Pälsjä­ga­re i Klip­pi­ga Ber­gen

Vilda Vastern Junior - - Innehåll -

Pälsjä­ga­re i Nor­da­me­ri­kas vild­mark utro­ta­de näs­tan bäv­rar­na.

Idag är kanske min­kar och rä­var mest ef­ter­trak­ta­de för sin päls. Men i bör­jan av 1800-ta­let var det bäv­rar som ha­de den mest vär­de­ful­la päl­sen. Av skin­net gjor­de man fi­na hat­tar som bars av folk i Eu­ro­pa. Höga hat­tar, plom­monstop, ma­ri­nens mös­sor och ar­méns hjäl­mar – i al­la des­sa fanns filt som gjor­des av bä­verns tjoc­ka un­der­päls.

Bä­vern

Bä­verns päls be­står av ett la­ger långa, grova, vat­ten­av­vi­san­de hårstrån längst ut och ett myc­ket mju­ka­re la­ger med kor­ta­re strån un­derst. Den kor­ta­re päl­sen har pyt­tesmå kro­kar längst ut på var­je hårstrå. De ha­kar fast i varand­ra när skin­net tvät­tas och be­hand­las. Då bil­dar hårstrå­na en tät mat­ta som kan for­mas till sty­va hat­tar som är vat­ten­tä­ta och hål­ler for­men.

Vilda bäv­rar går in­te i ide. De får i stäl­let tä­ta­re päls på vin­tern. Ju kal­la­re kli­ma­tet är, desto tjoc­ka­re blir bä­verns päls. De tjoc­kas­te och mest dyr­ba­ra päl­sar­na kom från bäv­rar i Klip­pi­ga ber­gen i Ka­na­da och nord­väst­ra USA.

In­nan eu­ro­pé­er­na kom till Ka­na­da fanns det över tio mil­jo­ner vilda

bäv­rar. En pälsjä­ga­re från Rocky Mountain Fur Com­pa­ny går över en flod i ber­gen.

Be­ta­la­de med whis­ky

Många brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka fö­re­tag in­om päls­jakt lät in­di­a­ner­na fånga bäv­rar­na åt dem. Fö­re­ta­gen ha­de nät­verk av små bu­ti­ker där lo­ka­la jä­ga­re kun­de by­ta till sig va­pen, järn­va­ror, yl­le­fil­tar, häs­tar och whis­ky för päl­sar­na.

In­di­a­ner­na fick be­talt för päl­sar­na i whis­ky och

an­nan al­ko­hol – för det var myc­ket enkla­re att lu­ra in­di­a­ner­na om de var be­ru­sa­de.

Se­na­re blev det för­bju­det att säl­ja sprit till in­di­a­ner­na, men för­bu­det gäll­de in­te över­allt. Längst up­pe i norr, mitt ute i vild­mar­ken, hän­de det att man strun­ta­de i för­bu­det. Och där­för kun­de man skaf­fa päl­sar av bäs­ta kva­li­tet bil­ligt.

Ett hårt jobb

År 1822 an­ställ­de ge­ne­ra­len Wil­li­am Ashley i Mis­sou­ri mer än 150 man och star­ta­de ett päls­bo­lag. I stäl­let för att an­li­ta in­di­a­ner fick män­nen lä­ra sig att ja­ga bäv­rar själ­va. De lev­de un­der hår­da för­hål­lan­den och många dog unga.

Att kon­trol­le­ra och töm­ma bä­ver­fäl­lor­na in­ne­bar att man mås­te va­da el­ler sim­ma ut i is­kallt, strömt vat­ten mitt i vin­tern. Man mås­te stän­digt hål­la sig i rö­rel­se, le­va av det som na­tu­ren gav och so­va ute i vild­mar­ken. Många dö­da­des av björn. Än­nu fler frös el­ler svalt ihjäl.

Bä­ver­skin­net er­sätts

På 1830-ta­let bör­ja­de an­ta­let bäv­rar mins­ka snabbt. Då öka­de pri­ser­na på skin­nen, och pälsjä­gar­na ja­ga­de de få bäv­rar som fanns kvar än­nu mer.

På 1840-ta­let bör­ja­de si­den er­sät­ta bä­ver­skinn som hatt­ma­kar­nas fa­vo­rit­ma­te­ri­al. Det be­rod­de del­vis på att bäv­rar­na blev säll­syn­ta, men ock­så på att si­den från Ki­na bör­ja­de säl­jas till Eu­ro­pa.

Pälsjä­gar­nas nya jobb

År 1834 drog sig pälsjä­gar­na till om­rå­den läng­re bort från Klip­pi­ga ber­gen för att fort­sät­ta ja­ga. Vis­sa blev väg­vi­sa­re åt ny­byg­gar­na som fär­da­des väs­terut.

Ef­tersom pälsjä­gar­na ha­de lärt sig var al­la vat­ten­drag med bäv­rar fanns, ha­de de ock­så bli­vit ex­per­ter på att hit­ta i om­rå­de­na. Vä­gar­na som pälsjä­gar­na upp­täck­te bär fort­fa­ran­de de­ras namn.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.