans namn ska upphöjas i de norra delarna av världen och lysa högt över alla andra kungars”. I Saxland (Tyskland) grundar några av hans söner den frankiska dynastin Völsungarna. I Jutland grundar en annan son Sköldungaätten som de danska kungarna enligt uppgift ska härstamma från. I Sverige blir en annan son kung genom att bilda Ynglingaätten. Detsamma händer i Norge. Oden är nu inte längre gudarnas fader utan snarare en forntida nordisk drottning Victoria, alla de skandinaviska kungaätternas urfader. Det är från de här legendariska ätterna som de stora hjältarna och hjältinnorna i de fornnordiska myterna härstammar. Genom att ge sig ut på resor till fjärran länder fick de möta drakar och dvärgar i gåtfulla tvekamper, strida i dödliga kamper och tillskansa sig magiska artefakter.

Det finns en mycket god anledning till att de här berättelserna har gått i arv under århundraden. När de här berättelserna först skapades var det ett äventyrligt och välbärgat folk som låg bakom. De bodde i ett klimat med långa vinterkvällar vid brasan, men de hade rest långt och fått höra nya berättelser från ännu mer fjärran länder. De var ofta långt mer välbesuttna än vad man skulle kunna tro och uppvuxna i en tradition av muntligt historieberättande där publiken krävde spännande och äventyrliga hjältesagor fyllda med intrigerande gudar, spöken och naturen i stort.