Upp­täc­kar­na av Vilda västern

Vilda Vastern Junior - - Innehåll -

De fär­da­des ge­nom främ­man­de land, de möt­te fa­ror och gjor­de otro­li­ga upp­täck­ter. Det här är den san­na histo­ri­en

om två pi­on­jä­rer i Vilda västern.

Nu ha­de USA bli­vit ett eget land, fritt från Stor­bri­tan­ni­en. Det var dags att ut­fors­ka den sto­ra ame­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten. Man viss­te in­te myc­ket om hur land­ska­pet såg ut el­ler vil­ka djur och väx­ter som fanns. Det var en stor, okänd vild­mark. Re­san väs­terut var far­lig och man kun­de in­te va­ra sä­ker på om det gick att åter­vän­da.

Myc­ket att ut­fors­ka

Frank­ri­ke er­bjöd sig att säl­ja Lou­i­si­a­na till USA år 1803. USA:s pre­si­dent Thomas Jef­fer­son tac­ka­de snabbt ja, och vips så ha­de USA bli­vit dub­belt så stort. Nu fanns det myc­ket att ut­fors­ka.

Ut­fors­kar­na

Pre­si­dent Jef­fer­son vil­le hit­ta en bra väg mel­lan Stil­la ha­vet och Mis­sis­sip­pi. Den per­fek­te le­da­ren för en så­dan ex­pe­di­tion var Me­riwet­her Lewis.

Lewis var egent­li­gen en en­stö­ring, men han var stark och gil­la­de vild­mar­ken. Lewis läs­te på om om­rå­det och män­ni­skor­na som bod­de där, men oav­sett hur för­be­redd han än var skul­le hans re­sa bli tuff. Lewis fö­reslog att hans vän Wil­li­am Clark skul­le föl­ja med. Clark ha­de va­rit sol­dat, så de skul­le bli ett bra team.

Ett tufft upp­drag

En av de­ras upp­gif­ter var att sä­ga till ur­fol­ken – in­di­a­ner­na – att de ha­de fått nya her­rar. Det skul­le bli svårt, men de hop­pa­des att in­di­a­ner­na skul­le väl­kom­na dem om de fick gå­vor.

In­di­an­flic­kan Saca­gawea hjälp­te dem på fär­den.

Lewis och Clark vär­va­de 33 per­so­ner till grup­pen de kal­la­de Upp­täckarkå­ren. De trä­na­de en vin­ter, och gav sig iväg på sin upp­täckts­re­sa på Mis­sou­ri­flo­den den 14 maj 1804.

Det blev in­te nå­gon bra start. Någ­ra av män­nen var stö­ki­ga. Och Lewis rå­ka­de fal­la ut­för en sex me­ter hög klip­pa. Han var nä­ra att dö, men i sista stund lyc­ka­des han stop­pa fal­let med hjälp av sin kniv. Det var ett far­ligt upp­drag.

Ett lyck­ligt mö­te

Lewis och Clark gjor­de eg­na ut­flyk­ter in i sko­gar­na och möt­te oli­ka in­di­an­stam­mar. Den 3 au­gusti träf­fa­de de på oto­in­di­a­ner­na och fick pre­cis det väl­kom­nan­de de ha­de hop­pats på. De ut­byt­te gå­vor och höll tal.

”Us­la vil­dar!”

I sep­tem­ber kom de ut på de sto­ra slät­ter­na. Här fanns djur som ing­en ut­i­från ti­di­ga­re ha­de sett. Älg, bi­son och prä­ri­e­varg var nya för de fa­sci­ne­ra­de upp­täc­kar­na. Men det var in­te ba­ra djur som bod­de här. De möt­te la­ko­tain­di­a­ner­na och det blev en spänd stäm­ning. Det var känt att den här stam­men kun­de va­ra fi­ent­lig. La­ko­tain­di­a­ner­na vil­le bland an­nat ha en av ex­pe­di­tio­nens bå­tar. Men tack och lov lyc­ka­des en höv­ding med­la. ”Us­la vil­dar”, skrev Clark om in­di­a­ner­na i sin dag­bok.

Nå­gon som kan språ­ket

Upp­täc­kar­na fort­sat­te norrut. I slu­tet av ok­to­ber var det dags att byg­ga ett lä­ger in­för den kal­la vin­tern. En päls­hand­la­re och hans fru an­slöt till ex­pe­di­tio­nen. Frun var den 16-åri­ga in­di­an­flic­kan Saca­gawea. Pa­ret tol­ka­de mel­lan upp­täc­kar­na och in­di­a­ner­na. Att nå­gon kun­de språ­ket hjälp­te dem att gö­ra af­fä­rer – de skul­le näm­li­gen skul­le be­hö­va häs­tar för att ta sig över ber­gen.

Saca­gawea föd­de en son, Je­an Bap­tis­te (som Clark kal­la­de för Pomp). Många på­står att det är tack va­re Saca­gawea och bar­net som kå­ren väl­kom­na­des av in­di­an­stam­mar­na un­der res­ten av re­san.

Saca­gawea hjälp­te dem dess­utom att hit­ta ät­li­ga väx­ter i na­tu­ren.

Svå­ra vand­ring­ar

I ju­ni fick de det svårt. Här fanns björ­nar och skal­le­ror­mar, och fle­ra av män­nen blev sju­ka. På grund av ett vat­ten­fall mås­te de vand­ra i svår ter­räng och bä­ra all sin ut­rust­ning. Men de kla­ra­de den svå­ra pröv­ning­en, myc­ket tack va­re le­dar­na.

I sep­tem­ber bör­ja­de de ta sig upp­för ber­gen vid Bit­ter­root Range. Vand­ring­en var svår och det fanns in­te så myc­ket mat. Men till slut kom de till bo­sätt­ning­en Nez Per­ce. In­di­a­ner­na här var vän­li­ga, och gav dem mat och hus­rum i två vec­kor. De fick ock­så lä­ra sig att byg­ga ka­no­ter på ett nytt sätt.

Hav i sik­te!

Ex­pe­di­tio­nen gav sig av i de nya ka­no­ter­na, men ström­mar­na var star­ka och padd­ling­en svår. Den 7 no­vem­ber trod­de Clark att han såg Stil­la ha­vet. I sin dag­bok skrev han: ”Hav i sik­te! Vil­ken lyc­ka!”

Men än var de in­te rik­tigt fram­me. De var tre mil från ha­vet och det skul­le ta över en vec­ka att ta sig dit. Då skrev Clark: ”Män­nen ver­kar väl­digt nöj­da och ser med stor för­und­ran på de höga vå­gor­na som slår mot klip­por­na.”

Hem­re­san

Ef­ter en hård vin­ter bör­ja­de de sin färd hemåt i mars. Re­san dit ha­de ta­git näs­tan två år, men hem­re­san tog ba­ra drygt sex må­na­der. På vä­gen hem hjälp­te det dem att Clark gjort en ny och bätt­re kar­ta.

De ha­de fär­dats ge­nom om­rå­den där ing­en vit man ti­di­ga­re va­rit. De ha­de upp­täckt fle­ra växt- och djurar­ter, ut­fors­kat sto­ra mar­ker och mött många in­di­an­stam­mar. Den kun­ska­pen var vik­tig för ut­veck­ling­en av ett USA som höll på att ta form.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.