Upptäckarna av Vilda västern

De färdades genom främmande land, de mötte faror och gjorde otroliga upptäckter. Det här är den sanna historien

om två pionjärer i Vilda västern.

Nu hade USA blivit ett eget land, fritt från Storbritannien. Det var dags att utforska den stora amerikanska kontinenten. Man visste inte mycket om hur landskapet såg ut eller vilka djur och växter som fanns. Det var en stor, okänd vildmark. Resan västerut var farlig och man kunde inte vara säker på om det gick att återvända.

Mycket att utforska

Frankrike erbjöd sig att sälja Louisiana till USA år 1803. USA:s president Thomas Jefferson tackade snabbt ja, och vips så hade USA blivit dubbelt så stort. Nu fanns det mycket att utforska.

Utforskarna

President Jefferson ville hitta en bra väg mellan Stilla havet och Mississippi. Den perfekte ledaren för en sådan expedition var Meriwether Lewis.

Lewis var egentligen en enstöring, men han var stark och gillade vildmarken. Lewis läste på om området och människorna som bodde där, men oavsett hur förberedd han än var skulle hans resa bli tuff. Lewis föreslog att hans vän William Clark skulle följa med. Clark hade varit soldat, så de skulle bli ett bra team.

Ett tufft uppdrag

En av deras uppgifter var att säga till urfolken – indianerna – att de hade fått nya herrar. Det skulle bli svårt, men de hoppades att indianerna skulle välkomna dem om de fick gåvor.

Indianflickan Sacagawea hjälpte dem på färden.

Lewis och Clark värvade 33 personer till gruppen de kallade Upptäckarkåren. De tränade en vinter, och gav sig iväg på sin upptäcktsresa på Missourifloden den 14 maj 1804.

Det blev inte någon bra start. Några av männen var stökiga. Och Lewis råkade falla utför en sex meter hög klippa. Han var nära att dö, men i sista stund lyckades han stoppa fallet med hjälp av sin kniv. Det var ett farligt uppdrag.

Ett lyckligt möte

Lewis och Clark gjorde egna utflykter in i skogarna och mötte olika indianstammar. Den 3 augusti träffade de på otoindianerna och fick precis det välkomnande de hade hoppats på. De utbytte gåvor och höll tal.

”Usla vildar!”

I september kom de ut på de stora slätterna. Här fanns djur som ingen utifrån tidigare hade sett. Älg, bison och prärievarg var nya för de fascinerade upptäckarna. Men det var inte bara djur som bodde här. De mötte lakotaindianerna och det blev en spänd stämning. Det var känt att den här stammen kunde vara fientlig. Lakotaindianerna ville bland annat ha en av expeditionens båtar. Men tack och lov lyckades en hövding medla. ”Usla vildar”, skrev Clark om indianerna i sin dagbok.

Någon som kan språket

Upptäckarna fortsatte norrut. I slutet av oktober var det dags att bygga ett läger inför den kalla vintern. En pälshandlare och hans fru anslöt till expeditionen. Frun var den 16-åriga indianflickan Sacagawea. Paret tolkade mellan upptäckarna och indianerna. Att någon kunde språket hjälpte dem att göra affärer – de skulle nämligen skulle behöva hästar för att ta sig över bergen.

Sacagawea födde en son, Jean Baptiste (som Clark kallade för Pomp). Många påstår att det är tack vare Sacagawea och barnet som kåren välkomnades av indianstammarna under resten av resan.

Sacagawea hjälpte dem dessutom att hitta ätliga växter i naturen.

Svåra vandringar

I juni fick de det svårt. Här fanns björnar och skallerormar, och flera av männen blev sjuka. På grund av ett vattenfall måste de vandra i svår terräng och bära all sin utrustning. Men de klarade den svåra prövningen, mycket tack vare ledarna.

I september började de ta sig uppför bergen vid Bitterroot Range. Vandringen var svår och det fanns inte så mycket mat. Men till slut kom de till bosättningen Nez Perce. Indianerna här var vänliga, och gav dem mat och husrum i två veckor. De fick också lära sig att bygga kanoter på ett nytt sätt.

Hav i sikte!

Expeditionen gav sig av i de nya kanoterna, men strömmarna var starka och paddlingen svår. Den 7 november trodde Clark att han såg Stilla havet. I sin dagbok skrev han: ”Hav i sikte! Vilken lycka!”

Men än var de inte riktigt framme. De var tre mil från havet och det skulle ta över en vecka att ta sig dit. Då skrev Clark: ”Männen verkar väldigt nöjda och ser med stor förundran på de höga vågorna som slår mot klipporna.”

Hemresan

Efter en hård vinter började de sin färd hemåt i mars. Resan dit hade tagit nästan två år, men hemresan tog bara drygt sex månader. På vägen hem hjälpte det dem att Clark gjort en ny och bättre karta.

De hade färdats genom områden där ingen vit man tidigare varit. De hade upptäckt flera växt- och djurarter, utforskat stora marker och mött många indianstammar. Den kunskapen var viktig för utvecklingen av ett USA som höll på att ta form.